Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en samlad nordisk rovdjurspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring av nuvarande lydelse av 27 och 28 §§ jaktförordningen (1987:905).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om decentralisering av beslut om skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur.
Riksdagens beslut i propositionen En sammanhållen rovdjurspolitik vilade på utgångspunkter och förslag från Rovdjursutredningen som utarbetades under ledning av Sören Ekström.
Miljödepartementet, utskottsmajoriteten liksom majoriteten i riksdagen gjorde dock avsteg från Rovdjursutredningen på ett antal centrala punkter.
Den samsyn och det samarbete som under lång tid funnits mellan viltforskningen i våra nordiska grannländer gäller inte längre beträffande de olika djurarternas numerärer. Riksdagsmajoriteten avviker från en enig expertutredning och föreslår såväl större antal som etappmål beträffande lo. Beträffande varg föreslås dessutom ett annat geografiskt område som beräkningsområde. Rovdjursutredningen framhöll att Skandinavien skall vara det område inom vilket populationen skall beräknas, vilket med hänsyn till kända vandringsmönster syns motiverat. Här avviker regeringen, utan några motiv, från utredningens förslag och fastslår i propositionen att endast Sverige skall vara underlag för det skissade målet om 200 vargar. Det torde innebära en i det närmaste fördubbling av det antal som förordades av Rovdjursutredningen.
Ett annat område, för att skapa förutsättningar för en trovärdig rovdjurspolitik, är möjligheten för den enskilde djurägaren att skydda sina djur mot rovdjursangrepp. Även på denna viktiga punkt avvek regeringen från Rovdjursutredningens förslag när man inte tillät den erforderliga ändringen av 28 § i jaktförordningen (1987:905).
I dagsläget får vi bevittna hur djurägare, inom rovdjursområden i landet, får ett stort antal husdjur vargdödade utan att de har stöd i lagen för att ingripa till skydd för sin egendom. Detta är både orättfärdigt och oacceptabelt. En lagändring måste enligt vår mening ske av 27 och 28 §§ i Jaktförordningen (1987:905) för att stärka dels den s.k. nödvärnsrätten rent allmänt, dels göra det möjligt att ingripa vid direkt rovdjursangrepp på tamdjur.
De brister som här påtalas, vad gäller förutsättningar för att skydda sina tamdjur, har också mycket påtagligt tydliggjort bristerna i myndighetsutövningens beslutsprocess. Att beslut om skyddsjakt på enskilda individer av varg, som vållat mycket stor skada, skall ligga på central nivå, hos Naturvårdsverket, måste vara felaktigt ur såväl djurskyddssynpunkt för tamdjuren som utifrån ett äganderättsperspektiv för den enskilde djurägaren. De exempel som uppvisats under senare år där det skall behöva ta sex månader av lidande och dödande av 119 djur innan Naturvårdsverket kommit till insikt om vad som sker är minst sagt stötande.
En decentralisering av besluten kring skyddsjakt av enskilda individer till läns-/regionnivå innebär kortare beslutsvägar och snabbare beslut vilket, inte minst ur djurskyddssynpunkt, skulle vara ett framsteg.
|
Stockholm den 22 september 2003 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |
Annika Qarlsson (c) |