Riksdagen avslår proposition 2003/04:43 och begär att regeringen snarast återkommer med en ny proposition till riksdagen efter utredning i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare utredning om reglerna för undantag från förbudet mot obeställd e-post.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av gynnsammare förutsättningar för utveckling av tekniska lösningar för skydd mot obeställd e-post.
Regeringens lagförslag i den aktuella propositionen är behäftad med en mängd brister. Förslaget har få förutsättningar att bli effektivt. Med lagförslaget följer varken resurser i form av ekonomiskt tillskott eller någon analys om hur efterlevnad skall kontrolleras och effektiviteten säkras. Propositionen reser fler frågor än den ger svar, vilket endast kan åtgärdas genom att tid och kompetens till ytterligare utredning och beredning avsätts. Därefter får regeringen återkomma till riksdagen.
Lagstiftningsarbetet har under den sittande socialdemokratiska regeringen dessvärre präglats av dåligt underbyggda lagförslag. Det verkliga effekterna av lagstiftningsförslagen undersöks undermåligt. De bakomliggande utredningarna är ofta ofullständiga och konsekvensanalys för direkt berörda aktörer saknas inte sällan. Med en lagstiftning som inte är effektiv och undermåligt beredda propositioner sätter den socialdemokratiska regeringen allmänhetens förtroende för rättsväsendet på spel. Detta är en inte avsedd, men icke desto mindre, olycklig utveckling. Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi att den aktuella propositionen avslås i sin helhet och att regeringen ges i uppdrag att snarast återkomma i en ny proposition till riksdagen där behovet av ytterligare utredning, i enlighet med denna motion, är tillgodosett.
Regeringen föreslår i propositionen Obeställd e-postreklam 2003/04:43 vissa ändringar i marknadsföringslagen (1995:450) vilka avser att stärka skyddet mot obeställd e-postreklam. Bakgrunden till propositionen är direktiv 2002/58/EG om integritet och elektronisk kommunikation. Förslagets huvudregel innebär att en näringsidkare, vid marknadsföring till en fysisk person endast får använda elektronisk post om personen har samtyckt till det på förhand. Kravet på samtycke skall emellertid, under vissa angivna förutsättningar, inte gälla inom ramen för ett ”befintligt kundförhållande”. Förslaget innebär vidare att ett reklammeddelande som sänds med elektronisk post alltid måste innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om att marknadsföringen skall upphöra. Detta skall även gälla vid marknadsföring som riktas till juridiska personer.
Vi vill inledningsvis betona utmaningarna i problematiken. Många enskilda medborgare, företag och offentlig sektor upplever olika typer av icke begärd kommunikation som ett växande bekymmer. Det kostar både tid och pengar och kan inte sällan upplevas som integritetskränkande. Icke begärd och oönskad kommunikation är ett problem som bör prioriteras kanske främst av två skäl. För det första för att begränsa det besvär och de kostnader som medborgare åsamkas i samband med den ökande volymen av oönskad kommunikation. För det andra för att bevara det värde som Internet har som verktyg för kommunikation mellan människor. Det finns ett betydande intresse i såväl privat som offentlig sfär av att kunna använda Internet som en kommunikationskanal, och av att bevara möjligheten att skicka e-post till potentiella intressenter och kunder. Den icke begärda e-posten är i dag av sådan art och omfattning att värdet på Internet som marknadsföringsverktyg allvarligt reduceras av denna ”spam”, som är den mer alldagliga beteckningen på problemet.
Vi ser emellertid betydande problem med regeringens förslag.
Det finns en mängd problem kring de centrala definitionerna i den föreslagna lagstiftningen. Eftersom varken propositionen eller den bakomliggande utredningen tar sikte på att lösa dessa problem är risken överhängande för tolkningsproblem i rättstillämpningen. För de aktörer som berörs av lagen reser den fler frågetecken än den ger tydliga svar.
I propositionen föreslås ett undantag från kravet på samtycke på förhand för marknadsföring via elektronisk post, i 13 b § marknadsföringslagen (1995:450). Lagrummet tar sikte på ”befintliga kundförhållanden” (prop. 2003/04:43 sid. 1). Innebörden av begreppet berörs på sidan 13 i propositionen där man kan läsa att artikel 13:2 i direktivet 2002/58/EG och ingresspunktens ordalydelse ”torde begränsa möjligheterna att vidga undantagsmöjligheterna till en vidare krets”. Men någon grundligare analys av begreppet än så görs inte, och bland remissvaren framkommer uppfattningen att undantagsbestämmelsen inte bara skall tillämpas av säljbolaget utan även av andra bolag inom samma koncern. Hur lång tid ett kundförhållande kan anses bestå klargörs inte heller i propositionen.
En annan fråga som t.ex. aktualiseras vid företagsförvärv är om det befintliga kundförhållandet och om det samtycke som därmed antas ha lämnats också kan överlåtas, eller om det krävs ett nytt kundförhållande med förvärvande part. Hur frågor om befintliga kundförhållanden inom koncerner och andra typer av företagsgrupperingar skall bedömas är också svårt att analysera mot bakgrund av de bedömningsgrunder som utredningen och propositionen tillhandahåller.
Utredningen utesluter vidare att en kund som har ett etablerat kundförhållande med en näringsidkare i ett samarbete kring ett kundkort också skulle kunna anses ha ett etablerat kundförhållande med övriga aktörer inom samma samarbete. Trots att dessa begrepp uppenbarligen kan leda till tolkningsbekymmer för rättstillämpningen har probemet inte närmare behandlats av regeringen i propositionen, vilket är olyckligt.
Vidare används i undantagen centrala begrepp som näringsidkarens egna likartade varor och tjänster utan att innebörden av dessa begrepp närmare utreds eller förklaras i propositionen. Regeringen måste tillse att innebörden av regleringen klargörs.
I propositionen anförs beträffande ekonomiska konsekvenser att den föreslagna lagstiftningen kan komma att innebära att antalet tillsynsärenden hos tillsynsmyndigheten Konsumentverket ökar i omfattning men att ”eventuella merkostnader får rymmas inom befintliga anslagsramar”. Dessutom saknas utredning av vilka resurser som krävs för kontroll av lagens efterlevnad.
Utan nya resurser till kontroll kan man konstatera att lagen kommer att bli ett kraftigt slag i luften vilket i förlängningen leder till ett minskat förtroende för rättsordningen.
Det avgörande problemet med den föreslagna lagstiftningen är att det är synnerligen tveksamt om den kommer att få någon reell effekt. Frågan om serverns territorialitet spelar en avgörande roll. Erfarenheter från USA visar att motsvarande lagstiftning inte har givit önskad effekt, tvärtom har man där noterat en ökning av den oönskade e-postreklamen.
Det skall påpekas att seriösa företagare som har legitima skäl att marknadsföra sina produkter självfallet önskar förbättra relationerna till sina kunder och därför har incitament att inte besvära kunderna i onödan, eftersom de då förlorar förtroende, anseende och ytterst även pengar.
De avsändare som har mer dunkla syften, och vars handlande till och med syftar till någon typ av kriminell avsikt kommer inte att respektera lagstiftningen, eftersom deras handlande redan – i många fall – är kriminellt. Den som begår bedrägeribrott har inget skäl att inte begå brott mot en lagstiftning om förbud mot oönskad e-postreklam.
Resultatet av lagstiftningen riskerar då att bli både överflödiga regler för de seriösa företagen och en tandlös lag för de aktörer som ändå inte avsett följa den. Så urholkas allmänhetens respekt för rättssystemet. Särskilt allvarligt är det om den föreslagna lagstiftningen inte leder till någon betydande skillnad i den upplevda volymen icke begärd kommunikation – resultatet kommer då att bli en urholkning av förtroendet för rättssystemets förmåga att fungera i informationssamhället.
Det är också påfallande att propositionen över huvud taget inte berör de många olika tekniska lösningar som i dag utarbetas för att hantera problemet med icke begärd kommunikation. Filter finns i en mängd olika utformningar och modeller. Blacklists, whitelists, säker och signerad e-post och filter utvecklas i dag i snabb takt. Den nya tekniken kan redan nu erbjuda en väsentligt bättre kvalitet på kommunikationen och det är värt att påpeka att de tekniska lösningarna i dag är avsevärt mycket mer effektiva än de rättsliga.
Det är viktigt att inte ge sken av att en rättslig reglering av problemet med icke begärd kommunikation innebär att det nu kommer att saknas behov av tekniska lösningar på området. Tvärtom måste förutsättningarna bli än gynnsammare för att utveckla tekniska lösningar på detta område. Den möjligheten berörs ytterst begränsat i regeringens beredning.
Det saknas i propositionen en analys av olika typer av icke begärd kommunikation och i vilken utsträckning icke begärd kommunikation är olaglig redan i dag, med redan nu gällande rätt. Hur stor volym utgör olaglig behandling av personuppgifter, bedrägeri eller andra handlingar som redan förbjudits i lag? Den grundläggande utredningen lyser med sin frånvaro i regeringens förslag.
Vi vill här understryka vikten av att möta den IT-relaterade brottsligheten med ett väl rustat rättsväsende. Rättssamhället måste visa sig effektivt också när det ställs mot ny teknik som utvecklas hastigt. Inte minst viktigt är att polisen tillförs kompetens för att utreda databrottslighet med koppling till obeställd e-post.
|
Stockholm den 22 januari 2004 |
|
|
Inger René (m) |
|
|
Bertil Kjellberg (m) |
Henrik von Sydow (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Henrik S Järrel (m) |