Adoptionslagen

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av den samlade adoptionslagstiftningen.
Riksdagen beslutar att upphäva 4 kap. 7 § 2 föräldrabalken.
Riksdagen beslutar att i 4 kap. föräldrabalken införa en regel om att adoption bara får tillåtas om den bedöms vara till barnets bästa.
Riksdagen begär att regeringen ser över 25-årsgränsen för adoption.

Bakgrund

Det är inte alla förunnat att få barn på naturlig väg. En del väljer att inte skaffa barn på detta sätt. Oavsett bevekelsegrunderna ger adoptionsförfarandet vuxna människor en möjlighet att få sina drömmar om föräldraskap uppfyllda. Varje år adopteras cirka 1.000 barn, från ett drygt tjugotal olika länder, av svenska föräldrar.

Det är inte en rättighet att få barn, det är en gåva. Med denna gåva följer en rad skyldigheter och åtaganden. Barn kan inte välja sina föräldrar. För de barn som föds och växer upp hos sina biologiska föräldrar finns därför en rad lagar och konventioner som reglerar föräldraskapets ansvar och omfattning för att säkra barnets rättigheter. För barn som tidigt rycks ifrån sina biologiska föräldrar för att sedan få en ny familj, ofta i ett nytt land med en främmande kultur, måste regleringarna vara av minst lika omfattande art. Detta följer av att adoption är den enda gången staten officiellt välsignar ett föräldraskap och slår fast att en viss familjesituation är den bästa tänkbara för ett visst barn. Med detta beslut följer ett tungt ansvar. Adoption är inte enbart ett förfarande som knyter samman ett barn från ett annat land till ett svenskt föräldrapar, utan en process som fortgår hela livet. Därför är det av största vikt att adoptionslagstiftningen och de kringgärdande regleringarna är moderna och barnanpassade.

1917 fick Sverige sin första lag som reglerar adoptioner. Därefter har lagstiftningen utvecklats och förändrats – detta har emellertid inte skett i takt med tiden. Kvar i adoptionslagstiftningen finns ett antal otidsenliga regler samt regler vilka borde omprövas i ljuset av forskningen kring adoptivbarn. Genom en nyligen publicerad utredning rörande internationella adoptioner, SOU 2003:49, står den svenska adoptionslagstiftningen inför en välbehövlig granskning och omdaning. Utredningen tar emellertid inte sikte på någon förändring i de konkreta avseenden som nämns nedan.

Dagens adoptionsregler

Den som adopterar måste ha fyllt 25 år. I Sverige kan gifta par och registrerade partner adoptera gemensamt. Enskilda makar kan också adoptera den andre makens barn, genom så kallad styvbarnsadoption. Ensamstående vuxna, som inte är registrerade partner, har rätt att adoptera på egen hand. Rättsföljden av en adoption är att barnet anses vara adoptantens eget i lagens ögon, och banden med de biologiska föräldrarna är avklippta.

Adoptionens rättsverkan kan upphöra om endera av två förutsättningar uppfylls. Antingen kan adoptivbarnet adopteras av annan än adoptanten, i vilket fall barnet blir den senare adoptantens lagliga barn. Det är också möjligt för en adoptant att gifta sig med sitt adoptivbarn, i vilket fall adoptionens verkan upphör.

Adoptionslagstiftningen behöver en översyn

I föräldrabalkens sjätte kapitel stadgas att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. En liknande bestämmelse bör tas in i fjärde kapitlet, för att markera principen att inga andra intressen kan ta över barnets. Detta skulle också knyta regleringen tydligare till FN:s konvention om barnets rättigheter. Det kan således finnas skäl att uttryckligen föreskriva att tillstånd till adoption endast får ges om den är till barnets bästa.

Det finns anledning att se över kravet på att presumtiva adoptivföräldrar skall vara 25 år fyllda. Det förefaller inte självklart att denna åldersgräns är motiverad, eftersom socialnämnden måste ge sitt samtycke till den eller dem som önskar adoptera. Om en person är lämplig att bli adoptivförälder avgörs alltså alltid efter en hemutredning i det enskilda fallet. En åldersgräns som är högre än myndighetsåldern ter sig inte motiverad. Regeringen bör därför se över åldersregeln.

I dag får heterosexuella sambor inte adoptera. Detta är ytterligare en regel som knappast kan anses motiverad i dag, då erfarenheten av samboförhållanden ger vid handen att samlevnad i denna form kan vara minst lika varaktig som i äktenskap. Förbudet för heterosexuella sambor att adoptera bör därför avskaffas vid en översyn av adoptionslagstiftningen, allrahelst som regeringen ständigt pekar på att ett utvidgat antal presumtiva adoptivföräldrar är till barns bästa.

I äktenskapsbalken stadgas att äktenskap inte får ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led. Att denna lagregel har sitt ursprung i att motverka problem av genetisk natur är uppenbart. Den syftar dock också till att motverka äktenskap som till sin natur är moraliskt förkastliga, nämligen dem mellan barn och föräldrar, detta på grund av barns beroendeställning och ökade behov av skydd. En adoption likställer ett adoptivbarn med ett biologiskt barn och därför bör det rättsliga skyddet vara utan skillnader. Det är således, minst sagt, märkligt att det i föräldrabalkens fjärde kapitel fortfarande stadgas att en adoption förlorar sin rättsverkan för det fall adoptanten gifter sig med sitt adoptivbarn.

Genom ett antal tidigare motioner har denna brist i den svenska adoptionslagstiftningen påtalats. Motionerna har resulterat i att utskottet tagit ställning i enlighet med motionsinnehållet och vad utskottet anfört har riksdagen givit regeringen till känna. Det är därför mycket anmärkningavärt att någon förändring eller översyn av detta regelsystem ännu inte kommit till stånd.

Stockholm den 6 oktober 2003
Inger René (m)
Bertil Kjellberg (m)	Henrik von Sydow (m)
Hillevi Engström (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Henrik S Järrel (m)