Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge sjukdomsdrabbade fattiga stater möjligheter att importera tvångslicenstillverkade läkemedel utan att behöva tillfråga andra staters regeringar eller WTO:s organisation.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det måste klargöras att ett land skall ha rätt att ”utlokalisera” produktionen av ett tvångslicensierat läkemedel om man själv saknar kapaciteten att producera det.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att felaktigt godkända patent på växtslag skall kunna prövas på nytt och därefter återkallas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att länder själva skall kunna skydda den del av jordbruket som är inriktad på lokal livsmedelsförsörjning om den är hotad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att patenträttigheterna och växtförädlarrätten inte får minska jordbrukarnas rätt att spara, återanvända, byta eller sälja utsäde från sin egen skörd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att artikel 27.3(b) måste förändras så att den underordnas FN:s konvention om biologisk mångfald, CBD, i vilken bevarande och uthållig användning av biologisk mångfald, skydd av traditionella brukares rättigheter och kunskap värnas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att integrera ett utvecklingsperspektiv i WTO:s avtalsarbete.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att traditionell kunskap borde räknas som s.k. prior art vid prövning av patentansökningar.
1 Yrkandena 1 och 7 hänvisade till NU.
TRIPS är en förkortning av Trade Related Aspects on Intellectual Property Rights och är det avtal inom WTO som reglerar immaterialrätter, bl.a. sådant som copyright och patent. Det är företagens patenträttigheter som TRIPS-avtalet är tänkt att slå vakt om. Avtalet ålägger medlemsländerna att garantera ett monopolskydd för intellektuell egendom, alltså en motsatt ansats mot övriga WTO-avtal som ju syftar till avregleringar och konkurrensutsättningar.
Man får inom TRIPS inte diskriminera olika medlemsländer, utan alla länder ska även i detta fall behandlas lika. Ett land får alltså exempelvis inte bara ge upphovsrätt till inhemska konstnärer och författare, utan måste även garantera det åt de utländska konstnärer och författare som ansöker om det. För de WTO-länder som inte följer ingångna avtal kan handelspolitiska sanktioner tillämpas. Olika länders piratkopiering av uppfinningar har ökat på senare år, med påföljande förluster för storföretagen. Det är visserligen bra att försöka skydda dessa företag från sådant genom internationella handelsavtal, men i vissa speciella fall är det inte berättigat, exempelvis när människoliv, hälsa och biologisk mångfald hotas.
De fattiga ländernas tillgång till billiga mediciner hotas av TRIPS-avtalet. Om inte u-länderna piratkopierade mediciner (generiska läkemedel) skulle priserna på mediciner bli för höga i en monopoliserad handel.
Motståndarna till detta hävdar att företagen förlorar inkomster, men värre är att de kopierade läkemedlen riskerar att hamna på apotekets hyllor i Sverige. Idag får länder relativt fritt tillverka läkemedel efter behov. Återexporten till den rika världen har varit ytterst liten. Farorna har alltså överdrivits.
Efter en WTO-överenskommelse i november 2001, som reglerade patenträttigheter, gavs regeringar rätten att vidta åtgärder för att skydda sin befolknings hälsa och säkerställa tillgång till behandling för alla. Detta kunde ske genom så kallad parallellimport, det vill säga att man köper den patenterade medicinen från det land där priset är lägst, eller genom tvångslicensiering vilket innebär att man tillåter produktion i det egna landet huvudsakligen för eget behov.
Ett problem är dock att många fattiga länder som skulle kunna ha behov av och rätt att ta till detta undantag inte har kapacitet och teknik att producera egna läkemedel. De har helt enkelt inte råd med mediciner, inte ens med de piratkopierade, och bör därför ges möjligheter att lättare än idag importera generiska läkemedel. Tanken på att 40 miljoner hivsmittades öden kan komma att avgöras av det TRIPS-avtal som WTO ska fatta beslut om, är skrämmande.
Nyligen kunde man läsa tidningsrubriker som gick att tolka som att WTO, nu i september 2003, löst denna omdiskuterade fråga. TRIPS patentregler skulle inte komma att försvåra tillgången till mediciner för de fattiga staterna. Så bra blev det emellertid inte. Vad man kom överens om i Genève den 1 september 2003 var en deklaration som tolkade hur vissa undantagsregler som finns i själva TRIPS-avtalet ska få lov att användas av vissa fattiga länder i vissa situationer samt att det också skulle bli tillåtet för fattiga länder utan egen produktionskapacitet att importera generiska läkemedel från andra länder.
Procedurerna för detta är emellertid krångliga och osäkra. Ett exempel: Idag har Senegal efter ett krångligt och långsamt ansökningsförfarande slutligen getts tillstånd att importera malariamedicin från Indien. Indiens regering måste ge sitt tillstånd för export av medicinen och är alltså inget som indiska företag får besluta om själva. I det här fallet är själva förfarandet att parallellimportera krångligt och tidskrävande, vilket är en del av vår kritik. Den andra kritiken gäller att det fattiga landet lätt kan hamna i en svår utrikespolitisk konflikt. Om Angola önskar importera generiska mediciner från Pakistan kan kanske USA vilja stoppa detta för att skydda sin läkemedelsindustri. Sådana utrikespolitiska förvecklingar och beroenden ska inte påverka ett fattigt lands förmåga att begränsa spridningen av sjukdomar. Vi vill därför ge sjukdomsdrabbade fattiga stater möjligheter att importera tvångslicenstillverkade läkemedel utan att behöva tillfråga andra staters regeringar eller WTO:s organisation.
Enligt TRIPS-avtalets 27:e artikel åläggs samtliga WTO:s medlemsstater att införa patentlagstiftning på alla produkter och processer samt inom alla teknikområden, förutsatt att de är nya, har en viss ”uppfinningshöjd” samt går att tillämpa industriellt. Underparagrafen 27.3(b) medger undantag för växter och djur, men trots detta krävs det i detta stycket att alla länder måste införa patent på mikroorganismer och vissa processer/system för växtsorter, dvs. patent på liv! Det är absurt att hävda att man uppfunnit en gen eller en växt, eftersom man bara kan beskriva den. Det är inte förenligt med någon vettig etik att påstå att man kan äga liv på det sättet, eller ha rätt till resultatet av en byggsten i några livsprocesser. Till och med sjukdomar är idag patenterade.
Patenträtten var tidigare endast förbehållen uppfinnare och gav dem möjlighet att under ett antal år ta ut en avgift av brukarna. Vid sidan av patenträtten finns en traditionell växtförädlarrätt som omfattar nya, enhetliga, stabila och rena växtsorter, reglerad i UPOV. I sin tidigare form gav växtförädlarrätten odlare rätt att kostnadsfritt ta av skörden till nästa års utsäde. Andra växtförädlare kunde också fritt utnyttja den skyddade sorten för vidare förädling. Med bioteknikens framväxt började patenträtten tillämpas även på genetiskt material. Växtförädlaren anger då själv vad patentet ska skydda. Om patent beviljas inom växtområdet kan det t.ex. gälla en enstaka gen. En av konsekvenserna av möjligheterna att patentera är att bönderna fråntas rätten att lägga undan av årets skörd för eget utsäde, utan att betala för det. Inte heller andra växtförädlare har rätt att använda växtsorten eller genen utan att betala till innehavaren av patentet, d.v.s. vanligen stora transnationella gen- och livsmedelsföretag. De höga kostnaderna för att betala licenser är ett hot mot alla mindre och lokalt baserade växtförädlingsföretag, som har svårt att ta kostnaderna för att köpa licenser. Systemet leder snarare till monopol på genetiska resurser, än till spridning av kunskap och vunna framgångar.
I den kommersiella kampen om generna förekommer det att företag söker patent på traditionella och flitigt utnyttjade nyttoväxter, som de hittat i odlingar eller i en genbank. Detta brukar kallas för ”biopiracy” – biostöld. Man förväxlar avsiktligt en upptäckt från en annan kultur med en teknisk uppfinning. Patentsystemets förespråkare hävdar att detta inte är möjligt, men RAFI, en internationell organisation som arbetar med genetiska resurser, fann vid en sökning i olika patentregister 1998 över hundra exempel på hur företag felaktigt beviljats patent på traditionella växtsorter. Den här utvecklingen riskerar att leda till att världens genskafferi, till 90 procent beläget i sydländer, monopoliseras. Det kan ske på grund av att olika länder accepterat bolagens patentansökningar på helt naturliga växter och under förevändningen att bolaget exempelvis kartlagt genstrukturen hos växten.
Vi vill att felaktigt godkända patent på växtslag skall kunna prövas på nytt och därefter återkallas.
”Biopiracy” medför således att sydländer blir bestulna på de innovationer som de har gjort, eller på rätten att helt naturligt och oreglerat använda vanliga växter. För vissa länder är risken för ”biopiracy” ett av argumenten för att levande organismer ska uteslutas helt från patentskydd.
Medlemsländerna i WTO bör kunna tillåtas utökade undantag från patentbarhet, som för läkemedel, levande organismer, mikroorganismer och alla naturliga förfaranden som producerar levande organismer. Vi i Miljöpartiet är oroade över att det här patentsystemet förstärker utslagningen av lokala sorter och traditionella odlingssystem. Där jordbruket bygger på lokala marknader och självhushållning befarar man att införande av dessa patent tvingar fram en snabb introduktion av storskaliga industrijordbruk med monokulturer. Då slås såväl småbönder som deras lokala grödor ut. I sin förlängning är det en process som vi vet leder till fördjupad fattigdom och svältkatastrofer.
Vi menar att världens livsmedelskris inte löses genom att industriländerna och stora transnationella företag tar kontroll över basproduktionen av majs, vete och ris. Världen bör i enlighet med millenniemålen istället satsa på att öka produktionen i lokalt anpassade odlingssystem som tar tillvara biologisk mångfald och de lokala kulturernas kunskaper om att producera sin egen mat med uthålliga och kända metoder. Rätten till mat är en av våra mänskliga rättigheter. Alla länder – fattiga i synnerhet – måste ges rätt till livsmedelssuveränitet, d.v.s. att de själva skall kunna skydda den del av jordbruket som är inriktad på lokal livsmedelsförsörjning om den är hotad. Patenträttigheterna och växtförädlarrätten får inte minska jordbrukarnas rätt att spara, återanvända, byta eller sälja utsäde från sin egen skörd.
TRIPS-avtalets historia är ett bevis på hur viktigt det är att i grunden integrera ett utvecklingsperspektiv i WTO:s avtalsarbete.
Kollektiv och traditionell kunskap i syd har inget eget skydd i avtalet. När ett patent skall beviljas är kontrollen inte alltid så strikt. Vad som är en ”nyhet” eller ”uppfinning” är ibland vagt formulerat. I amerikansk patentlagstiftning finns inga krav på att kontrollera icke-skriftliga källor utanför landets gränser. Det betyder att traditionell användning i ett land inte formellt sett utgör s.k. prior art. Vi önskar att traditionell kunskap borde räknas som prior art vid prövning av patentansökningar.
TRIPS-avtalet strider mot konventionen om biologisk mångfald. Konventionen om biologisk mångfald antogs under FN:s Rio-konferens 1992 och har hittills undertecknats av drygt 170 stater. I konventionen om biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity, CBD) är målen att bevara den biologiska mångfalden, dess hållbara användning samt en rättvis fördelning av de vinster som är resultatet av användningen av genetiska resurser. Konventionen tar fasta på att de lokala samhällen som vidmakthåller kunskapen om de genetiska resurserna är oumbärliga för deras bevarande och slår fast att varje land har rätt att utnyttja sina egna naturresurser. TRIPS-avtalet kan dock komma att inskränka den rätten, då exempelvis olika växter som har patenterats inte får spridas fritt och mångfalden av sorter hotas i stora industrialiserade monokulturer. Konventionens målsättningar bör reflekteras i ett TRIPS-avtal, och helt enkelt överordnas WTO:s regler.
Genom att företagen som innehar merparten av patenten har sina säten i industriländerna i nord – i fallet läkemedelspatent hela 90 procent! – medan den biologiska mångfalden finns i u-länder i syd, förstärker patentsystemet de tendenser som redan finns inom så många andra områden – nämligen att resurser överförs från syd till nord, utan att de ursprungliga utvecklarna och förvaltarna av mångfalden får del av vinsten. I praktiken har avtalet lett till ökade kostnader för länder i syd för att de ska kunna använda sig av patenterad teknik. Protektionismen motiveras ofta med att bolagen annars inte skulle bedriva någon forskning. Men det finns egentligen få områden där ekonomer kan påvisa att patent har någon verklig effekt på forskning och utveckling. Det är egentligen ganska små summor som används till forskning, i jämförelse med vad som spenderas på reklam och marknadsföring. På de flesta områden sker utveckling ändå, patent förutan. Att kräva patenträtt kan tvärtom innebära ett hinder för många länders utveckling och för vidare forskning. Många av de rika länderna (t.ex. Sverige och USA) inledde sin industrialisering genom att låna, härma och vidareutveckla teknik från länder som låg före dem, utan att erkänna de andra ländernas intellektuella egendom.
I-världen förväntar sig stora vinster från TRIPS, mestadels i form av IPR-intäkter för deras företag på u-ländernas marknader. Bara amerikanerna menar på att deras företag som säljer upphovsskyddade produkter drabbas av ett årligt produktbortfall, p.g.a. piratkopiering, om 20 miljarder dollar. Ett immaterialskydd kan i vissa fall vara till fördel för ett land, men på flera områden kan vi konstatera att ett sådant också skulle vara ofördelaktigt. U-länderna kunde även tidigare använda sig av immaterialrättsligt skydd. Varje land måste få sätta sina egna nivåer, och samarbetet med andra länder bör vara frivilligt. Vissa länder är i en industriell uppbyggnadsfas och bör därför eller av andra skäl ges möjligheten att skydda sina producenter. Det är emellertid just detta som TRIPS-avtalet inte anser att WTO ska tillåta, utan alla länder skall behandlas lika oavsett utveklingsbehov.
De fattiga länderna, MUL kallade i WTO-systemet, kommer, om TRIPS-avtalet genomförs, att drabbas av merkostnader genom att de saknar egen IPR-lagstiftning och eftersom deras administrativa kapacitet och juridiska sanktionssystem är svagare. Det har hävdats att de dynamiska effekterna av ett TRIPS-avtal skulle gynna den fattiga världen, men huruvida så kommer att ske är mycket osäkert. FN:s subkommitté om de mänskliga rättigheterna har också uttryckt farhågor över TRIPS-avtalets följdverkningar.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Gustav Fridolin (mp) |
Ulf Holm (mp) |