Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skyddsjakt på varg enligt 28 § jaktförordningen.
Med de rovdjursstammar vi i dag har krävs en aktiv rovdjursförvaltning. En del utgörs av skyddsjakt där rätten att försvara tamdjur utgör en viktig del.
Djurägare och ägare i berörda områden känner stor ilska och vanmakt inför den faktiska situationen. Dessa människor måste få en reell möjlighet att freda sin egendom, en möjlighet som på sikt är till gagn för rovdjursstammarna. Detta har också Rovdjursutredningen konstaterat i sitt delbetänkande SOU 1999:50 s. 41 och 44.
Erfarenheter från USA visar att klara regler för skyddsjakt, där djurägarna ges rätt att skjuta vargar för att skydda sina djur och möjligheter till avlivning av problemvargar, på intet sätt motverkar en snabb etablering av vargen. Avlivning av problemvargar är en förutsättning för att få en acceptans bland lokalbefolkningen för varg.
Till följd av ett mycket snävt och komplicerat formulerat lagrum – 28 § jaktförordningen – är möjligheterna för den enskilde till skyddsjakt, utan föregående myndighetsbeslut, i praktiken oerhört små. Risken för att den enskilde gör en felaktig bedömning är överhängande, vilket kan föranleda att den enskilde riskerar att dömas till fängelse. Mot bakgrund härav bör Rovdjursutredningens, med hänsyn till alla intressen, väl avvägda förslag till lydelse av 28 § JF antas: ”Ägaren eller skötaren av ett tamdjur får döda björn, järv, lo eller varg som är under direkt angrepp på tamdjuret.”
Riksdagen bör även ge uttryck för uppfattningen att då Naturvårdsverket medger skyddsjakt efter varg med stöd av 27 § JF, måste större faktiska möjligheter till skyddsjakt ges. De två skyddsjaktsbeslut som medgetts gav endast marginellt större möjligheter till skyddsjakt än vad som följer av 28 § JF.
För att få en större lokal kännedom och förankring bör länsstyrelsen vara den beslutande instansen för beslut om skyddsjakt med stöd av 27 § JF i stället för Naturvårdsverket. I dag ges en alltför snäv möjlighet att delegera till länsstyrelsen enligt följande:
Om det behövs för att förhindra att björn, varg, järv, lo, säl eller örn orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt. Detsamma gäller om ett enskilt djur av arterna björn, varg, järv, lo eller örn orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Naturvårdsverket får i fall som avses i andra meningen föreskriva att beslut om jakt på björn och lo får meddelas av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter får dock endast avse län med fasta stammar av björn eller lo. I beslutet om tillstånd skall bestämmas hur det skall förfaras med fångat eller dödat djur. När tillstånd meddelas enligt första stycket får myndigheten medge undantag från 31 § första stycket jaktlagen (1987:259) och också medge att jakten bedrivs på annans jaktområde.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Patrik Norinder (m) |