Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att 500 vargar borde vara ett minimum för en livskraftig vargstam.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyddsjakt på varg först bör tillåtas när vargstammen nått ett antal på 200 individer och då enbart utvidgad jakträtt i renskötselområden.
Jakt på rovdjur har alltid varit en brännbar fråga. Å ena sidan beskrivs rovdjur som skadliga, å andra sidan som ett nyttigt inslag i naturen för att bevara mångfalden. Liberaler har alltid betonat det senare; att pluralismen bland arter ska sättas i centrum. Alltsedan liberaler och frisinnade startade Naturskyddsföreningen och formulerade en naturvårdspolitik har förvaltarskapstanken – idén att vi människor inte har rätt att förbruka naturmiljö utan ett ansvar att förvalta den för kommande generationer – varit en utgångspunkt för liberal miljöpolitik.
Jaktfrågan bör analyseras ur ett större perspektiv. Man skulle kunna säga att jakten i sig påverkar naturens mångfald utifrån tre nivåer, genetiskt, artmässigt och förändring av ekosystemet. För det första är den genetiska variationen basen för vår biologiska mångfald. Därför är det negativt med mindre populationer av djur för det ökar betydligt möjligheterna till inavel som i sin tur ger minskad livskraft och sämre anpassningsförmåga. Inte minst vargen är extra känslig för detta. Samtidigt är också den mänskliga jakten en bov vad gäller mångfald, då de djur som är mest eftertraktade bland jägarna är de stora och friska. Rovdjuren däremot dödar oftare de svagare djurindividerna. Det senare bidrar till både genetisk mångfald och livskraftiga stammar.
Vi i västvärlden blir ofta upprörda när exotiska djur i u-länder fördrivs och jagas, men samtidigt vill många här minimera våra egna nordiska rovdjursstammar. Men rovdjuren har faktiskt rätt att existera för sin egen skull. Allmänhetens förståelse för rovdjurens rätt att leva naturligt borde lyftas fram. Detta står inte i motsättning till att de djurägare som drabbas av att vargarna river får eller renar inte skall få ersättning. Tvärtom. Staten bör göra sitt yttersta för att hjälpa de drabbade finansiellt, men också genom att tänka kreativt vad gäller stöd till stängsel och inhägnader för tamdjur.
Under alla omständigheter skall populationsstorleken garanteras på ett seriöst sätt. De fem stora svenska rovdjursarterna – björn, varg, lo, järv och kungsörn – har dessvärre under lång tid varit utsatta för en omfattande jakt. Ibland har det till och med funnits en risk att de skulle försvinna ur den svenska naturen. Fridlysning har dock varit ett instrument för att kunna rädda utrotningshotade arter. Detta arbete måste fortsätta och utvecklas.
Antalet vargar i Sverige uppgår idag i runda tal till 100 stycken. Jämfört med en rad andra länder i Europa är detta en låg siffra. Spanien har cirka 1 500 vargar, Polen mellan 850 och 900, Baltikum 1 500–2 000 och Rumänien cirka 2 500 vargar. Vi vet att vargpopulationens genetiska framtid är instabil. Minst 500 vargar borde vara ett minimum samtidigt som skyddsjakt först bör tillåtas när vargstammen nått ett antal på 200 individer och då enbart utvidgad jakträtt i renskötselområden.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Birgitta Ohlsson (fp) |