Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handelns ansvar för försäljning och exponering av varor som innehåller butan.
Sniffning blev vanlig under 1950-talet, främst bland yngre tonåringar. En förklaring till sniffning bland ungdomar är att preparaten är relativt lättillgängliga. Förr var sniffning nästan alltid liktydigt med att man sniffade förtunningsmedel eller andra lättflyktiga kolväten.
Butan- och propangas, som finns i cigarettändare har emellertid fått ökad användning som sniffningsmedel under senare år. Man använder även aerosoler, vilka tjänstgör som drivgas i sprayförpackningar.
Sniffning kan ge skador på kort och lång sikt. Risken för överdosering är stor och sniffningen kan leda till medvetslöshet. På längre sikt kan såväl skador på lever och njurar som hjärnskador uppkomma. Riskerna vid sniffning av tändargas (butan) är något annorlunda än för annan sniffning och dödsfall har inträffat.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning ( CAN) gör årligen undersökningar av elever i årskurs 9. Thinner och andra lösningsmedel har, som nämnts, minskat i betydelse som sniffningsmedel, medan tändargas blivit vanligare. Sverige placerar sig också relativt högt på listan över andelen ungdomar som någon gång sniffat, jämfört med övriga europeiska länder.
Lagstiftningen säger om flyktiga lösningsmedel att de ”ska förvaras på ett sådant sätt att dess användning i berusningssyfte hindras eller motverkas. Vara får ej försäljas, när det kan antagas att varan förvärvas för att användas som berusningsmedel”.
Man kan överallt i handeln se hur lättillgängligt t.ex. cigarettändare förvaras. De ligger längst fram i kiosken och oftast exponerade vid kassan. Den skrämmande utvecklingen måste stävjas. Handeln måste ta sitt ansvar. Jag anser det nödvändigt att ytterligare upplysa handeln om de bestämmelser som gäller dessa varor. Regeringen bör på lämpligt sätt se till att denna fråga uppmärksammas.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Margareta Israelsson (s) |