Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om standardregler för en stor stark.
I betänkande 1999/2000:LU5 Konsumentpolitiska frågor uttalade ett enigt lagutskott att det inte kunde uteslutas att det från konsumentsynpunkt skulle kunna vara ett visst värde med sådana regler som förespråkades i Vänsterpartiets motion 1999/2000:L710 om standardregler för en stor stark. Det fick enligt utskottet ankomma på regeringen att så snart som möjligt ta initiativ till sådana överväganden i lämpligt sammanhang. En enig riksdag biföll utskottets hemställan i februari 2000 (rskr. 1999/2000:126).
I regeringens proposition 2003/04:38 En ny prisinformationslag m.m. gör regeringen bedömningen att det inte behövs några standardregler för en stor stark. Bl.a. hänvisas det till att Konsumentverket inte finner att begreppet ”en stor stark” vid marknadsföring av öl i sig skulle utgöra något problem för konsumenterna vad gäller möjligheterna att jämföra priser och kvalitet. Vänsterpartiet har ingen förståelse för regeringens ståndpunkt i frågan då starköl ses som den mest kommersiellt gångbara drycken som säljs på ställen med utskänkningstillstånd. Det är således en kommersiellt gångbar vara där försäljaren gör en mycket stor vinst. Detta ser vi som ytterligare ett argument för att införa standardregler för ”en stor stark”.
En stor stark har blivit ett begrepp i Sverige. Med stor stark förknippas vanligtvis ett glas starköl innehållande minst 33 centiliter. En del utskänkningsställen tillämpar 40 cl, andra 45 och endast ett fåtal 50 cl. Det förekommer också att mindre nogräknade utskänkningsställen serverar folk- eller mellanöl som ”stor stark” utan att upplysa gästerna om det. Ibland får gästen en liten svag i stället för en stor stark, med andra ord kan en stor stark se ut hur som helst. Om man däremot i Storbritannien beställer en pint, så innehåller den 56 cl, varken mer eller mindre.
I alkohollagen 1 kap. 6 § definieras en starköl som en jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och som innehåller mer än 3,5 volymprocent alkohol. Historiskt har det dock gjorts en åtskillnad mellan öl av olika alkoholstyrka – exempelvis i mellanöl och starköl – och det var under denna tid som begreppet stor stark inarbetades som ett kommersiellt gångbart försäljningsargument och varumärke. För många konsumenter äger denna uppdelning mellan öl av olika alkoholstyrka fortfarande giltighet och de kan lätt bli vilseledda av marknadsföring som hänvisar till stor stark.
Ur konsumentsynpunkt är det därför mycket värdefullt att redan på förhand veta vad man får för pengarna och därför bör det utarbetas standardregler för hur mycket en stor stark skall innehålla och att en minimialkolhalt fastställs. Detta bör regeringen ges till känna.
|
Stockholm den 2 december 2003 |
|
|
Tasso Stafilidis (v) |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Siv Holma (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Peter Pedersen (v) |
Per Rosengren (v) |
|
Alice Åström (v) |