Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ålägga näringsidkare ett funktionsansvar vid småhusbyggande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett utökat ansvar för Småhusskadenämnden avseende skador som uppstår oaktat att arbetet utförts fackmannamässigt.
En småhusbyggnation är ofta den största investeringen i en enskild människas liv. Kunskap i form av byggande, upphandling och kontroll är ofta bristfällig hos den enskilda konsumenten/familjen. Tilliten till byggaren och dennes fackmannamässiga kunskap är därför stor. Som konsument, i dessa sammanhang, förväntar sig den enskilde att byggaren tar det funktionsansvar som konsumenten kan förvänta sig av ett nyckelfärdigt hus.
En näringsidkare förväntas utföra sina tjänster fackmannamässigt. Det är en viktig del av en god yrkes- och branschpraxis. Om byggaren prövar nya metoder eller använder produkter som visar sig medföra problem för konsumenten bör ansvaret åvila byggaren och i förlängningen, om så är fallet, producenten av den produkt som medverkat till problemet. Att ensidigt fria byggare och tidigare leveransled och helt överlasta problemet på konsumenten kan inte anses vara rimligt. Det strider dessutom mot principen om funktionsansvar som bör finnas vid den här typen av byggavtal.
Avtal mellan en småhuskonsument och en byggare kan liknas vid en totalentreprenad inom gängse byggsektor. Detta synsätt stärks då näringsidkaren, i dessa fall, oftast utgör den starkare parten i avtalsförhållandet och i kraft av sin sakkunskap har bäst möjlighet att bedöma risker med en viss teknisk lösning eller ett material. Liknelsen med en totalentreprenad innebär att entreprenören vanligen har ett direkt funktionsansvar för produkten. Ett liknande funktionsansvar bör åläggas näringsidkare vid småhusbyggande. Detta bör ges regeringen till känna.
Småhusbyggnationer kan behäftas med fel oaktat om arbetet utförts på ett fackmannamässigt sätt. Ansvarsfrågan i dessa fall skall inte överlämpas till konsumenten. Då bedömningen av nya byggmetoder eller material är en bedömning inom det fackmässiga området och förutsebarheten är bristande påverkas uppenbarligen näringsidkarens möjlighet att försäkra sig negativt. Detta förhållande får dock inte innebära att tredje part drabbas eller att branschens utvecklingsvilja försvinner. Former för ett skydd för i första hand konsumenten, i det enskilda fallet, och i förlängningen för byggaren i utvecklingsarbetet fordras därför. Mot den bakgrunden bör ett utökat åtagande för Småhusskadenämnden övervägas för att garantera att konsumenten går skadeslös vid ett funktionsavbrott. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 29 mars 2004 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |