Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utöka jakten på lo i län där arten blir dominant.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppdra åt länsstyrelsen att besluta om jakt av lo när arten blir alltför dominant.
Sveriges fauna innefattar många arter. En målsättning måste vara att garantera alla arters rätt till existens så att mångfalden bevaras och att naturen ges ett rikt liv. Artrikedomen innebär att såväl rovdjur som övriga djur har ett berättigande. För att det målet skall kunna nås krävs en aktiv och målinriktad rovdjurspolitik. För gruppen björn, varg, järv och lo har riksdagen beslutat om vilken numerär respektive art skall ha i landet. För lodjuret har den sparsamma avskjutningen inneburit att arten för närvarande är väsentligt större än det antal riksdagen beslutat. Dessutom har arten koncentrerats till de områden i landet där det ännu finns bytesdjur.
Riksdagen har beslutat att arten lo skall finnas till en numerär om 1 500 djur. Enligt Länsstyrelsen i Västmanland och Svenska Jägarförbundets beräkningar finns i Västmanland mer än 75 djur. Det är en väsentligt högre andel än vad länets areal kan bära. Följden har blivit att andra arter reduceras till ett minimum i stora delar av länet, och den biologiska mångfalden har därmed utarmats. Principen om att ingen art skall få leva fritt på andra arters bekostnad är därmed satt ur spel.
I Västmanland beviljades, under det gångna året, en avskjutning av lo som inte står i relation till artens omfattning i länet. Som situationen är i dag, mot bakgrund av svårigheten att bedriva jakt på arten, bör den vara en fritt jaktbar art. En sammanvägning mellan naturvårds-, jakt- och samhällsintressen torde visa att ingen har som mål att, som nu, utarma den biologiska mångfalden i Västmanlands län. En mer flexibel rovdjurspolitik, som är anpassad efter reella förhållanden, är därför önskvärd.
Förhållandet i Västmanlandsexemplet visar att jakt på lo kan släppas fri. Förhållandet är dock annorlunda inom andra län varför prövning om fri jakt bör göras från län till län. Det är därför önskvärt att länsstyrelsen ges möjlighet att besluta i frågor som berör det egna länet. Tillämpningen av subsidiaritetsprincipen är i detta fall given. Dessutom skulle detta innebära en mer öppen attityd, mellan myndighet och jägare, genom att man gemensamt kan ges ansvar och därmed möjlighet att lösa de problem som den överrepresenterade arten av lo exempelvis medfört i Västmanland. Målet för alla inblandade parter är givet och det är bevarandet av den biologiska mångfalden.
|
Stockholm den 23 september 2003 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |