Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att underlätta samspelet mellan människa och varg.
Vargen är tillbaka i Sveriges fauna och en stor majoritet av det svenska folket anser att den hör hemma där. För att människor även i framtiden skall fortsätta vara positiva måste vi inse att det krävs en hel del åtgärder för att minimera uppkomsten av konflikter som försvårar för varg och människa att kunna leva sida vid sida.
I takt med att rovdjursstammarna ökar och sprider sig kommer förebyggande åtgärder att behövas i allt fler områden med ökande kostnader som följd. I Örebro län har som ett tydligt exempel etableringen av två nya vargpar gjort att efterfrågan på bidrag vida överskridit de anslag som tilldelats länet.
Uppsättning och underhåll av rovdjursstängsel är ett område där vi måste fundera på om inte samhället bör ta ett större ansvar än i dag. Det handlar om finansieringen men det kan också handla om den rent praktiska hanteringen både när det gäller uppsättande och underhåll. I dag får många ägare till tamboskap själva stå för stora insatser både i form av ideellt arbete och pengar.
Ett annat problem är om vargarna förlorar sin naturliga skygghet. Båda de stora rovdjuren björn och varg har fysisk kapacitet att bli farliga för människor om de förlorar sin skygghet. Även om vargangrepp på människor är extremt sällsynta i världen så måste människors oro tas på allvar och åtgärder för att öka skyggheten hos djur med ett avvikande beteende sättas in.
Björnstammen är så pass stark att det är möjligt att avliva enstaka exemplar som har blivit oskygga utan att äventyra stammen. Även den årliga jakten på ett antal björnar kan också förmodas ha en viss effekt på att bibehålla djurens skygghet.
Beträffande vargen är det inte lika enkelt. När vargstammen nått en storlek som medger en skyddsjakt kan samma resonemang gälla även för den. Innan dess måste andra åtgärder sättas in för att öka skyggheten utan att döda dem. Skrämselåtgärder på varg har prövats vid tre tillfällen i landet. Dels vargen Ylva i Värmland som besköts med gummihagel, dels på senare år en varg i Västmanland och en i Dalsland som av viltskadecenter beskjutits med knallskott. I den utsträckning det gått att utvärdera dessa försök så verkar de i någon mån ha givit önskat resultat. Ytterligare försök av detta slag bör kunna leda fram till en metod som gemene man kan få använda.
Ett angeläget första steg är att se över om gällande lagar och förordningar behöver ändras för att möjliggöra detta.
Ett tredje område handlar om § 28 i jaktförordningen där oklarheterna om vad som gäller är så stora att rättssäkerheten inte alltid kan tryggas för en djurägare som försvarar sina tamdjur. I paragrafen anges att ” Har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret om det sker i omedelbar anslutning till angreppet”. Paragrafen innehåller flera formuleringar som är tvetydiga. Jurister är oense om tolkningarna och rovdjursansvarig tjänsteman på länsstyrelsen i Örebro säger att han därför har svårt att kunna ge tamboskapsägare råd om hur de skall agera.
Eftersom det i debatten ofta framförs att det borde vara länsstyrelserna och inte naturvårdsverket som fattar beslut om ett eventuellt behov av skyddsjakt, så finns av den anledningen skäl att också se över om den nuvarande ansvarsfördelningen mellan naturvårdsverk och länsstyrelser är den mest ändamålsenliga.
Vargen har sin rättmätiga plats i Sveriges fauna. Vi tror att om vi som en start hittar bra lösningar på de problem vi i motionen pekat på så ökar förutsättningarna för att vi i en framtid skall kunna få en livskraftig vargstam som samtidigt har en acceptans hos stora delar av svenska folket.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Lennart Axelsson (s) |
|
|
Matilda Ernkrans (s) |
Nils-Göran Holmqvist (s) |
|
Helena Zakariasén (s) |
Inger Lundberg (s) |