Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utredning om produktsäkerhetslagen skall omfatta även offentliga tjänster.
Produktsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1989, syftar till att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- och egendomsskada. Med farliga varor och tjänster avses framför allt sådana som är förenade med olika risker. Ursprungligen omfattade lagens tillämpningsområde endast varor och tjänster tillhandahållna i näringsverksamhet. År 1996 utvidgades tillämpningsområdet till att även avse varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. För att motverka att varor och tjänster orsakar skador på person eller egendom får en näringsidkare åläggas att lämna säkerhets- och varningsinformation, förbjudas att tillhandahålla varor eller tjänster (säljförbud) åläggas exportförbud eller åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse). Ett åläggande eller förbud ska förenas med vite om detta inte är obehövligt av särskilda skäl.
Bestämmelser om produktsäkerhet finns i ett stort antal författningar, men produktsäkerhetslagen är den centrala författningen på området. Det finns åtskilliga författningar som reglerar säkerheten hos vissa typer av varor, exempelvis leksaker, livsmedel, läkemedel, medicintekniska produkter, kosmetika, tobak, fordon och maskiner. Dessutom finns arbetsmiljölagstiftningen, som bland annat reglerar användningen av olika varor inom arbetslivet, och civilrättslig lagstiftning som berör produktsäkerhet.
Produktsäkerhetsregleringen inom EG inleddes redan på 1960- och 1970-talen. Genom rådets resolution den 7 maj 1985 om en ny metod för teknisk harmonisering och standarder fastställdes en ny teknik för produktreglering. Syftet med den nya metoden var att effektivisera och öka takten i arbetet med produktdirektiv och därmed minska antalet tekniska handelshinder på den inre marknaden. Enligt principerna för den nya metoden begränsas den rättsliga harmoniseringen till att avse de väsentliga krav som produkter måste uppfylla för att få släppas ut på marknaden och röra sig fritt inom gemenskapen, medan de tekniska specifikationerna som anger krav på produkterna är fastställda i form av så kallade harmoniserade standarder. En produkt som har tillverkats i enlighet med en harmoniserad standard presumeras uppfylla de krav som anges i gemenskapslagstiftningen.
Den nya metodens principer behövde kompletteras med villkor genom vilka man uppnår ett ömsesidigt förtroende för de olika ländernas provnings- och certifieringsförfaranden. Sådana vägledande principer fastställdes genom rådets resolution den 21 december 1989 om helhetsmetoden för certifiering och provning. Genom denna resolution och rådets därpå följande beslut 90/683/EEG utvecklades en enhetlig metod för teknisk kontroll. Detta skedde genom att olika kontrollformer, så kallade moduler, skapades, bland annat för bedömningen av om en produkt överensstämmer med säkerhetskraven.
Genom antagandet av rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet skapades för första gången gemensamma bestämmelser om allmän produktsäkerhet beträffande produkter som är avsedda att användas av konsumenter. Direktivet syftar till att dels täcka in de varor och risker som inte omfattas av den gemenskapsrättsliga produktregleringen, dels komplettera den gemenskapsrättsliga produktregleringen i den utsträckning denna är ofullständig. Direktivet har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. Detta direktiv trädde i kraft den 15 januari 2002 och ska vara genomfört i medlemsstaternas lagstiftning senast den 15 januari 2004.
Direktivet 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet ska tillämpas på samtliga produkter, vilket innebär alla lösa saker som täcks av direktivets definition. För att omfattas av direktivet måste produkten vara avsedd för konsumenter eller under rimligen förutsebara förhållanden kunna komma att användas av konsumenter, oavsett om produkten är avsedd för dem eller inte. Direktivet gäller även beträffande produkter som tillhandahålls inom ramen för en tjänst. För att direktivet ska vara tillämpligt krävs vidare att produkten tillhandahålls eller ställs till förfogande i kommersiell verksamhet. Detta gäller oavsett om produkten tillhandahålls mot betalning eller inte och oavsett om produkten är ny, begagnad eller renoverad. Från tillämpningsområdet undantas begagnade produkter som tillhandahålls som antikviteter och vissa produkter som ska repareras eller renoveras innan de tas i bruk. Direktivet reglerar inte tjänster.
Direktivet ska tillämpas i den utsträckning motsvarande reglering saknas i annan gemenskapslagstiftning med samma syfte.
I regeringens proposition 2003/04:121 Ny produktsäkerhetslag föreslås att produktsäkerhetslagen (1988:1604) ersätts med en ny lag med samma namn. Vidare föreslås vissa ändringar i andra författningar som har samband med regleringen av den allmänna produktsäkerheten. Genom den föreslagna lagstiftningen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. Enligt regeringens förslag ska, i likhet med nuvarande lagstiftning, produktsäkerhetslagen tillämpas på konsumentvaror och konsumenttjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet samt på konsumentvaror som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Lagen föreslås gälla vid risker för personskada. Däremot gäller inte lagen när riskerna endast avser egendomsskador.
Den nya lagen syftar till att komplettera och fylla ut speciallagstiftning på produktsäkerhetsområdet. Genom den föreslagna lagen vill regeringen slå fast att näringsidkare bara får tillhandahålla säkra varor och tjänster. I lagen anges när en vara och tjänst ska anses vara säker respektive farlig. Näringsidkare ska också vara skyldiga att på eget initiativ lämna säkerhets- och varningsinformation, återkalla farliga varor och tjänster från såväl näringsidkare i senare säljled som konsumenter samt bedriva ett förebyggande produktsäkerhetsarbete. Näringsidkarna ska även samarbeta med varandra och med tillsynsmyndigheterna, särskilt genom att underrätta myndigheterna när de får kännedom om att en vara eller tjänst är farlig. I lagförslaget ställs krav på effektiv tillsyn. Tillsynsmyndigheternas befogenheter stärks, främst genom att de själva får meddela de förelägganden och förbud som behövs. Myndigheterna ska också kunna meddela tillfälliga förbud samt förbud mot export och utförsel av varor. Beslut om förbud och föreläggande ska få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelserna om sanktionsavgifter föreslås föras in i lagen för att säkerställa att bestämmelserna efterlevs. En sådan sanktionsavgift döms ut av allmän förvaltningsdomstol på talan av tillsynsmyndigheten.
Produktsäkerhetslagens tillämpningsområde har successivt utvidgats. I den gällande produktsäkerhetslagen, och även i den nya produktsäkerhetslag som regeringen föreslår i propositionen, inkluderas även varor som tillhandahållits av det offentliga. Riksdagen har vid ett flertal tillfällen behandlat lagens tillämpningsområde. Utvidgningen av lagen att även gälla offentliga varor motiverades med att åtskilliga produkter som allmänheten kan komma i kontakt med i offentlig verksamhet omfattades av produktsäkerhetslagen. Eftersom samma produkter används i privat som offentlig verksamhet fanns ingen anledning att inte tillämpa produktsäkerhetslagen på samma varor, oavsett huvudman. När det däremot gäller offentliga tjänster har argumentet mot att dessa, i likhet med tjänster tillhandahållna i näringsverksamhet, skulle innefattas i produktsäkerhetslagen varit att offentliga tjänster till stor del är föremål för specialreglering som till stor del sätter produktsäkerhetslagen ur spel.
I dagens Sverige erbjuds tjänster som tidigare enbart erbjöds av det offentliga av privata näringsidkare. Reglerna och konkurrensförutsättningarna för privata respektive offentliga tjänster ser däremot mycket olika ut, ofta till nackdel för de privata entreprenörerna. Kristdemokraterna vill att dessa skillnader utjämnas.
Kristdemokraterna anser att de specifika regler som gäller offentliga tjänster inte är tillräckliga. Produktsäkerhetslagstiftningen, med sitt undantag för offentliga tjänster, är inte konkurrensneutral. Detta innebär i praktiken att lagstiftaren ställer olika krav på likartade verksamheter enbart på grund av verksamhetens huvudman. För konsumenten innebär detta påtagliga nackdelar. Om samma regler gällde likartade verksamheter skulle konsumenterna vara mer medvetna om sina rättigheter och på så vis lättare ta dem tillvara. Konsumenterna måste också kunna ställa samma krav på tjänster och varor oavsett om huvudmannen är offentlig eller privat.
Direktivet 2001/95/EG omfattar endast varor som tillhandahålls i näringsverksamhet. Med stöd av vår nuvarande produktsäkerhetslag kan dock åtgärder vidtas även mot varor – men inte tjänster – som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Med detta avses varor som tillhandahålls i sådan offentlig verksamhet som inte också är att anse som näringsverksamhet. Varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet bedriven av offentliga organ omfattas alltså ändå av lagen, och för övrigt även av direktivet.
Sverige har således redan valt att ha en bredare produktsäkerhet än direktivet. Att ytterligare utvidga den svenska produktsäkerheten till att även gälla offentliga tjänster skulle därför inte innebära några problem i förhållande till direktivet. Kristdemokraterna anser således att en utredning ska tillsättas för att en sådan utvidgning av produktsäkerhetslagen ska kunna genomföras.
|
Stockholm den 1 april 2004 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |