Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om assisterad befruktning för lesbiska och bisexuella kvinnor och det rättsliga föräldraskapet i dessa situationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det rättsliga förhållandet då ett barn mist en biologisk förälder och har en kvarvarande förälder men lever tillsammans med styvföräldern.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av äktenskapsbalken så att trossamfund ges rätt att förrätta registrering av partnerskap.
Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitiskt nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Totalt deltar ett 60‑tal personer i gruppen. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp som deltagit i nätverkets arbete med motionen.
HBT är en paraplybeteckning för ”homo- och bisexuella och transpersoner”. Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.
Transpersoner är individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, t.ex. genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bl.a. transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings/queens. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homo- och bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.
Riksdagen uttalade redan år 1973 i utskottsbetänkande (bet. LU 1973:20) att ”en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. I regeringens proposition (prop. 1986/87:124) heter det att ”den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv.”
Trots dessa ställningstaganden finns diskriminering även i lagstiftningen. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer p.g.a. deras sexuella läggning eller könsidentitet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer p.g.a. deras sexuella läggning eller könsidentitet.
I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i lagutskottet.
I dag är det inte möjligt för lesbiska kvinnor att få ta del av möjligheten till assisterad befruktning på sjukhus. Detta anser vi vara en orimlighet. På grund av att lesbiska kvinnor inte kan få assisterad befruktning på sjukhus är det inte ovanligt att de åker utomlands för att genomföra en assisterad befruktning eller att de gör det själva, en insemination i hemmet.
Vi anser att det är mycket angeläget att likställa lagstiftningen för alla och därmed skapa möjlighet att under tryggast tänkbara former genomföra assisterad befruktning. Det ska inte vara så som i dag att enbart heterosexuella kvinnor ges den möjligheten inom sjukvården och att följaktligen de lesbiska kvinnorna diskrimineras. Det är även av stor vikt att det rättsliga förhållandet blir löst för de barn som tillkommer då fler än de lesbiska kvinnorna är inblandade. Vilket juridiskt skydd och vilka juridiska rättigheter har ett barn till sina biologiska föräldrars partner, de två medföräldrarna? I enlighet med betänkandet (bet. 2001/02:LU27) tillkännagav riksdagen för regeringen att det var angeläget att utredningsarbetet om det rättsliga föräldraskapet kom till stånd så snart som möjligt. Även justitieministern uttalade att frågan skulle vara löst före årsskiftet 2001/02.
I en interpellationsdebatt den 5 november 2002 uppgav justitieministern att frågan om lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning var politiskt avgjord och att det som kvarstod enbart var det juridisk-tekniska arbetet med att närmare analysera det rättsliga föräldraskapet. Tanken var att en departementspromemoria skulle kunna remitteras under år 2003. I promemorian skulle alternativ till det förslag om föräldraskapet i dessa fall som lagts fram av Kommittén om barn i homosexuella familjer övervägas.
Justitieministern uppgav vidare att frågan om assisterad befruktning ligger inom socialministerns ansvarsområde, och från denne hade justitieministern inhämtat uppgift om att frågan om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor avses att beredas vidare när frågan om det rättsliga föräldraskapet är löst. Arbetet skulle ske så fort som möjligt (svar på interpellation 2002/03:11).
I enlighet med Lagutskottets betänkande (bet. 2002/03:LU10) uttalade riksdagen att det är angeläget att arbetet med att analysera det rättsliga föräldraskapet är prioriterat och att analysarbetet genomförs snarast möjligt utan ytterligare tidsutdräkt. Med bakgrund av hur ärendet dragit ut på tiden känner vi oss oroade över att regeringen fortfarande inte presenterat någon promemoria i ämnet trots riksdagens uttalande. Det skulle vara helt oacceptabelt om ett lagförslag till riksdagen skulle försenas ytterligare. Vi vill därför att riksdagen begär att regeringen omgående lägger fram lagförslag om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor och det rättsliga föräldraskapet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns många skillnader mellan hur människor i dag väljer att bilda familj eller utöva sitt föräldraskap. I vissa av dessa fall saknas regleringar helt eller delvis som tillvaratar barnets bästa och barnets rättigheter. Detta gäller så väl olikkönade som samkönade relationer. I samkönade relationer är det inte ovanligt att ett lesbiskt par får barn ihop med ett bögpar. Som det ser ut i dag finns inget som reglerar det juridiska förhållandet mellan barnet och styvföräldern.
Detta förhållande blir kanske än mer tydligt då en av parterna dör. Ett exempel kan vara ett barn som växt upp med sin biologiska mamma och hennes registrerade partner samt haft en nära relation, kanske växelvis boende, med sin biologiska pappa och hans registrerade partner. Det finns alltså två vårdnadshavare och två styvföräldrar. Vad händer med barnet då den ena biologiska föräldern dör, och vilket blir det juridiska förhållandet mellan barnet och den döda förälderns partner?
Vi ser ett växande behov av en sådan reglering då många barn lever under sådana omständigheter att lagstiftningen inte ger utrymme för att ta tillvara det berörda barnets bästa. Det finns i dag ingen möjlighet till adoption eller vårdnadshavarskap då en av föräldrarna fortfarande är i livet. Med anledning av detta vill vi att regeringen analyserar problematiken och återkommer till riksdagen med lagförslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt 1 kap. 8 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat behörig att vara registreringsförrättare.
Av lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan framgår att annat trossamfund än Svenska kyrkan under vissa förutsättningar kan ges tillstånd att förrätta vigsel. Frågor om tillstånd prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av samfundet. Sedan tillstånd har givits får Kammarkollegiet förordna en präst eller någon annan befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare.
Enligt nuvarande lagstiftning ger staten således trossamfund möjlighet att erhålla ”kollektiv” rätt att förrätta vigslar. Efter godkännande av Kammarkollegiet kan samfundet självt fördela uppdraget bland sina befattningshavare, som alltså får rätt att förrätta vigslar genom att tillhöra samfundet. Förfarandet för den som vill förrätta partnerskap är inte lika smidigt. Den person som vill ha ett sådant uppdrag måste i stället ansöka enskilt om möjligheten hos länsstyrelsen, alltså ett betydligt krångligare förfarande. Att staten på detta sätt försvårar, i stället för att underlätta, för de trossamfund som vill förrätta partnerskap är en omotiverad ordning. Staten bör i stället betrakta uppdragen att förrätta vigslar och att förrätta partnerskap som likvärdiga, och lagstiftningen bör därför ändras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Tasso Stafilidis (v) |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
Margareta Andersson (c) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |