Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av lagstiftning vad gäller franchising.
Franchising är rätt använd en bra samverkansform mellan företag. Dock kan konstateras att varje enskild franchisetagare alltid är en svag part i förhållande till franchisegivaren. Franchisetagare är ofta företag med små resurser och som utan lagregler är helt utlämnade åt givaren.
För att formen skall fungera tillfredsställande anser vi att det krävs en lagstiftning som skyddar den svagare parten. Lagstiftningen bör i första hand ge tagarna en lagstiftad rätt att genom en organisation föra förhandlingar med givarna. Givarna har oftast ställt upp på förhandlingar när så har begärts. På senare år har tagarna ibland hamnat i den situationen att givarna nekat att komma till förhandling. Klimatet har i vissa sammanhang hårdnat, och det har alltid drabbat tagarna och gynnat givarna.
Det behövs lagstiftning som
ger givarna och/eller givarnas organisationer skyldighet att förhandla med organisationer som företräder tagarna
ger en bättre balans beträffande möjligheterna att säga upp ett franchiseavtal
reglerar ersättningen till tagarna vid avtals upphörande
har regler om givarens inlösenskyldighet av de investeringar som avtalet kräver
reglerar givarens skyldighet att på ett korrekt sätt informera om såväl möjligheter som risker för tagaren före ett avtals ingående
undanröjer möjligheten att i avtalen införa orimliga konkurrensklausuler
kräver att eventuella skiljedomsklausuler formuleras så att reglerna för kostnadsfördelning vid skiljedomsförfarande inte leder till att den svagare, franchisetagaren, blir rättslös.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |