Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstiftning som reglerar franchiseverksamheten i Sverige.
Franchising är en företagsform som på senare tid fått en stor omfattning i Sverige. Rubriker i pressen som ”Franchiseavtal blev en fälla”, ”Missnöjd med Seven-Elevens avtal”, ”Franchiseavtal påtagligt ensidiga” beskriver emellertid en viktig del av verkligheten när det gäller franchising.
Företagsformen franchising diskuteras därför livligt i dag. Det är ingen tillfällighet. Allt fler verksamheter – framför allt inom tjänstesektorn – ”franchiseras”, dvs utarrenderas till enskilda personer som vanligtvis driver ett filialföretag till franschisegivaren. McDonald’s, Polarn & Pyret, Seven-Eleven är några exempel.
De avtal som träffas mellan franchisegivaren och franchisetagaren kännetecknas oftast av en stark ensidighet för att inte säga utnyttjande av den svagare parten.
Exemplen på utnyttjandet av den svagares situation i dessa avtalsförhållanden är många. Alltifrån franchisetagare i butikskedjor inom detaljhandel, kläder, parfym, till försäkringsbolag. Det handlar oftast om f d anställda utan egentliga kunskaper om företagande som haft att välja mellan att gå ut i arbetslöshet eller bli franchisetagare.
Den avgift som en franchisetagare måste betala till franchisegivaren uppgår till minst
200 000 kronor och ibland upp till en miljon kronor eller mer. De flesta sätter sig i skuld och när det visar sig att konceptet inte höll finns det många exempel på franchisetagare som mist både sparkapital, hus och hem och fått gå direkt till socialhjälp eller a-kassa. En franchisetagare kan inte heller driva sin sak i domstol eftersom franchisekontrakten alltid har en skiljedomsklausul och franchisetagaren därför inte har råd att driva en tvist. Kostnaden för den som förlorar i en skiljetvist uppgår i regel till minst 500 000 kronor. Många har uppmärksammat problemen, bl.a. LO i rapporten ”Egenföretagarna: vår tids hjältar – eller de nya daglönarna”, men ingenting har gjorts.
Europarådet antog redan 1992 med anledning av en rapport utarbetad av riksdagsledamoten Stig Gustafsson (s) en rekommendation där medlemsregeringarna uppmanades att införa och harmonisera lagstiftning om franchising samt i avvaktan på en lag verka för etiska regler. Sverige har hittills alltid sett till att leva upp till Europarådets rekommendationer och bör så göra även nu. Europarådets European Committee on Legal Co-operation (CDCJ) har också påmint Sverige om 1992 års beslut.
Det kan betonas att franchising rätt använd är en företagsform som är väl lämpad för den som utan alltför stor kapitalinsats vill bli egenföretagare.
Flera länder har infört lagstiftning som skyddar franchisetagaren, bl.a. USA. Även i Sverige finns lagregler till skydd för part som har en beroendeställning, t.ex. kommissionärer och agenter. En franchisetagare har en beroendeställning som är väl jämförbar med dessa grupper. Mot denna bakgrund bör den utsatta grupp av småföretagare som en franchisetagare är få ett minimiskydd i lagstiftning.
Som en utgångspunkt för lagstiftningsåtgärder kan följande uppräkning tjäna:
En särskild förhandlingsrätt för franchisetagare kombinerad med ett föreningsrättsskydd.
Informationsskyldighet för franchisegivaren. Här kan det modellagförslag som Unidroit utarbetat tjäna som förebild. Informationsskyldigheten bör främst ta sikte på franchisegivarens ekonomiska situation och kompetens. Vidare bör denna skyldighet gälla franchisegivarens koncept i helhet och hans åtaganden beträffande marknadsföring av produkter eller tjänster samt utbildning och fortbildning av franchisetagaren.
Regler för uppsägning av franchiseavtal samt ekonomisk kompensation och inlösningsregler i samband med uppsägningen.
Konkurrensklausuler, jfr lag om handelsagentur.
Konsumentskydd, informationsskyldighet om att en viss verksamhet bedrivs i form av franchising, t.ex. genom en skylt i franchisegivarens säljställe samt i annonser och marknadsföring.
Skiljeklausuler. Franchiseavtal innehåller alltid en skiljeklausul. En sådan bestämmelse innebär att en franchisetagare i allmänhet har svårt att och i många fall inte kan göra sin rätt gällande på grund av de höga kostnader som är förknippade med klausulen. Ett minimikrav i detta avseende är att franchisegivaren – den starkare parten i avtalet – skall betala hela eller den större delen av skiljekostnaderna vilket redan förekommer i vissa avtalsförhållanden.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Börje Vestlund (s) |