Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att med hänsyn till nya fakta om vargens biologi revidera målet för vargstammens storlek.
I Riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01/57), fastställdes ett etappmål på 20 vargföryngringar (ca 200 vargar) i Sverige samt att ett eventuellt nytt mål skulle fastställas efter en utredning om konsekvenserna av vargförekomsten. Det långsiktiga målet skall enligt riksdagsbeslutet vara att vargstammen skall växa till en nivå som säkerställer att den långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Av Rovdjursutredningen (SOU 1999:46) som låg till grund för propositionen framgår att det fanns delade meningar bland vetenskapsmän om hur stor vargstammen måste vara för att bedömas vara livskraftig. En forskargrupp tillsatt av utredningen gjorde bedömningen att det krävs 500 individer i Sverige, men en av världens främsta vargforskare ansåg att ett betydligt lägre antal är tillräckligt för att uppnå detta kriterium. Mot den bakgrunden samt med utgångspunkt i bedömningen att det inte var möjligt att få bred acceptans för en högre nivå föreslog Rovdjursutredningen en miniminivå för vargstammen på 200 vargar i Skandinavien. Med den utgångspunkten ansåg Naturvårdsverket i sitt yttrande över utredningen att en miniminivå för Sverige skall anges till 15 föryngringar per år vilket motsvarar ca 150 individer. Våren 2003 uppskattades stammen till knappt 100 vargar i Skandinavien, de flesta i Sverige, och de senaste åren har 6–8 föryngringar ägt rum i Sverige och i gränsområdena mot Norge.
Efter riksdagsbeslutet har fakta tillkommit som inte var kända när rovdjursutredningen genomfördes. Kunskapen om vargstammens genetiska status och sammansättning har ökat väsentligt. Sedan en ny varghane kom in i den skandinaviska populationen 1991 ökade den genetiska variationen. Den är emellertid fortfarande relativt låg eftersom stammen grundats av tre individer – som alla härstammar från den finsk-ryska stammen. Den vetenskapliga diskussionen har också fortsatt. Ett tjugotal vargforskare, bland dem några av världens ledande experter på genetik och populationsekologi, har vid ett seminarium i Färna våren 2002 gemensamt genomlyst den svenska vargstammens genetiska status och även lämnat synpunkter på lämpliga förvaltningsåtgärder. Sammanfattningsvis kan man konstatera att de deltagande forskarna ansåg att Skandinavien är för litet för att långsiktigt hysa en ”egen” isolerad långsiktigt livskraftig vargstam. Gruppen ansåg att målsättningen bör vara att se skandinaviska vargar som en delpopulation av den finsk-ryska stammen och att den viktigaste åtgärden för att säkra stammens fortlevnad är att skapa förutsättningar för att minst 1–2 vargar per varggeneration (ca 5 år) kan invandra från Finland/Ryssland. Om en sådan invandring sker ansåg forskarna att 150–200 vargar i Skandinavien kan vara tillräckligt för långsiktig överlevnad.
Mot denna bakgrund kan konstateras att det idag finns ett bredare vetenskapligt stöd för att mindre än 200 vargar i Sverige är tillräckligt för att stammen skall anses vara livskraftig än det gjorde vid tiden för utredningen och riksdagsbeslutet (1999–2001). I samband med vargstammens ökning har också konflikten kring vargen fördjupats och spritts till nya områden. För att bryta en olycklig utveckling, mot ökad oro och frustration bland människor i vargområden, är det angeläget att regeringen snarast vidtar åtgärder i syfte att tydliggöra och förändra vargpolitiken – inte minst internationella erfarenheter från förvaltning av stora rovdjur visar att tydliga mål för stammarnas storlek och klara regler för hantering av rovdjursproblem är av central betydelse för att rovdjuren skall bli accepterade av lokalbefolkningen. Vi föreslår att målet för vargstammens numerär revideras i enlighet med den inriktning som Rovdjursutredningen föreslog, dvs. en nivå på 15 föryngringar årligen i Sverige (ca 150 individer). Detta mål skulle ha långt bättre förutsättningar att få ett brett stöd hos lokalbefolkningen än dagens otydliga målformulering som skapar misstro och osäkerhet.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
Eskil Erlandsson (c) |