Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring i namnlagen.
Namnlagen (SFS 1982:670) innehåller regler som i över 20 år har föranlett problem för såväl den enskilde individen som den beslutande myndigheten. Av denna anledning föreslås ändringar i lagen.
Vad som nedan sägs om namnändringar i samband med äktenskap gäller även för partner ingående i registrerat partnerskap (3 kap. 1 § lag om registrerat partnerskap, SFS 1994:1117).
Begreppet mellannamn tillkom genom 1982 års namnlag och ersatte det tidigare begreppet tilläggsnamn från 1963 års namnlag. Mellannamnet är rent personligt och kan inte föras vidare till barn eller make. Mellannamn bärs utan bindestreck mellan namnet och efternamnet.
24 § namnlagen anger att: ”En make som har förvärvat den andra makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn.
Har makar olika efternamn får en av dem, med den andres samtycke, bära den andres efternamn som mellannamn, om inte detta har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Rätten för en make att med den andra makens samtycke börja bära dennes efternamn som mellannamn gäller även sedan äktenskapet har upplösts. En efterlevande make får utan samtycke börja bära ett sådant mellannamn.”
Möjligheten att lägga till ett mellannamn före sitt efternamn har medfört att en maka eller make kan bibehålla ett efternamn som burits som ogift och därmed också ha kvar en namngemenskap med släkt, föräldrar, barn i tidigare äktenskap osv. Mellannamnsreglerna enligt lagtexten ger möjlighet att både ta en makes efternamn och lägga till sitt tidigare namn som mellannamn samt att behålla sitt efternamn innan äktenskapet och lägga till den andre makens namn som mellannamn. Lagregeln är dock konstruerad så att endast en av två makar har rätt att lägga till ett mellannamn. I förarbeten till namnlagen (prop 1982/83:156, sid 35) motiveras denna begränsning endast kort med orden ”… bör dock endast en av makarna kunna ta den andres namn som mellannamn. I annat fall skulle makarna kunna ha två olika namnkombinationer, något som uppenbarligen inte är tillfredsställande …”.
Denna motivering är inte tillfredsställande för att upprätthålla ett hinder för att båda makar skall kunna lägga till ett mellannamn framför sitt efternamn. Vi anser att lagens två möjligheter att lägga till mellannamn skall kunna utnyttjas av båda makarna. I första fallet, där en av makarna har tagit den andres efternamn, bör sålunda båda kunna lägga till den andre makens efternamn som mellannamn. I det andra fallet, där makarna har behållit sina efternamn, bör även de kunna lägga till den andre makens efternamn som mellannamn. I det andra fallet får då makarna olika efternamnskombinationer men vi ser inte att detta skulle medföra några komplikationer, utan tvärtom medför detta att makarna får bibehålla den namngemenskap som de önskar.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Eva Arvidsson (s) |
Christina Axelsson (s) |