Historiska arrenden

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friköp av historiska arrenden.

Motivering

Den 30 november 1989 fattade Sveriges riksdag med stor majoritet det historiska beslutet att avskaffa den förmodligen sista kvarlevan från det gamla feodalsamhället genom att medge jordbruksarrendatorer rätt att friköpa sina gårdar vid s k historiska arrenden. I sin motivering för beslutet skriver lagutskottet (bet. 1989/90:LU6) bl.a.: Enligt utskottets mening måste de krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som framförts under årens lopp ses mot bakgrund av att det i dag saknas generella regler som ger en jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar som gjorts på arrendestället. – – – Det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna har således till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Det är därför inte svårförståeligt att arrendatorerna önskar att genom en friköpsrätt få trygghet för att de gjorda investeringarna i framtiden kommer dem och deras familjer till gagn.
– – – Arrendatorerna har själva fått svara för investeringar, för hela riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning. Det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna har till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och genom de ekonomiska uppoffringar som de gjort.

Man kan jämföra med en person som bor i en villa och som har lagt ned tid och pengar på att rusta upp sitt hus men blir förnekad rätten att köpa det. Allt det mervärde man lagt till huset genom sitt arbete gynnar bara den som äger huset, som självklart ser ett ekonomiskt intresse i att säga nej till ett köp, även om budet är i nivå med marknadspriser.

Dessutom har jordägarna på flera håll chockhöjt arrendeavgifterna. Krav om både 50 % och 100 % höjning av avgifterna har förekommit. Under senare år har i inte ringa utsträckning också förekommit indragning av åkermark till storgodsen från arrendeställen även med välutrustade ekonomibyggnader i det uppenbara syftet att komma i åtnjutande av EU-bidrag.

Det har gjorts vissa frivilliga överenskommelser där arrendatorer getts rätten, av stat och kyrka, att köpa loss det land man brukat i århundraden. Men kartläggningar visar att förhållandet är tvärtom för adel och storgods: De medger i princip inga friköp.

Den rättshistoriska bakgrunden är i korthet den att kronan på 1700-talet och även tidigare till frälsemän, adel och institutioner förlänade, sålde eller mot gentjänster upplät rätten till beskattning av bondejorden i betydande landområden. Systemet innebar ett rent husbondevälde med kontroll över befolkningen – en stat i staten som sträckt sig in i vår tid.

Befolkningens möjligheter till frigörelse och oberoende har bl a blockerats av instiftandet av fideikommiss i adelsätternas hand, vilket innebär att egendomen inte får avyttras. Ett nästan 300 år gammalt lagbrev styr alltså fortfarande stora delar av landsbygdsbefolkningens öden. Det är hög tid att ändra på denna förlegade orättvisa.

Många unga vägrar ta över jorden för att stå under adligt förmyndarskap såsom deras föräldrar gjort. Resultatet blir att jord, hus och allt vad bondegenerationer har skapat blir ännu en gåva till arvtagare till adel och storgodsen. Många unga känner olust att gå in i ett system de anser höra det förgångna till. De har växt upp och utbildat sig till lantbrukare med vetskap om det klara ställningstagandet riksdagen gjorde 1989.

1990 års arrendekommitté (SOU 1991:85) följde upp 1989 års riksdagsbeslut genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adeln, kyrkan, domänverket samt universiteten. Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att i ett fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt, har arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka ekonomiska och personliga band till arrendestället, medan motsvarande band typiskt sett är betydligt svagare för jordägarsidan, varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.

Utredningen slog bl a också fast att marknadsvärde skall erläggas och att friköp inte får ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren. Trots 1989 års riksdagsbeslut och klara förord för friköpsrätt från Arrendekommittén har någon sådan fortfarande inte införts. Efter det att riksdagen under hela 90-talet fram till 1998/99 års riksmöte avstyrkt nya motioner med krav på friköpsrätt beslutade riksdagen i mars 1999 i ett tillkännagivande till regeringen att frågan om friköp på nytt borde utredas.

Regeringskansliet gav våren 2000 rådmannen Krister Maxedius i uppdrag att utreda frågan om historiska arrenden. Denne entledigades dock senare på egen begäran från uppdraget, som övertogs av rådmannen Ylva Norling Jönsson, Malmö tingsrätt.

Utredningen (Ds 2003:11) har nu presenterats, och i den fastlås att det inte finns tillräcklig anledning till att lagstiftningsfrågan ska utredas på nytt. Om detta kan man instämma. Frågan har blivit ordentligt utredd, och den har stötts och blötts i riksdagen under en alldeles för lång tid. Utredningens slutsats däremot kan vi inte instämma i.

Det här är en fråga som i högsta grad påverkar enskilda individer negativt. Som utredningen även nämner: ”En arrendator som hindras från att överlåta arrendet till en nära släkting kan naturligtvis uppleva detta som mer smärtsamt om arrendestället varit i samma släkt under flera generationer än om arrendatorn saknar en längre tradition i trakten (s. 11).” Att hänvisa, som utredningen gör, till att de som drabbas är få till antalet tar inte på något vis bort från orättvisan som arrangemanget med historiska arrenden skapar. Det har också förekommit flera rapporter i medierna som tydligt visar hur detta arrangemang slår hårt mot enskilda individer.

Det gäller nu för Sveriges folkvalda riksdag att en gång för alla göra upp med sitt förflutna från tiden före ståndsriksdagens avskaffande 1866. Som exempel på att man faktiskt kan göra upp med ett anakronistiskt system kan nämnas den ålderdomliga formen av besittningsrätt benämnd Stadgad åborätt och landgille. (Se prop. 1998/99:38 ”Staten och trossamfunden” s. 236–247.) Dessa jordar (s. 241) övergår till brukarna utan avgift. Förvisso ersätter staten kyrkan i de fall det begärs och styrks för marken. Steget till frälseböndernas jord är inte långt.

”Historiskt arrende” är ytterst en följd av överhetens spel om beskattningsrätten i gången tid. I Danmark och andra nordiska länder har man gjort något åt detta och infört en laglig rätt till friköp av historiska arrenden. Det är dags att Sverige gör desamma. Vi måste våga erkänna att vi har kvar ett gammalt ståndsbetingat ägarmandat över hela bygder som blockerar och fortsätter att blockera rätten till enskilt ägande för jordbruksbefolkningen. Grundbulten i frågan är att det är en kvarleva från ett helt annat samhällssystem.

Att avskaffa den sista resterna av ett feodalt system är ett självklart led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa. Det är dags att vi anpassar verkligheten till den bild vi gärna målar upp av det moderna Sverige. Det är hög tid att ta bort de sista resterna av feodalsamhället. Det är dags för riksdagen att slutligen ta ställning.

Stockholm den 29 september 2003
Christer Adelsbo (s)	Ronny Olander (s)