Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av sådana ändringar av miljöbalken att småföretagare inte på ett orimligt sätt drabbas av krångel, kostsam administration, sanktioner och dubbelbestraffning.
I regeringsförklaringen hösten 2003 framhöll statsministern behovet av en bättre företagarmiljö i Sverige. Denna kan skapas på många sätt och behöver inte enbart innebära skattesänkningar, även om dessa är nog så välkomna. I denna motion pekar jag på hur tillämpningen av delar av miljöbalken skapar administrativa, ekonomiska och andra problem för främst småföretagare.
Någon har sagt att om Astrid Lindgren drabbats av miljöbalkens konsekvenser hade det kunnat bli en saga i stil med den om Pomperipossa. Det finns många exempel på hur miljöbalken och dess tillämpning blivit en rysare.
Företagaren upplever ofta osäkerhet om vad som måste rapporteras, rädsla för eventuella sanktioner och inte sällan uppgivenhet inför svårigheten att överblicka alla konsekvenser av lagstiftningen.
Miljöbalken och dess tillämpning tar helt klart för liten hänsyn till företagarens vardag. Jag känner till många exempel på detta från Kalmar län, men även från annat håll. Småföretagarna i Vetlanda har exempelvis sammanställt en diger dokumentation.
Låt mig nu ta ett konkret exempel. Alla som handlar med exempelvis elektronikskrot, färg eller kemikalier har skyldighet att ta emot restprodukter och uttjänta delar. Kommun och näringsliv kan komma överens om en kommunal insamling, men konsumenten har ändå rätt att återlämna till exempel det uttjänta lysröret till butiken. Om butiken tar emot sådana lysrör blir den en så kallad C-anläggning och skall betala avgift för detta.
Vidare är det butiksägarens ansvar att anteckna hur många lysrör som lämnats in, spara anteckningarna i fem år, begära tillstånd av länsstyrelsen för att få frakta bort lysrören, följa regelverket om egenkontroll och lämna årlig rapport! Inlämnandet av lysrören ska dessutom egendomligt nog anmälas sex veckor i förväg – alltså sex veckor innan konsumenten kommer med lysrören!
En miss i kedjan leder till anmälan, miljösanktionsavgift på mellan 5 000 och 25 000 kronor och stundom även till åtal. Självfallet tar den omständliga handläggningen tid och kraft.
Miljöbalken bör i framtiden ta större hänsyn till företagarperspektivet. Självfallet finns det ett miljöintresse att bevaka, men detta måste tillgodoses på ett rimligt sätt. Utgångspunkten kan inte vara att företagarna är en samling miljöbovar. Miljöronder borde kunna utföras tillsammans med företagaren, som sedan får en möjlighet att rätta till eventuella missförhållanden innan han drabbas av sanktioner.
Själva sanktionssystemet behöver också ses över. Ett rimligt första steg vore en varning. Vidare bör beslut om sanktionsavgifter fattas av domstol och inte av kommunala nämnder. Den reviderade miljöbalken bör inte innehålla dubbelbestraffning. Som det nu är följs stundom miljösanktionen av ett åtal.
Ett framgångsrikt miljöarbete måste bygga på miljökvalitetsmålen, egna initiativ och egenkontroller. Detaljregleringarna bör minska och därmed behovet av ett kostsamt offentligt prövnings- och tillsynsarbete. Branscher med många småföretag blir annars i orimligt hög grad belastade av redovisningsskyldigheter, anmälnings- och tillståndsförfaranden, avgifter och påföljder.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Nils Fredrik Aurelius (m) |