Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nödvändigheten av att förbättra regelverken runt instituten god man och förvaltare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nödvändigheten av att förbättra den tillsyn över instituten god man och förvaltare som överförmyndare och länsstyrelse har att utöva.
God man kan förordnas i en rad olika situationer: en förmyndare för en underårig person kan inte utöva sitt uppdrag på grund av sjukdom eller någon annan orsak, en underårig och dennes förmyndare har del i oskiftat dödsbo, en bortovarandes rätt behöver bevakas. I dessa fall är det överförmyndaren/överförmyndarnämnden som förordnar om god man. Vidare gäller att om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person skall tingsrätten – om det behövs – besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett godmanskap påverkar inte rättskapaciteten för den enskilde (huvudmannen). Den gode mannen är närmast att betrakta som ett biträde åt sin huvudman.
Förvaltare kan sägas vara ett slags kvalificerad god man som har, beroende på förvaltarförordnandet, en mer eller mindre vidsträckt behörighet att företräda den som är över 18 år och är i behov av förvaltare. Förvaltarskapet innebär att huvudmannen fråntas sin bestämmanderätt i sådana angelägenheter som omfattas av ett förvaltarförordnande för honom. Det är den viktigaste skillnaden i förhållande till godmansinstitutet. Beslut om förvaltarförordnande förutsätter att huvudmannen på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Reglerna om förvaltare och förvaltarskap tillkom 1988 som ersättning för reglerna om omyndigförklaring, vilka då avskaffades.
En god man skall enligt lagen vara rättrådig, erfaren och lämplig för uppdraget. Tingsrätten prövar gode mäns lämplighet, men den vanligaste gången är att överförmyndaren i kommunen föreslår en person.
Kontroll av gode män och förvaltare utövas av överförmyndaren. Denne utses av politikerna och kan själv vara politiker eller tjänsteman. I många kommuner finns istället för en ensam överförmyndare en överförmyndarnämnd som är politiskt tillsatt. Överförmyndaren ska granska och godkänna gode mannens eller förvaltarens årliga redovisningar av hur huvudmannens intressen har tillgodosetts. Kontrollen av överförmyndarna sköts av länsstyrelsen.
På senare tid har åtskilliga fall uppdagats där personer missbrukat sin ställning som god man eller förvaltare. En kvinna i Bohuslän skulle som god man hjälpa tre personer med att sköta deras ekonomi. Istället förskingrade den gode mannen nästan 200 000 kronor innan hon avslöjades. Kvinnan åtalades för grov förskingring, fälldes i domstol och dömdes till åtta månaders fängelse.
Under ett års tid försvann 533 000 kronor för flera personer i Jämtland vars ekonomi helt sköttes av en god man. De flesta av de drabbade är pensionärer varav någon är svårt dement. Var och en av dem tros ha blivit svindlad på belopp från 50 000 till 150 000 kronor.
En god man i Västergötland, som hade hand om ekonomin för 17 personer, har avsatts sedan han erkänt att han under flera år stulit stora belopp från sina huvudmän. I ett fall har gode mannen de tre senaste åren tagit ut och sålt aktier för 850 000 kronor, som en av huvudmannen hade ärvt. Försäljningen kom dock inte huvudmannen till del, utan hans levnadsstandard var oförändrat låg under de tre åren. Nu är hans tillgångar i stort sett slut.
Listan över fallen med avslöjat missbruk av ställning som god man eller förvaltare kan göras längre och den handlar inte bara om ekonomiska oegentligheter. I somras t ex åtalades en polisman i Stockholmsområdet, som var god man åt en psykiskt sjuk 30-årig kvinna, för att ha utnyttjat henne sexuellt. Anhöriga polisanmälde honom när de förstod att allt inte stod rätt till.
Det finns ca 37 000 gode män i landet och 51 000 godmanskap (en person kan vara god man för flera huvudmän) för allt ifrån äldre dementa personer till psykiskt sjuka i olika åldrar. Mot bakgrund av att bedrägerier i uppdagade fall har kunnat pågå i åratal finns det anledning att befara att mörkertalet icke är obetydligt. Dessa brott framstår som särskilt allvarliga eftersom de begås mot som regel helt värnlösa personer. De som får god man kan inte bevaka sin rätt själva och då är det orimligt att kräva att de på egen hand ska anmäla sin gode man och sedan bevaka sina intressen gentemot denne. Därför måste överförmyndarna ges ett utökat tillsynsansvar. I ett dylikt skulle kunna ingå en skyldighet att regelbundet inhämta uppgifter inte bara från den gode mannen, utan även från dennes huvudman samt hans eller hennes anhöriga. Uppenbarligen behövs det någon form av skyddsmekanism som automatiskt håller individen skadeslös när en god man eller förvaltare missköter sig. Övervägas bör därför om förordnandet av god man eller förvaltare skulle kunna förenas med något slags ansvarsförsäkring som träder i kraft och ger huvudmannen ersättning för en skada som den gode mannen eller förvaltaren vållat.
Det existerar inte någon grundutbildning för gode män och förvaltare. Överförmyndarna i landets 290 kommuner satsar olika mycket på information och utbildning. Därför bör införandet av en enhetlig grundutbildning för blivande gode män och förvaltare noga övervägas.
Överförmyndarnas kontroll av gode männens arbete har kommenterats av förre justitieombudsmannen (JO) Jan Pennlöv som har dåliga erfarenheter av denna tillsyn. I Dagens Nyheter den 18 november 2002 säger han att det sker många felaktigheter från överförmyndarna, men inte bara överförmyndarna brister. Även länsstyrelserna som har kontrollansvar över överförmyndarna slarvar. I åtskilliga ärenden där JO kritiserat överförmyndarna för allvarliga fel har även länsstyrelsen granskat fallet, men inte hittat felen. Av de överförmyndarärenden som förra året anmäldes till JO har ovanligt många lett till kritik – tolv fall. Dessutom har JO på eget initiativ granskat andra överförmyndare och kritiserat ytterligare tio. När JO i november 2002 överlämnade sin senaste årliga ämbetsberättelse till riksdagen var överförmyndarslarvet en av de viktigaste frågorna.
Det ovan nämnda visar att det är nödvändigt att regelverken och tillsynen vad gäller länsstyrelsens, överförmyndarens, gode mannens och förvaltarens verksamheter förbättras till fromma för de utsatta personer som inte själva kan ta hand om sin ekonomi, bevaka sin rätt eller sörja för sin person.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |