Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av konsumentvägledning i kommunerna och förstärkt specialrådgivning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förbättrad undervisning i konsumentkunskap och privatekonomi i skolan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av stöd till konsumentorganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av konsumenttjänstlagen.
1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.
Konsumentpolitiska kommittén 2000 (KPK 2000) lämnade en rad förslag till förbättringar på konsumentområdet. Det kan konstateras att flera av förslagen har genomförts eller är på gång att genomföras. Några förslag av stor vikt kvarstår dock att genomföra.
Konsumentvägledning i kommunerna är det sätt vi i Sverige primärt valt att använda för att ge konsumenterna tillgång till rådgivning i olika typer av konsumentfrågor. Konsumentvägledningen är på en del håll väl utbyggd och fungerar tillfredsställande, medan den i många kommuner är otillräcklig eller saknas helt. En engångssatsning på utvecklingsprojekt har nyligen genomförts, men det behövs också mer långsiktiga åtgärder för att förstärka och utveckla konsumenternas tillgång till lokal rådgivning.
De olika rådgivningsbyråer som finns på områdena bank-, värdepappers- och försäkringstjänster samt el är goda komplement till den lokala konsumentvägledningen. Det finns också andra områden där konsumenterna skulle dra nytta av specialrådgivning. En konsumenternas IT- och telerådgivningsbyrå samt en boenderådgivningsbyrå är ett starkt konsumentönskemål. Det är dock viktigt att se till så att alla konsumenter som behöver byråernas råd också kan få det. I dag är framför allt elrådgivningsbyrån kraftigt underbemannad och behöver ökade resurser.
Barn och ungdomar utsätts i dag för en massiv påverkan av reklam. Behovet av att kunna vara en aktiv och medveten konsument är starkt även för riktigt unga människor. Ungdomar som står i begrepp att flytta hemifrån behöver kunskaper för vuxenlivet. Bra utbildning i skolan är bästa sättet att lära ut konsumentkunskap och ett kritiskt förhållningssätt till marknadens locktoner. KPK 2000 föreslog att konsumentkunskap bör införas som ett nytt obligatoriskt skolämne i gymnasieskolan och att ett viktigt inslag i ämnet borde vara privatekonomi. Så har ännu inte blivit fallet, men behovet kvarstår av en förstärkning av undervisningen i framför allt privatekonomi.
KPK 2000 föreslog vidare väsentligt ökade resurser till de nationella konsumentorganisationerna för att de skulle kunna fullgöra sina ökande åtaganden nationellt och internationellt. En viss förstärkning har sedan utredningen också gjorts av organisationernas anslag, men inte i tillräcklig utsträckning. Konsumentorganisationerna behövs för att driva på konsumentpolitiken och vara en katalysator på området genom att samla och sprida kunskap och skapa dialog om aktuella konsumentfrågor.
Livsmedels- och jordbruksområdet är ett område som innehåller många konsumentaspekter men konsumentorganisationernas resurser är otillräckliga för att agera nog kraftfullt. Det finns inte heller så många andra som kan bevaka detta viktiga område ur ett renodlat konsumentperspektiv. Konsumentverket och KO, som annars bevakar många konsumentfrågor t.ex. rättsligt, befattar sig i ringa omfattning med livsmedelsfrågor. Livsmedelsverket har inte till uppgift att vara konsumenternas företrädare, även om de som mål i sitt arbete har att de ska arbeta med konsumenternas bästa för ögonen.
Det finns också ett behov av att konsumentorganisationer kan agera på flera områden än i dag. Folkhälso- och miljöområdena är två aktuella exempel där ett starkare konsumentperspektiv vore önskvärt. På folkhälsoområdet finns t.ex. ett starkt behov av att skapa dialog om frågor som rör barns matvanor och överviktsproblem. På miljöområdet utvecklas i snabb takt olika märknings- och informationssystem. Konsumentorganisationernas medverkan saknas i stor utsträckning här, men skulle behövas.
Sedan omregleringen av finansmarknaden i början av 1990-talet har alltfler marknader öppnats för konkurrens och konsumenterna förväntas göra fler och fler aktiva val. Även inom den offentliga sektorn – kommunala och landstingskommunala tjänster – har svensken i allt större utsträckning möjlighet och ibland skyldighet att vara en aktiv konsument. Men det civilrättsliga konsumentskyddet är fortfarande oförändrat och möjligheten att få en tvist löst i Allmänna reklamationsnämnden saknas på flera viktiga områden. KPK 2000 föreslog att konsumenttjänstlagen skulle ses över i syfte att bredda lagens tillämpningsområde. Exempelvis skulle lagen kunna omfatta också nyttigheter av olika slag, såsom el, vatten, gas, telefon- och Internetabonnemang, liksom behandling av människor och djur, undervisning och provnings- och rådgivningsverksamhet. Någon översyn har ännu inte gjorts och behovet kvarstår.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Anita Johansson (s) |
|
|
Nils-Göran Holmqvist (s) |
Birgitta Ahlqvist (s) |
|
Christina Axelsson (s) |