Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av rättsläget och praxis rörande talerätt vid hävande av faderskap.
Lagstiftningen kring faderskap och arv måste i första hand ta hänsyn till barnens bästa, och samtidigt måste rättssäkerheten säkras. En grundläggande princip måste vara att ett barn har rätt att veta vilka som är eller var hans eller hennes föräldrar, om barnet så önskar och det är möjligt. Utgångspunkten måste vara att faderskap ska fastställas på så säkra grunder som möjligt. Möjligheten att säkert fastställa faderskap har utvecklats, jämfört med bara för några år sedan. På senare år har inte minst DNA-analyser skapat helt nya förutsättningar.
Uppenbarligen hade många faderskapsdomslut sett annorlunda ut om tekniken kunnat tillämpas tidigare. I många fall omprövas också frågan om faderskap, när nya omständigheter kommer fram. Men det är annorlunda för arvingar som efter mannens död får besked om att arvsberättigade barn finns. Lagstiftningen gör det ofta omöjligt för arvingarna att efter mannens död väcka resningstalan angående faderskapet.
Det måste ligga i alla parters intresse att ett faderskap blir riktigt fastställt – i moderns, barnets och den utpekade faderns intresse. Lagstiftning och praxis är i dag uppenbart inkonsekventa, eftersom olika principer gäller vid olika tillfällen. Om faderskap har fastställts genom antagande – presumtion – bygger lagstiftningen på avvägningar mellan olika intressen som kan finnas. Om faderskap har fastställts genom bekräftelse, finns vissa möjligheter att väcka talan, bl.a. fastställt i ett rättsfall i Högsta domstolen (NJA 1988 sid 525). Däremot finns inte någon möjlighet till hävande av faderskap som fastställts genom dom. I det senare fallet kan alltså inte arvingarna väcka talan. Det förefaller märkligt att efterlevande ska ha vissa möjligheter att ifrågasätta ett faderskap som bekräftats av mannen men inte kunna ifrågasätta ett faderskap som fastställts genom dom.
Enligt vår mening borde rätten att väcka resningstalan lagfästas för arvingar, oavsett hur faderskapet fastställts. En översyn borde snarast genomföras för att skapa klarhet om rättsläge och praxis i dessa frågor.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |