Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot skojeriet med annonser och fakturor.
På senare tid har bedrägerierna med dels falska fakturor, dels uppringt annonsskojeri uppmärksammats allt mer. Små och stora företag, privatpersoner, bostadsrättsföreningar och så vidare förefaller alla att drabbas. Svenskt Näringsliv har en varningslista dit medlemmarna uppmanas att sända alla försök till lurendrejeri. Organisationen har också gjort en sammanställning av entreprenörers artiklar om bedrägeriförsök. Likaså har Ekot gjort en sammanställning som kan läsas på Sveriges Radios hemsida.
I en regional tidning på min hemort har artiklar i dessa ämnen förekommit inte mindre än 26 gånger bara under 2003, visar det sig vid en sökning! De begrägeriförsök som rapporteras har ibland lyckats och ibland misslyckats. En sak är säker: Det har förekommit flera försök än dessa. Mörkertalet är sannolikt mycket stort. Det förefaller som om många har betalat antingen av misstag eller för att de vill slippa hot om betalningsanmärkning. En vanlig metod bland fakturaskojarna tycks vara att undvika ordet faktura och i den finstilta texten enbart skriva betalningsunderlag, erbjudande eller något liknande. I vissa fall handlar det helt enkelt om rent fiktiva krav.
Den förenklade ansökan om betalningsföreläggande (lag 1999:746 om betalningsföreläggande och handräckning) som nu föreligger har blivit ett effektivt instrument som avlastat rättsväsendet. Tyvärr kan systemet också utnyttjas av oseriösa företag. Det är i dag möjligt för vem som helst att ställa fiktiva krav mot privatpersoner och företag eftersom kronofogdemyndigheten inte kan pröva riktigheten i kravet. Detta utnyttjas av skojarna för att skapa en utpressningslik situation gentemot företag och andra som inte vill riskera att förlora sin kreditvärdighet.
Jag föreställer mig att de välorganiserade skojarna måste angripas på flera fronter. Information och upplysning via branschorganisationer och liknande är ett självklart inslag, som dock inte riksdagen har att besluta om. Myndigheter som Brottsförebyggande rådet och Ekobrottsmyndigheten bör vidare engageras i arbetet.
Vad kan då riksdag och regering göra? Enbart ny lagstiftning löser knappast alla problemen, men det kan likväl finnas skäl att överväga några åtgärder. Någon effekt kunde det kanske ha om kreditupplysningsföretagen fick ange om en person är dömd för ekobrott.
Viktigare kan det vara med en paragraf om skadeståndsansvar för oskälig ansökan om betalningsföreläggande, liknande den som finns i konkurslagens 17 kap. 3 §.
Jag föreslår att regeringen skyndsamt överväger lämpligheten av en sådan lagstiftning.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Nils Fredrik Aurelius (m) |