Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beslutsnivån för strandskydd vid byggnadsärenden.
Glesbygden måste överleva mer av egen kraft. Så uttrycker sig många som bor och arbetar, eller driver företag i tillväxtområden i Sverige. Deras infrastruktur beträffande vägar, IT, järnväg, flyg och sjötransporter är ofta väl fungerande. Beslutade och byggda av stat, landsting och kommun. Åtkomligheten är god, samhällsservicen fungerar vad gäller skolan, vården och omsorgen. Alternativen är ofta många.
Bebyggelsen i tillväxtområden är ofta mycket sjönära och värdestegringen på investeringarna är goda för både privata hus och kommersiella byggnader.
I gles/landsbygd är vatten, djur och natur den tillgång som kan vara lockbete för att få etableringar och arbetstillfällen. Möjligheten att i dessa kommuner få utnyttja sin natur enligt den egna kommunens fullmäktige (de folkvalda) eller byggnadsnämnds bedömning är mycket begränsade och beslutsfattandet ligger långt bort från de berörda. Detta är odemokratiskt och bör snarast ändras.
Strandskyddets generella meterantal från vattendrag måste tas bort och kunna beslutas på kommunal nivå.
I Folkpartiets program Bo där Du vill trycks det hårt på att beslutsfattandet i ärenden som strandskydd, skoter-/vandringsleder och liknande måste delegeras ner på kommunal beslutsnivå. Många kommuner i Dalsland, Värmland, Dalarna Järmtland/Härjedalen och norrut skulle förbättra sin egen skattekraft och överlevnadsförmåga om beslutsnivån inom byggnadsområdet (PBL) flyttades ner till de nivåer som i motionen är framförda som exempel.
Strandskyddet är ett viktigt vapen emot utflyttning i många glesbygdskommuner och det är bråttom med en ändring. Det blir fel och obegripligt för markägare som tror på äganderätten samt för kommunala politiker som kämpar för glesbygdskommunernas överlevnad av egen kraft. Ovanifrånperspektivet förlamar den lokala demokratin och skall alltid undvikas om möjligt.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Runar Patriksson (fp) |