Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyddsjakten på storskarv bör utvidgas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att allmän jakttid på storskarv bör återinföras.
Storskarven har varit föremål för åtskilliga motioner genom åren, vilket är ett uttryck för den oro skärgårdsbefolkningen och många andra känner inför utvecklingen. Eftersom regeringen trots detta varit passiv är det nödvändigt att än en gång ta upp skarvfrågan i en motion.
Storskarven har sedan den inplanterades på egendomen Värnanäs söder om Kalmar vuxit oerhört i antal. Efterhand har skarvkolonier etablerats på alltfler platser, numera även vid insjöar. Antalet häckande skarvpar har mer än tiodubblats under den senaste tioårsperioden. Den starka ökningen av antalet skarvar har lett till att skarven tagits bort från EU:s så kallade röda lista över utrotningshotade arter. Regeringen har trots de senaste årens utveckling varit fortsatt passiv. Det karaktäristiska för skarvkolonierna är att fåglarna genom sin spillning förstör sin egen livsmiljö. Träden avlövas och dör. Spillningen gör att vissa grynnor och skär blir omöjliga att leva på för den övriga faunan och mycket svåra att gå iland på för människor. När ett område förstörts drar skarvflocken vidare till nästa. Ofta övertar skarvarna hägerkolonier. Man kan med fog hävda att den alltför stora skarvexpansionen hotar den biologiska mångfalden inom många områden. För yrkesfisket – särskilt ålfisket – innebär skarvarna, som gemenligen benämns ålakråkor, ett stort avbräck. Detta talar för utökad – läs förlängd – skyddsjakt och möjligheter att skatta beståndet genom prickning. I den svenska jaktlagstiftningen har de båda raserna av storskarv behandlats som en enhet. Fram till 1968 var det tillåtet att jaga skarv under hela året. Med tanke på att antalet skarvar ständigt ökar bör även allmän jakt införas.
|
Stockholm den 24 september 2003 |
|
|
Nils Fredrik Aurelius (m) |
Jeppe Johnsson (m) |