Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avlysningsjakt på varg tillåts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ändring av nuvarande lydelse i 27 och 28 §§ jaktförordningen (1987:905).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om decentralisering av beslut om skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur.
I mitt hemlän Uppsala råder det fortfarande en förtvivlan och upprördhet över att man inte får skydda sina tamdjur från rovdjur. Det finns en stark oro samtidigt som det finns en icke obefogad kritik av att majoriteten i Sveriges riksdag inte visar på förståelse för landsbygdens levnadsförhållanden. Under det riksdagsår som gått har vi i riksdagen haft interpellationsdebatter, där vi varit ledamöter från fler partier som diskuterat med ansvarig minister kring rovdjursproblematiken. Trots det så har det inte skett någon ändring av de paragrafer som vi påtalat måste ändras för att människor ska känna en tillförsikt och en tilltro till att lagar stiftas i vårt land till hjälp för alla och inte för att stjälpa en livsmiljö.
Det är därför nödvändigt att en än gång väcka motioner med krav om ändring av §§ 27 och 28 i jaktförordningen 1987:905. Detta var även något som redan den av regeringen tillsatta Rovdjursutredningen föreslog. Riksdagens majoritet gjorde dock avsteg från utredningen på ett antal centrala punkter.
Rovdjursutredningen framhöll att Skandinavien skulle vara det område vilket populationen för varg skulle beräknas utifrån. Detta gjorde man utifrån kända vandringsmönster för djuren. Regeringen avvek från utredningen utan att komma med några motiv och fastslår bara att endast Sverige skall vara underlag för det skissade målet om 200 vargar. Konsekvenserna för detta ställningstagande torde innebära att vi snabbt kan få se en fördubbling av det antal djur som förordades av utredningen. En sådan behandling av ett utredningsförslag samt de larmrapporter som kommer från såväl politiska partier som från jaktvårdskretsar samt enskilda, ökar inte trovärdigheten för lagstiftaren.
Den enskilda djurägaren måste kunna skydda sina tamdjur från rovdjursangrepp. Även på denna punkt avvek regeringen från utredningens förslag när man inte tillät en ändring av § 28 i jaktförordningen.
Det är både ett orättfärdigt och ett oacceptabelt hanterande av en fråga som påverkar hela vårt land. Vargen vandrar nu långt ner över landet. En lagändring måste ske av §§ 27 och 28 i nämnda jaktförordning för att stärka dels den s.k. nödvärnsrätten, dels göra det möjligt att ingripa vid direkt rovdjursangrepp på tamdjur.
De brister som här påtalas, vad gäller förutsättningarna för att skydda sina tamdjur, visar även på bristerna i myndighetsutövningens beslutsprocess. Jag anser det vara helt fel att beslut om tillåtelse för skyddsjakt på enskilda djur som kräver snabb hantering ligger hos en central myndighet, Naturvårdverket, som dessutom visar en nonchalans för människors oro. En decentralisering av besluten kring skyddsjakt av enskilda individer måste ske till länsnivå eller regional nivå. Vi måste få snabba beslutsvägar och en beslutskompetens som tar hänsyn till såväl äganderättsperspektivet för den enskilde djurägaren som för djurskyddet för tamdjuren.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Rigmor Stenmark (c) |