Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrade regler beträffande ansvarsfrågan för gode män/förvaltare.
Det finns ca 35 000 gode män/förvaltare i Sverige. Uppdraget som god man innebär oftast att man har tre olika uppdrag inom uppdraget, nämligen bevaka rätt, sörja för person och förvalta egendom.
Huvudmännen, som gode män/förvaltare har uppdrag för, är en heterogen grupp. Det kan vara flyktingbarn, äldre dementa, psykiskt sjuka, fysiskt funktionshindrade eller personer med andra funktionshinder.
En god man/förvaltare tillsätts av Tingsrätten, efter förslag från kommunen, oftast via dess Överförmyndare. Överförmyndaren är i sin tur utsedd av kommunfullmäktige och är vanligen en tjänsteman eller kommunpolitiker.
För den person som är i situationen att man har en god man eller förvaltare är det naturligtvis av största vikt att uppdraget sköts med största omsorg. Att samhället beslutat att någon annan skall hantera ens egna medel är ett stort intrång i en persons integritet. Det får inte finnas några som helst misstankar om att människor som själva är svaga och utlämnade till andra, kan bli felaktigt hanterade. Det är ett skäl till att Överförmyndaren i sin tur skall granskas av Länsstyrelsen eller Justitieombudsmannen.
Trots det händer det att gode män missbrukar sina uppdrag. Det finns flera exempel på personer som blivit utsatta för stölder och rena bedrägerier av sina gode män. Ofta har inte överförmyndaren reagerat, utan förskingringen har kunna pågå länge – ibland så länge att alla tillgångar helt försvunnit.
Dessa ärenden hanteras som vanliga bedrägerimål och går till sedvanligt åtal. Men om den förskingrande personen saknar tillgångar får de gamla och sjuka klara sig själva. Endast om det är bevisbart att också överförmyndaren gjort fel, kan ekonomisk ersättning utgå. Vi anser att det bör utredas hur den enskilde i ett sådant läge skall kunna hållas skadeslös.
|
Stockholm den 19 september 2003 |
|
|
Magdalena Andersson (m) |
Anita Sidén (m) |