Motion till riksdagen
2003/04:L292
av Yvonne Andersson m.fl. (kd)

Mål och inriktning för konsumentpolitiken


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumentpolitikens mål och inriktning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumenträtten vad gäller tjänster.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om produktansvaret vad gäller offentliga varor och tjänster.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resegarantilagen.

Mål och inriktning för konsumentpolitiken

Kristdemokraterna tror på människans förmåga att själv få välja och ta ansvar för fattade beslut. Konsumentpolitiken får aldrig bli en förmyndarpolitik som passiviserar människors eget ansvarstagande. Den enskilde medborgaren ska få göra sina val och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap. En tydlig lagstiftning och en fungerande marknad är en förutsättning för att konsumenter ska känna sig trygga om något inte fungerar.

En väl fungerande marknad är också den bästa förutsättningen för att kunna tillgodose konsumenternas önskemål om bra och säkra produkter till låga priser och med god service. Därför ska marknaden vårdas. God in­for­mation och marknadsvårdande insatser är viktiga förutsättningar också när det gäller den offentligt styrda och finansierade tjänstesektorn. Konsumentpolitikens syfte bör vara att stärka konsumentens ställning genom att skapa ökad medvetenhet och kunskap om vilka val man kan göra och konsekvenserna av dessa val så att jämförelser kan göras.

Konsumenttjänstlagen är idag tillämplig på tjänster som en näringsidkare utför åt konsumenten. Den är inte tillämplig på offentlig verksamhet som ex­em­pelvis sjukvård, skola och äldrevård. Många av de tjänster som betyder mest för medborgarna i vardagen är offentligt reglerade och omfattas således inte av den konsumentmakt och den konsumenträtt som gäller för andra varor och tjänster. Detta trots att det torde vara just på detta område som valfriheten betyder mest. Konsumenträttens tillämpningsområde bör utvidgas så att den så långt som möjligt också gäller offentligt producerad och styrd verksamhet.

Produktsäkerhetslagen innehåller bestämmelser som syftar till att mot­verka att farliga varor och tjänster orsakar personskador och egendomsskador. Därför kan en näringsidkare åläggas att lämna säkerhetsinformation eller för-bjudas att tillhandahålla varor och tjänster. En näringsidkare kan också åläggas att lämna varningsinformation eller att återkalla varan.

Ursprungligen omfattade lagens tillämpningsområde endast varor och tjäns­ter tillhandahållna i näringslivet. Numera finns ett EG-direktiv om allmän produktsäkerhet. Detta nya direktiv omfattar inte heller nu tjänster.

Genom den förändring som Sverige är inne i så blir gränsdragningarna mellan offentligt och privat styrd verksamhet ofta otydlig inom samma verk­samhetsområde. Detta innebär att vissa tjänster kan komma att falla utanför produktsäkerhetskravet. De nuvarande reglerna kan dessutom innebära att kon­kurrensen snedvrids eftersom olika tjänster utsätts för olika typer av granskning. Därför bör produktsäkerhetslagen omfatta också varor och tjänster som tillhandahålls av den offentliga sektorn.

Resegarantilagen har till syfte att ge konsumenter på reseområdet ett skydd mot förluster som en researrangörs betalningsoförmåga kan innebära. För att åstadkomma detta skydd ska de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen ställa säkerhet för sin verksamhet. Kammarkollegiet har att besluta om detta. Om inga särskilda beslut föreligger ska säkerheten bestå av en betalningsutfästelse, utfärdad av bank eller försäkringsbolag som fullgörs vid anfordran. Säkerheten ska vid varje tillfälle motsvara ett reseföretags totala ekonomiska åtaganden gentemot resenären. Resor som innefattas är främst paketresor.

Resegarantilagen är bra för konsumenten men bekymmersam för mindre företag som den ser ut idag. Småföretagen får ta banklån för att finansiera garantin och det är ofta oförmånliga villkor som i sin tur innebär stora risker för småföretagaren. I vissa andra länder förekommer det fondlösningar som visat sig fungera bra. I föregående riksmötes betänkande utgick utskottet från att regeringen skulle utvärdera den nu aktuella situationen med resegarantin. Ännu har en sådan utvärdering inte kommit till stånd. Därför bör en utredning tillsättas om resegarantisystemet där särskilt de mindre företagens situation beaktas.

Stockholm den 6 oktober 2003

Yvonne Andersson (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)

Ragnwi Marcelind (kd)

Peter Althin (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Tuve Skånberg (kd)