Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ökade möjligheter att motverka umgängessabotage.
Ett barn behöver kontakt med sina båda föräldrar. Om barnets umgänge med den ena föräldern motarbetas uppstår en plågsam lojalitetskonflikt, som ett litet barn inte kan förstå.
Det borde ligga i båda föräldrarnas intresse att underlätta för barnet att fortsätta kontakten, även efter en skilsmässa. I en del fall har naturligtvis vårdnadshavaren goda skäl att hindra kontakt. Ett barn ska inte behöva riskera att utsättas för misshandel eller sexuella övergrepp och inte heller behöva vistas i en kriminell miljö. I sådana fall är det även motiverat med besöksförbud och stränga påföljder om detta inte följs. Geografiska avstånd kan försvåra regelbundet umgänge med den ena föräldern, men om båda föräldrarna vill medverka kan de i sådana fall tillsammans göra det bästa av situationen.
Umgängessabotage, som är negativt för barnet, blir tyvärr ibland en tragisk följd av skilsmässa. Medvetet saboterande från den ena förälderns sida, när det gäller barnets möjligheter att träffa den andra föräldern, drabbar barnet hårt. Möjligheten att förändra situationen är liten för den förälder som inte har vårdnaden. En förälder kan visserligen begära verkställighet om vårdnadshavaren förhindrar överenskommet umgänge. Men tvångshämtning mot den ena förälderns vilja är påfrestande för alla inblandade, inte minst för barnet.
Umgängessabotage är så uppenbart skadligt för barnet att det borde vara en viktig orsak till att ifrågasätta vårndadshavarens lämplighet. Därför borde umgängessabotage vara en väsentlig anledning till att ta upp vårdnadsbeslut till förnyad prövning. I 6 kap. 2 a § föräldrabalken sägs visserligen att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en framträdande plats vid valet av vårdnadshavare. Men lagtexten är inte tillräckligt tydlig i fråga om möjligheten att på grund av medvetet umgängessabotage ompröva redan fattade vårdnadsbeslut.
Umgängessabotage är också ett så allvarligt ingrepp i ett barns liv att det vid gravt umgängessabotage borde falla under straffrättsligt ansvar, kanske på liknande sätt som egenmäktighet med barn. I 6 kap. 2 a § förädrabalken sägs ingenting om straffrättsligt ansvar för umgängessabotage.
Det finns all anledning att för barnens skull snarast utreda hur man kraftigare än i dag ska kunna motverka umgängessabotage.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |