1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 5
4 Dans, musik och teater 5
4.1 Pris- och löneuppräkning 5
4.2 Riksinstitutioner 6
4.2.1 Operan och Dramaten 6
4.2.2 Dansens Hus 6
4.2.3 Riksteatern 7
4.3 Regional verksamhet 7
4.3.1 Göteborgsoperan 8
4.3.2 Dalhalla 8
4.4 Fria grupper 8
4.5 Musik 9
4.5.1 Orkesterverksamhet 9
4.5.2 Folkmusik 10
4.5.3 Fonogram 11
4.6 Barn och ungdom 11
4.6.1 De kommunala kultur- och musikskolorna 11
4.6.2 Kultur i skolan 11
4.6.3 Dramapedagoger 12
5 Bild och form 12
5.1 Den offentliga konsten – Statens konstråd 12
5.2 Samtidskonst och konstpedagoger 13
5.3 Form- och designutredningen 14
5.4 Hemslöjd – en viktig del av vårt svenska kulturarv 14
6 Film 15
6.1 Filmavtalet 15
6.2 Verksamhetsmål och kvalitet 15
6.3 Filmen och människan 16
6.4 Offentlighet 16
6.5 Rörliga bilder 16
7 Konstnärernas villkor 17
7.1 Dansare 18
7.2 Bild- och formkonstnärer 18
7.2.1 Konstnärsstöd och ersättningar 19
7.2.2 Sammansättning av konstnärsnämnder 19
7.2.3 Kollektivverkstäder 20
7.2.4 Utställningsmöjligheter 20
7.2.5 Ersättning för upphovsrätt 20
7.2.6 Avskrivning för konstinköp 21
Riksdagen begär att regeringen återkommer med information om grunderna för beräkningen av pris- och löneuppräkningen inom kultursektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Riksteatern.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av resurser till länsmusiken samt annan regional musik-, teater- och dansverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om relationen mellan verksamhets- och projektbidrag för de fria grupperna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om länsmusikuppdraget.
Riksdagen begär att regeringen genomför en utredning om spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fonogrammarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vårt krav på en utredning som ser över efterfrågan och utbildningssituationen för dramapedagoger.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en åtgärdsplan för en konstpedagogisk satsning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medel till regionala filmcentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inför nästa avtalsperiod omgående tillsätta en parlamentarisk referensgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för svensk film och Svenska Filminstitutets verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att offentlighetsprincipen bör gälla för Svenska Filminstitutet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en tydlig inriktning och avgränsning inom området rörliga bilder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs angående konstnärliga yrkesutövares särskilda villkor samt pensions- och socialförsäkringsvillkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansutbildningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de statliga konstnärsstöden och ersättningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av fördelningen av den statliga upphovsrättsersättningen.2
Riksdagen begär att regeringen återkommer med en översyn som syftar till att göra det möjligt för företag att skriva av inköp av samtidskonst.3
1 Yrkandena 8 och 16 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 18 hänvisat till LU.
3 Yrkande 19 hänvisat till SkU.
Människan har en inbyggd skaparlust. Så länge vi vet har människor uttryckt känslor och önskningar genom till exempel konsten. Långt innan människan var bofast uttryckte hon sig genom bilder och danser och små barn tecknar och dansar ofta helt naturligt. Livet måste vara något mer än att bara överleva. Vi måste alla finna våra sätt att känna njutning i livet och konsterna kan vara ett sätt. Det handlar både om att ge uttryck för sin egen skaparlust och också om att ta emot och njuta av det andra skapar. Människans skapande som tar sig uttryck i de olika konstformerna är ett tecken på vårt behov av mer än materiella värden för att leva ett fullständigt liv.
Dans, musik och teater är konstformer som var och en spelar sin unika roll för den skapande människan. Det är konstformer som alla människor har en relation till, som alla kommer i kontakt med. Musiken har en särskilt nära och gränslös betydelse för människor. Musiken finns tillgänglig för alla människor dygnet runt genom radio, TV och fonogram. Få andra kulturområden visar med sådan tydlighet hur kultur kan bidra till mänskligt välbefinnande.
Teater är en konstform som ger stora möjligheter till inlevelse och identifikation. Antalet besökande ökar för varje år. Den sammanlagda publiksiffran för år 2000 var 3,5 miljoner vid de 21 199 föreställningar som framfördes. Mer än hälften av dessa var barn- och ungdomsföreställningar.
Dans är ett uttrycksmedel för individen, samtidigt som den har en social funktion som kan stärka gemenskap och samarbetsförmåga. Dans som konstnärligt uttryck har länge endast betraktats som en exklusiv konstform men befinner sig sedan några år i ett expansivt skede. Intresset för att se dans på scen har ökat, liksom intresset att själv delta i dansaktiviteter. Inte minst gäller detta barn och ungdomar, vilket kan ses som ett tydligt tecken på musik- och kulturskolornas stora betydelse.
Den verksamhet som bedrivs inom musik-, teater- och dansområdet visar att gränserna mellan det professionella kulturlivet och amatörverksamhet handlar mer om gradskillnad än artskillnad och att den breda amatörverksamheten är en förutsättning för den specialiserade professionella nivån och vice versa. Vår syn på och stöd till amatörkulturen redovisas i motionen Folkrörelser och folkbildning.
År efter år har Kulturrådet, teatrar, orkestrar, fria grupper och andra kritiserat den bristande pris- och löneuppräkningen för kultursektorn. Regeringen fortsätter att hävda att den gör stora satsningar på området trots att verkligheten innebär allt mer urholkade anslag. Orkestrar, teatergrupper och andra tvingas nu minska antalet anställda för att klara ekonomin och Kulturrådet har konstaterat att det kan ge färre grupper ekonomiskt stöd om inte en uppräkning sker. Som exempel kan nämnas att Kulturrådet beräknat att för de regionala teater-, dans- och musikinstitutionerna har anslagets urholkats med 70 miljoner kronor de senaste fem åren. För de nationella kulturinstitutionerna är motsvarande summa 50 miljoner kronor. Regeringen nämner i och för sig problemet men i budgetpropositionen talas det bara om en fortsatt dialog utan ett enda konkret förslag. Detta trots att problemet är väl känt och i stort behov av att åtgärdas. Det finns all anledning att rikta stor kritik mot regeringen på vilket sätt den har handskats med frågan. Kristdemokraterna kräver nu att regeringen tar ett helhetsgrepp kring detta problem och återkommer till riksdagen med information om på vilka grunder den beräknar pris- och löneuppräkningar för kultursektorn.
Operan och Dramatiska Teatern är i högsta grad levande kulturklenoder. Det är angeläget att dessa nationella institutioner är öppna och tillgängliga för en bred allmänhet så att den del av kulturarvet som de förmedlar kan föras vidare till kommande generationer. Det är viktigt att de ständigt förnyas och att verksamheten håller en hög konstnärlig kvalitet. På så sätt kan de vara en inspiration för andra mindre institutioner runt om i landet.
Hyrorna har, liksom för många andra kulturinstitutioner, varit ett problem för Operan och Dramaten. (Problemen med ändamålsfastigheternas hyror har vi utvecklat i motionen Arkiv, bibliotek och museer.) En allt större del av anslagen har gått till att bekosta hyran för deras stora fastigheter. Förra året sänktes hyrorna för fem ändamålsfastigheter inklusive Operan och Dramaten, men samtidigt sänktes också anslagen. Kristdemokraterna var kritiska till detta och vi har därför uttryckt behovet av att följa upp om denna hyressänkning fått de önskade effekterna. Regeringen har dock inte velat utreda detta och det ligger inte heller i direktiven till den utredning som nu pågår om ändamålsfastigheternas hyror. Kristdemokraterna anser det vara orimligt att förhandlingar som leder fram till lägre hyror bemöts med motsvarande minskning av anslagen från statens sida.
Dansens Hus gör svensk och internationell samtida koreografi på hög professionell nivå tillgänglig. Eftersom dansen, till skillnad från teatern, saknar fasta institutioner ute i landet har Dansens Hus blivit ett nationellt verktyg för att lyfta dansen som konstform. Man producerar ingenting själva utan fungerar som en gästscen där såväl nationella som internationella grupper kan finna en publik. Dansens Hus har lyckats med det svåra konststycket att locka nya grupper att intressera sig för den moderna dansen. Hela 25 procent av publiken är under 26 år.
Efter flera års påpekanden från bland annat Kristdemokraterna har regeringen nu börjat arbeta med frågor kring dansen och dansens infrastruktur runt om i hela landet. En stor hearing med aktiva konstnärer och arrangörer på danskonstområdet ordnades i augusti förra året. I och med föregående års budgetproposition har Dansens Hus fått ökat ekonomiskt stöd vilket vi tidigare begärt. Dansens Hus har också fått ett samordnande ansvar för att skapa Dansnät Sverige och den nya organisationen har fått ett nationellt uppdrag för dansen de kommande åren. Vi är glada för att regeringen äntligen på allvar börjat engagera sig i dessa frågor och vi kommer med intresse att följa utvecklingen.
Riksteatern har en mycket stor betydelse för svenskt teaterliv. Riksteaterns verksamhet ger människor i hela landet möjlighet att se god teater av hög kvalitet. Den konstnärliga kvaliteten i verksamheten är hög vilket gör teatern till en inspirationskälla för förnyelse av svensk teaterkonst. Uppgiften att sprida teater över hela landet är Riksteaterns viktigaste uppgift och dess decentraliserade organisation av teaterföreningar ligger väl i linje med den kristdemokratiska kulturpolitiken. Genom bland annat köpet av Södra teatern ser vi dock en fara att verksamheten är på väg att blir alltför Stockholmscentrerad. Under 2002 var 35 procent av teaterns verksamhet förlagd till Stockholm vilket kan jämföras med Rikskonserters 18 procent och Riksutställningars 9 procent. En sådan utveckling strider mot Riksteaterns huvuduppgift och vi anser att Riksteatern därför bör sträva efter att bedriva en större andel av sin verksamhet ute i landet. Visserligen har en förbättring skett i jämförelse med 2001 men mer behöver göras för att sprida teatrarnas verksamhet ut i landet. Det är också viktigt att Riksteatern strävar efter ett nära samarbete med de regionala teatrarna så att de inte konkurrerar med varandra utan kan komplettera varandra.
Det är viktigt att satsningen på musik, teater och dans sprids ut till olika delar av landet. Runt om i Sverige bedrivs en levande och kraftfull verksamhet i olika former. Eftersom vi menar att staten kan bidra till ett levande Kultursverige genom att ge näring till regionala kulturcentra, anser vi också att bidragen till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner är central. Tidigare har stora nedskärningar gjorts på detta område och även om regeringen ökat anslagen något så har de långt ifrån täckt de behov som finns. Vi gör därför en satsning på 10 miljoner kronor de kommande två åren som bland annat ska minska effekterna av den bristande pris- och löneuppräkningen.
För att kulturen ska få fäste ute i regionerna krävs vissa fasta institutioner. Göteborgsoperan är en sådan institution som fått stor betydelse för kulturlivet i regionen. Sedan invigningen 1994 har den uppnått mycket goda resultat och nått ut till en bred publik. En tredjedel av göteborgarna besöker Göteborgsoperan årligen. Under 2000 har operan en beläggning på över 1000 personer per föreställning vilket är avsevärt högre än exempelvis Operan i Stockholm. Vi anser att regionala satsningar som dessa är nödvändiga och att Göteborgsoperan bör få ett ökat statligt stöd som en del i den regionala musik-, teater- och dansverksamheten.
Dalhalla har på ett fåtal år blivit ett av Sveriges stora besöksmål. Det före detta kalkbrottet, som nu utvecklats till en internationell festspelsarena, fortsätter att attrahera nya besökargrupper. Inte minst glädjande är det att dessa nya besökare kommer från alla åldersgrupper och kategorier, inte bara vana teater- och operabesökare. Vi anser att Dalhalla mycket väl motsvarar de krav som kan ställas på en musikteaterinstitution. Musikteater är en kostnadskrävande konstform som ställer stora krav på organisation och ledning. Att Dalhalla utan större statliga medel lyckats bygga upp en verksamhet som både sysselsätter musiker och sångare och attraherar stora publikgrupper är därför berömvärt.
De fria grupperna är som en frisk vind som blåser genom Kultursverige. De är ofta nyskapande och söker sig på otraditionella vägar fram till en ny publik. De fria grupperna har idag en självklar plats i svenskt kulturliv och de står för mer än en tredjedel av alla föreställningar som framförs i Sverige varje år. Ingen kan idag ifrågasätta de fria gruppernas betydelse och det är därför en självklarhet att de ska ges rimliga ekonomiska villkor att fortsätta verka. Liksom för den regionala teater-, dans- och musikverksamheten har regeringens låga uppräkning av löner och priser drabbat de fria grupperna hårt. Kulturrådet har aviserat att det kommer att stödja färre grupper i framtiden om inte en uppräkning sker. Många skådespelare, dansare och musiker arbetar under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera för andra yrkesgrupper. Att ha någonstans att repetera, att få lön, att hinna repetera är ett axplock av de grundläggande verksamhetsfrågor där offentliga kulturmedel kan verka stödjande för de fria grupperna. Visserligen har regeringen höjt anslaget till de fria grupperna men det täcker långt ifrån den bristande pris- och löneuppräkningen. Därför tillför Kristdemokraterna ytterligare fyra miljoner till de fria grupperna de kommande två åren.
Vi anser dessutom att relationen mellan verksamhets- och projektbidragen behöver ses över för att få till stånd en långsiktigt hållbar utveckling för de fria grupperna. Det är inte rimligt att ordinarie verksamhet tvingas genomföras som projekt för att verksamhetsbidragen är otillräckliga. Det behövs även en snar lösning på frågan om hur pensionerna för de fria grupperna skall säkerställas. Det är oacceptabelt att regeringen ännu inte presenterat någon lösning på problemet.
Musiken har en särställning bland konstformerna. Genom radio och TV når musiken ut till alla människor och är en naturlig del i vardagen på ett annat sätt än de flesta andra konstformer. Varje år sänder Sveriges Radio mer än 50 000 timmar musik och televisionen mer än 400 timmar. Därtill kommer de kommersiella radiokanalerna som ofta enbart har musik i sitt utbud. Radions musikutbud når på ett oöverträffat sätt ut till alla människor och det är därför viktigt att dess utbud speglar musikens bredd och att svensk musik, såväl äldre som nyproducerad, ges utrymme. Men den inspelade musiken kan aldrig ersätta det levande framförandet. Konserter med levande musik spelar en omistlig roll i musiklivet. Mer än hälften av befolkningen går på minst en konsert varje år vilket gör konserten till en av de mest spridda kulturaktiviteterna i Sverige. Eftersom det finns ett så stort intresse för konserter är det viktigt att det finns ett utbud som representerar olika delar av musikområdet. Kulturrådet har bland annat påpekat bristen på scener för populärmusiken, vilket bör uppmärksammas av riksdag och regering.
Runt om i landet finns ett antal större och mindre professionella orkestrar som med stöd av stat, kommuner och landsting framför orkestermusik i hela landet. Det är såväl fria musikgrupper som regionala orkestrar och länsmusiken. Orkestrarna är beroende av de offentliga bidragen vilket också gör dem sårbara för förändringar i statsbudgeten. Kulturrådet har efterfrågat en ökad långsiktighet från stat, kommun och landsting när det gäller stöd till orkesterinstitutionerna. Det är också nödvändigt att huvudmännen och bidragsgivarna tydligare formulerar orkestrarnas uppdrag, vilka idag ofta är mycket otydliga.
Även om orkesterverksamheten finns spridd i hela landet är verksamheten fortfarande på många sätt Stockholmscentrerad. Det är i Stockholm de stora institutionerna finns, här sker den övervägande delen av utbildningen av musiker och här finns de största möjligheterna att verka på frilansbasis. Många orkestrar ute i landet har därför ofta problem med rekryteringar, vikarier med mera, särskilt eftersom reglerna för traktamenten med mera är oklara för musiker, skådespelare med flera. I samband med kommande budgetarbete bör särskild hänsyn tas till de problem som är kännetecknande för orkestrarna ute i landet. Det finns också många platser i landet dit orkestrarnas verksamhet aldrig eller mycket sällan når. Det är därför särskilt viktigt att orkestrarna ute i landet får ekonomiskt stöd så att de kan turnera. Riksdagen har utifrån en motion från Kristdemokraterna givit ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en översyn av orkestrarnas situation. Regeringen utlovade i föregående års budgetproposition att en särskild utredare ska tillsättas. Arbetet har dock knappt inletts, direktiven håller på att tas fram och förväntas bli klara under hösten. Själva utredningen tycks alltså dröja ytterligare vilket Kristdemokraterna anser vara oacceptabelt. Utredningen borde vid det här laget vara i full gång. Vi förutsätter dock att när väl utredningen kommit igång den då kommer att ta till vara de resultat som Kulturrådet tidigare presenterat.
Kulturrådet har i sin utredning orkester.nu påpekat ytterligare ett problem som bör uppmärksammas. Under de senaste åren har länsmusikens verksamhet allt mer övergått till att starta och/eller utveckla orkestrar och orkesterverksamhet. Detta har inneburit att två parallella organisationer för orkestermusik håller på att byggas upp, både de regionala orkestrarna och länsmusiken. Kulturrådet ser en risk i en sådan utveckling som kan innebära att det ursprungliga länsmusikuppdraget försvinner och rådet efterfrågar därför ett tydliggörande av länsmusikuppdraget.
Den svenska folkmusiken måste uppmärksammas och i alla sammanhang ses som en tillgång. Intresset för folkmusiken har växt under hela 1990-talet och nått en yngre publik, det märks när man lyssnar på musikprogram i olika medier. I takt med den ökande internationaliseringen har behoven av att profilera sig utomlands ökat, så också på musikens område. Dessvärre är möjligheterna för detta starkt begränsade och folkmusiken och folkdansen har varit särskilt missgynnade vid fördelning av stöd till internationellt samarbete. Vi förväntar oss att Kulturrådet skall ta ett större ansvar för en jämnare genrefördelning vid bidragsgivningen.
1999 invigdes Stallet, en fast scen för folk- och världsmusik. Att detta och liknande centra bildas är ett positivt steg i utvecklingen av det svenska musiklivet och utgör samtidigt en manifestation för folkmusiken som självständig genre. Det är dock värt att påminna om att detta endast utgör det första steget i en process för att folkmusiken skall nå en jämlik ställning med andra genrer. Det är därför också angeläget att verksamheterna följs upp och får etablera sig genom långsiktiga satsningar och helhetslösningar. För att de folkmusiksatsningar som görs skall få bredast möjliga effekt är det viktigt att de nya genrecentren inte tillkommer på bekostnad av de stödformer som ligger till grund för deras verksamhet. Amatörverksamhet, arrangörsföreningar och festivaler är viktiga element för att folkmusikens bas och bredd skall säkras. Kulturlivets eldsjälar, amatörer och ideella arbetare spelar en ovärderlig roll inom kulturlivet och därför bör åtgärder för att utveckla amatörkulturområdet vidtas. Samtidigt kan inte verksamheterna enbart ske med ideella insatser. Bland annat måste arrangörsfrågan lösas så att fler arrangörer får möjlighet att arbeta hel- eller deltid med sin verksamhet. Duktiga, aktiva arrangörer är ofta av avgörande betydelse för musikens spridning.
Vi vill också uppmärksamma festivalernas och spelmansstämmornas betydelse för musiklivet. Medan till exempel Finland vunnit internationell uppmärksamhet och erkännande för sin långsiktiga utveckling av festivalutbudet finns en motsatt tendens i Sverige. I stället för att lyftas fram i kulturpolitiska sammanhang tvingas spelmansstämmorna och festivalerna motivera sin existens vilket är mycket synd då folkmusiken utgör ett omistligt kulturarv. Det finns en risk att verksamheter som lockar storpublik sätts i fokus på bekostnad av de något smalare festivalerna. Kristdemokraterna vill understryka vikten av att en utredning om spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet skall påbörjas. Idag finns inga särskilda pengar för detta ändamål.
Regeringen meddelade för ett par år sedan att den ville pröva nya modeller för bidragsgivning till fonogramproduktion. Anledningen var enligt regeringen ”de ändrade förutsättningarna på fonogrammarknaden”. Som en följd av detta minskades anslagen till fonogramutgivning. Detta beslut visade sig få mycket negativa följder för fonogramutgivningen så istället för att enbart fonogramstödet sänktes gjordes en generell sänkning av delposterna inom anslaget. Detta visar på hur ogenomtänkt regeringens förslag var från början. Vi menar att det finns all anledning att bevaka detta område framöver, inte minst vad gäller olika genres skilda förutsättningar på musikmarknaden. Kulturrådet har fått i uppdrag att analysera effekterna av fonogramutgivningen av olika genrer. Detta arbete ska redovisas senast 1 mars 2004. Vi anser dock att beslutet om neddragning var förhastat och tillför därför verksamheten 1 miljon kronor.
De kommunala kultur- och musikskolorna har under de senaste decennierna grundlagt och utvecklat många människors musikintresse. Den nedåtgående trenden för kommunernas kultur- och musikskolor har dock vänt. Många kommuner har börjat se dessa skolor som en ovärderlig verksamhet. Ett viktigt arbete för musik- och kulturskolorna bedrivs av SMoK, Sveriges musik- och kulturskoleråd. Att organisationen nu innehar det nationella uppdraget på musikområdet är positivt inte minst när det gäller att stärka kulturarbetet i landets grundskolor. Det pris som SMoK sedan några år utdelar till årets bästa kultur- och musikskola har säkert bidragit till att öka uppmärksamheten kring dess betydelse för hela kommunens utveckling.
Varje barn bör även i framtiden få möjlighet att spela ett instrument under sin skoltid. Musik- och kulturskolorna har ett värde i sig och är inte ett medel för att nå ökade exportinkomster.
Kulturen främjar det kreativa tänkandet och fantasin och främjar därmed inlärningsförmågan. Kulturverksamhet gör det möjligt för människor med olika bakgrund att mötas på lika villkor. I den svenska skolan har det praktiska kunnandet nedvärderats de senaste åren till förmån för mer teoretiska ämnen vilket vi anser vara oacceptabelt. Det är viktigt att skolorna, både under elevens val i grundskolan och under det individuella valet på gymnasiet, kan erbjuda olika former av kulturaktiviteter. Kultur får inte bara bli korta projekt eller enstaka besök utan bör i stället ge en ytterligare dimension åt skolkulturen. För att eleverna på bästa sätt skall ta till vara till exempel teater- eller museibesöket bör samarbetet mellan skolorna och teater- och museibranschen stärkas. Det kan vara ett samarbete där alla yrkesgrupper inom teatern lyfts fram och där satsningarna sker i anknytning till skolans olika ämnesstudier. Möjligheten för eleverna att få närmare kontakt med olika kulturformer är avgörande för att väcka kulturintresset hos nya grupper. För att det individuella kulturintresset skall få tillfälle att växa och blomstra bör kultursatsningar i samverkan mellan hem, barnomsorg, skola och olika fritidsverksamheter uppmuntras.
Ett område med direkt anknytning till kultur och skola är den alltmer efterfrågade dramapedagogiken. Dramapedagogiken används till exempel med stor framgång i olika problemsituationer i skolan, men också organisationer, föreningar, vårdsektorn, näringsliv och teater använder sig av dramapedagogiken. Dramapedagogernas utbildningssituation måste aktualiseras. Yrkesutbildningen bedrivs idag endast i mycket liten skala och många söker till det begränsade antalet utbildningsplatser. Behoven av dramapedagogik är stora och efterfrågan på utbildade dramapedagoger överstiger med råge tillgången. Vi vidhåller därför vårt tidigare krav på en utredning som ser över efterfrågan och utbildningssituationen för dramapedagoger.
Bild- och formkonstnärer visar oss nya sätt att se på världen. De utmanar det invanda, visar på skönheten i det enkla och framställer klipp ur verkligheten i former och färger.
Statens konstråd har i uppgift att verka för att konst blir ett naturligt och framträdande inslag i hela samhällsmiljön. Rådet ansvarar för att förvärva god samtidskonst till statens byggnader och andra lokaler för statlig verksamhet, medverkar till att konst tillförs även andra gemensamma miljöer och sprider kunskap om konstens betydelse för en god samhällsmiljö. Eftersom praxis i Sverige är att en procent av byggnadskostnaden i offentligt byggande ska gå till konstnärlig utsmyckning innebär det att Statens konstråd är en av de viktigaste konstbeställarna i landet. Det offentligas inköp av konst syftar alltså både till att skapa vackra miljöer och göra samtida konst tillgänglig för allmänheten men det syftar även till att skapa arbetstillfällen för svenska konstnärer. Alla konstnärer måste ha möjligheter att få uppdrag från konstrådet. Det är därför anmärkningsvärt att en stor del av de inköp som görs idag sker utan upphandling och anbudsförfarande.
I arbetet med att förse en statlig byggnad med god samtidskonst är det värdefullt om Statens konstråd söker uppnå så bred delaktighet från berörda parter i beslutsprocessen som möjligt. För att delaktighet och engagemang skall bli möjligt måste det finnas samråd med dem som dagligen kommer att vistas i byggnaden. Frågor om vilken konst som skall köpas in bör föras ut lokalt oftare än vad som sker idag. Vi menar att en decentraliserad beslutsprocess är nödvändig om Statens konstråd på ett bra sätt skall fullgöra sitt uppdrag. Under hösten skall en utvärdering av konstrådets verksamhet göras. Vi utgår ifrån att bland annat dessa aspekter kommer att behandlas i den utvärderingen.
Inom området bild och form vill vi särskilt uppmärksamma situationen när det gäller spridning av samtidskonst. Glädjande nog visar utredningen Samtidskonst i hela landet att spridningen i landet är god trots att en statligt stödd infrastruktur för bild- och formområdet i stort sett saknas. Problemet är att många av de initiativ som tas i landet endast är av temporär art. Det långsiktiga kulturarbete som Kristdemokraterna efterlyser på område efter område lyser med sin frånvaro också inom bild- och formområdet.
Ett av problemen handlar om tillgång på utbildad personal. Behovet är stort inom hela området. En förutsättning för att samtidskonst skall kunna visas, förstås och diskuteras är att utställningsarrangörer har tillgång till konstpedagoger. Riksutställningar arbetar inom ramen för den statliga kulturpolitiken med vandringsutställningar samt utvecklar utställningsmediet konstnärligt, pedagogiskt och tekniskt. Man har förklarat sig beredd att ta ansvar för utbildningar inom sina specialområden, under förutsättning att man får ekonomisk kompensation. Detta bör övervägas. Kulturrådet har också föreslagit att Moderna museet ska få spela en mer aktiv roll. Sammantaget finns tillräckligt med underlag för att regeringen inom kort skall kunna återkomma till riksdagen med en åtgärdsplan för en konstpedagogisk satsning. Kulturrådet har också under året genomfört en konstpedagogisk seminarieserie som varit mycket uppskattad och efterfrågad. Umeå universitet har fått i uppdrag att skriva en rapport om seminarieserien. Man kan dock före rapportens sammanställande konstatera att en satsning på konstpedagogik är absolut nödvändig och något som efterfrågas av professionen. Samma behov gäller för museipedagogiken vilket vi utvecklar i motionen Arkiv, bibliotek och museer. Att kunna betrakta, beskåda och diskutera föremålen borde vara en prioriterad uppgift. Kristdemokraterna kräver därför att regeringen återkommer i frågan om hur en lämplig stasning på konst- och museipedagogik skulle kunna genomföras.
Den form- och designutredning som tillsattes i februari 1999 lämnade under september 2000 sitt slutbetänkande. Utredaren identifierar i denna en rad brister när det gäller de offentliga insatsernas inriktning och omfattning på området. Utredaren pekar bland annat på bristen av samordning. De frågor som behandlas i utredningen är mycket intressanta och vi anser att vi snarast bör få ta ställning till ett konkret förslag. Regeringen har utlovat stora satsningar på form- och designområdet. Bristen på konkreta förslag är dock påfallande. Regeringen har inkommit med en skrivelse inom området vilket är välkommet. Dock innehöll den mest stora visioner och fluffiga formuleringar men få konkreta förslag och inget helhetsgrepp för hur Sverige ska lyckas bli en ledande nation inom form och design. Eftersom såväl statsministern som övriga statsråd talat om designens betydelse förväntar vi oss att regeringen inom en snar framtid kommer med förslag som innehåller konkreta åtgärder för hur verksamheten ska kunna samordnas samt hur målen ska kunna uppfyllas.
Arbetet med att föra vidare traditionella tekniker handlar om att odla stolthet och samhörighet med sin bygd och sin historia. Samtidigt som de tekniker som utvecklats under historiens gång vidareanvänds förändras formerna och användningsområdena. Det arv som skall gå vidare utvecklas och når nya former. För att i möjligaste mån skapa förutsättningar för slöjden att leva vidare finns i de flesta län två länshemslöjdskonsulenter, en med inriktning mot textil och en som har ansvar för de hårda slöjdteknikerna. I deras arbete ingår att ordna kurser, utbildningar och utställningar med pröva-på-verkstäder för en slöjdintresserad allmänhet.
En viktig dimension av länshemslöjdskonsulenternas arbete handlar om att ordna verksamheter för barn och ungdomar, till exempel i form av särskilda slöjdläger. På så sätt förs kunskaperna vidare till nya generationer. I en tid där allt skall gå fort ger slöjden möjlighet till andrum. På detta sätt fyller arbetet med att föra vidare kulturarvet funktionen av att också vara en glädjekälla i nuet. Hemslöjdsarbetet fyller flera syften och vi menar att det bör uppmuntras.
Kristdemokraterna vill i detta sammanhang särskilt uppmärksamma verksamheten som bedrivs av föreningen Svenska spetsar. Sverige har en lång tradition av knyppling av spetsar, en tradition som idag har svårt att överleva. Det är viktigt att denna tradition förs vidare och inte försvinner och det bör därför vara ett prioriterat område inom Nämnden för hemslöjdsfrågor.
Som kulturbärare är filmen unik i sitt gränsöverskridande. Den fyller också andra funktioner som att påverka och förklara omvärlden, roa, informera och även bidra till igenkännande och identifikation. Film är också konst. För Kristdemokraterna är det därför en självklar utgångspunkt att filmen skall ges statligt stöd. Stödet har en viktig uppgift när det gäller att främja värdefull svensk filmproduktion och främja visning av värdefull film.
År 2000 ingick staten ett filmavtal med Svenska Filminstitutet, Sveriges Television och TV 4 för att reglera det statliga stödet till svensk film. Kristdemokraterna var positiva till att ett nytt avtal ingicks eftersom det ger en god grund att stå på för svensk film. Redan då markerade vi dock vikten av att riksdagen får vara med och påverka avtalsinnehållet innan avtalet skrivs under. Det är annars i praktiken omöjligt att påverka delar av avtalet eftersom i så fall hela avtalet måste brytas. Regeringens sätt att ställa riksdagen inför ett redan förhandlat avtal är inte acceptabelt. Vår kritik har nu blivit extra angelägen eftersom flera brister i avtalet uppmärksammats. Bland annat var avtalet redan från början underfinansierat vilket visade sig när det publikrelaterade efterhandsstödet under föregående år tog slut. Att regeringen nu gått in med ytterligare resurser var därför nödvändigt för att rädda avtalet. Kristdemokraterna upprepar det krav vi hade inför nuvarande filmavtalsperiod och anser att riksdagen ska ges möjlighet delta i framarbetandet av det nya avtalet. Vi föreslår därför att en parlamentarisk referensgrupp tillsätts omgående.
I avtalet regleras även resurser till så kallade regionala filmcentra. Några regioner saknar sådana centra och när nu verksamhet kommit igång i dessa regioner saknar Filminstitutet möjligheten att ge ekonomiskt stöd eftersom samtliga resurser är intecknade. Avtalet har i dessa avseenden på ett oönskat vis blivit en tvångströja istället för ett stöd till svensk film. Vi utgår ifrån att regeringen ska ta till sig av den kritik som förekommit och att dessa brister ska kunna justeras inför nästa avtalsperiod.
Filminstitutet driver en verksamhet som ska stödja produktion av värdefull svensk film och främja spridning och visning av kvalitetsfilm. Verksamheten är reglerad av filmavtalet. Avtalet innehåller en mängd detaljregleringar för olika typer av filmstöd och regleringar för de olika parternas ansvar. Vad som saknas är mål och visioner. Vad vill staten med Filminstitutet? Vilka mål ska verksamheten sträva mot? Vilka mål har staten för svensk film? Detta är frågor som även Filminstitutet ställt. Här finns en otydlighet som hämmar ett effektivt arbete för svensk film. I det nya filmavtalet måste förändringar ske i riktning mot mindre detaljreglering och mer målinriktning.
Det sägs i avtalet att det statliga filmstödet ska gå till svensk kvalitetsfilm. Vi anser att det är ett bra förhållningssätt men det kräver en diskussion om vad kvalitet står för. Om vi ska använda kvalitetsbegreppet som vattendelare för vilka som tilldelas stöd krävs att kvalitetsbegreppet tydliggörs. I arbetet med att ta fram en kvalitetsdefinition bör utgångspunkten vara att filmskapande är en kreativ process, ett skapande som kan likställas med andra konstnärers arbete. Definitionen får med andra ord inte bli för stelbent och inskränkt, utan uppmuntra den konstnärliga friheten, bredden och mångfalden. Definitionen måste dock diskuteras både på bredden och djupet. En sådan diskussion är viktig som grund för ett beslut om vad som är kvalitetsfilm och vi efterlyser därför en sådan diskussion.
En filmpolitik måste sätta in filmen i dess sammanhang och se på filmen ur olika perspektiv. Vi anser fortfarande att regeringen gjort en alltför snäv avgränsning inom filmpolitiken och inte sett filmen i ett helhetsperspektiv. Vad som händer vid mötet med publiken uppmärksammas till exempel inte alls trots att det ur betraktarperspektivet är en central fråga. Det krävs mer kunskap om filmmediets påverkan på människor, inte minst gäller det populärfilmen. I vissa fall kan filmen vara det medel vi behöver för att bearbeta upplevelser. Den medverkar till igenkännande så att vi bättre kan förstå oss själva och vår omgivning och filmen som pedagogiskt verktyg är därför viktig att värna och ta till vara även i skolan.
De statliga stöd som stiftelsen Filminstitutet skall fördela motsvarar stöd som på andra områden fördelas av offentliga institutioner. Därför bör dessa förvaltningsuppgifter omfattas av handlingsoffentlighet. Kristdemokrater anser detta och det ansåg även den filmutredning som låg till grund för filmpropositionen för ett par år sedan. Regeringen hävdar dock att det är omöjligt att skilja ut vilka medel som är allmänna och vilka som utgör bidrag från andra än staten vid stiftelsens handläggning av ärenden. Detta är ett anmärkningsvärt ställningstagande. Liksom för andra stiftelser/förbund som fördelar statliga medel borde krav ställas på att offentlighetsprincipen ska gälla delar av verksamheten som rör statliga medel.
Det område som rör kulturarvet och rörliga bilder är av stor betydelse för många människor och hanteras av flera myndigheter och institutioner. Kostnaderna är höga och regeringen har inte angivit någon inriktning eller avgränsning för verksamheten. Beståndet av rörliga bilder ökar snabbt. I juni i år lämnade Riksdagens revisorer en rapport där man såg behovet av en samordning mellan de olika myndigheterna och institutionerna och man var mycket kritisk till regeringens brist på initiativ i frågan. Kristdemokraterna håller med Riksdagens revisorer i deras problemanalys. Regeringen måste verkligen göra något i frågan och se över den framtida organisationen så att verksamheten blir mer samordnad. Idag finns rörliga filmer bevarade vid flera olika institutioner som Statens Ljud och Bild, Sveriges Television, Svenska Filminstitutet och nu senast uppbyggnaden av Filmvårdscentralen i Grängesberg. Dessutom finns ett stort antal rörliga bilder i privat ägo där det finns ägare som önskar att det egna materialet skall bevaras av någon kulturinstitution.
Vid behandlingen av 2002 års budget fördes många diskussioner om huvudmannaskapet för verksamheten vid Filmvårdscentralen i Grängesberg. Regeringen tillsatte en kommitté som skulle se över organisationsformerna för den nya myndigheten och då bland annat huvudmannafrågan. Utskottet ansåg vid behandlingen av ärendet att regeringen borde pröva olika alternativ, varav Filminstitutet borde vara ett, till framtida huvudman för filmvårdscentralen. Denna ståndpunkt såg Kristdemokraterna som självklar. Regeringen beslutade att Filminstitutet skulle vara huvudman. Det klargjordes dock inte om kommittén stod bakom detta förslag eller om det var regeringens eget ställningstagande. Kristdemokraterna kommer dock inte i nuläget att kräva ytterligare utredning i frågan, däremot kommer vi att noga följa utvecklingen. Behovet av samordning, dels av kunskapsskäl, dels av kostnadsskäl, mellan berörda myndigheter och institutioner är dock centralt. En tydlig inriktning och avgränsning är synnerligen angelägen. Vi kristdemokrater anser att regeringen bör ta ett sådant initiativ.
Konsten är en gåva från konstnären till samhället och samhället måste vara berett att ge något tillbaka. Förutsättningar måste skapas för att kulturskaparna ska få drägliga livsvillkor och möjligheter att utöva sin konst utan att ekonomiskt behöva stå på ruinens brant. Idag är det många konstnärer som har svårt att klara sitt uppehälle. De stödformer och försäkringsvillkor vi skapat är inte anpassade efter konstnärernas speciella arbetsvillkor och livssituation. För att nå en kulturell frihet och mångfald i Sverige måste dessa brister i systemet uppmärksammas och justeras. Samtliga politikområden bör samordnas så att rimlig hänsyn kan tas till konstnärernas speciella förhållanden.
Kulturell frihet, mångfald och vidareutveckling skall främjas genom goda villkor för konstutövare. Den konstnärliga friheten är en förutsättning för ett livskraftigt kulturliv och det är därför viktigt att kulturpolitiken, inklusive konstnärsstöden, verkar stödjande utan att vara styrande. Konstnärlig frihet innebär dock inte att kulturen är problemfri eller att den står ovanför regler och ansvar. Vad som är god smak kan inte läggas fast av någon statlig nämnd men vi måste ändå våga stå för att konstnärer precis som andra människor har ett ansvar för det de producerar. En aktiv debatt om vad som är kvalitet kan därför verka mer uppfriskande än begränsande.
Konstnärernas arbetsmarknad skiljer sig från situationen inom de flesta andra yrken. Om fast arbete är det vanliga på arbetsmarknaden i stort, är arbetena inom kultursektorn oftast tillfälliga. Idag råder det en långvarig och strukturell obalans mellan utbud och efterfrågan. Utredningar visar att de statliga ersättningarna och bidragen har ökat väsentligt i betydelse för de yrkesverksamma konstnärerna och för deras möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärliga arbete. En bidragande orsak till detta är bland annat att arbetslösheten inom konstnärsyrkena är fortsatt hög. När regeringen och Arbetsmarknadsstyrelsen ska utforma tillämpningen av a-kassereglerna och aktivitetsgarantin, måste särskild hänsyn tas till kulturarbetarnas specifika arbetsvillkor. Ett enigt kulturutskott har påpekat detta i ett yttrande för arbetsmarknadsutskottet. Kristdemokraterna kommer att fortsätta följa denna fråga noggrant. Konstnärerna påverkas också av beslut som fattas inom andra utgiftsområden. Pensionsreformen som genomfördes för ett par år sedan fick konsekvenser som förefaller mindre lämpliga för konstnärer inom bland annat dans- och musikområdena på grund av dessa yrkens speciella karaktär. Genom att nu samtliga aktiva år ska finnas med i beräkningen och inte enbart de 15 mest lönsamma påverkas de negativt av det nya pensionssystemet. Särskilt angeläget är det att frågan om pensionerna för de fria grupperna får en lösning. Förra årets budgetproposition aviserades nya medel till de fria grupperna med syfte att förbättra pensionsvillkoren för de fria grupperna. Pengarna räckte dock inte långt och frågan måste få en snabb lösning. Kristdemokraterna har länge uppmärksammat problemet och vi tycker att det är anmärkningsvärt att regeringen inte kommer med något förslag på lösning i budgetpropositionen. Regeringen måste nu skyndsamt återkomma med förslag om de fria gruppernas pensionsvillkor.
Dansare har kort karriär, även utan skador i arbetet kan de fysiska förutsättningarna att utöva yrket upphöra i 40-årsåldern, ofta mycket tidigare. Då återstår många år i yrkesverksamhet. Därför bör det i grundutbildningen alltid finnas en förberedelse till en alternativ karriär och en planering för dansares omskolning eller vidareutbildning. Dansare som lämnat karriären har erfarenheter som skulle kunna tas till vara inom olika delar av samhället. En översyn av dansutbildningarnas möjligheter att förbereda för en alternativ karriär är nödvändig och bör genomföras snarast.
Bild- och formkonstnärer är den grupp av konstnärer som har svårast att försörja sig på sitt konstnärliga yrke. Genomsnittsinkomsten för en bildkonstnär ligger under 100 000 kronor om året vilket kan jämföras med genomsnittsinkomsten hos landets kommunalanställda som är drygt 200 000 kronor om året. Det är därför angeläget att en översyn görs över hur staten kan förbättra sina insatser på området.
Få konstnärer klarar idag sitt uppehälle enbart på inkomsterna från sitt konstnärliga yrke. Många måste därför även ha ett annat arbete. Konstnärernas bruttoinkomster är mycket låga särskilt med tanke på att majoriteten har en högskoleutbildning bakom sig. Bland de olika konstnärsgrupperna är det bildkonstnärerna som har de lägsta inkomsterna. Som redan nämnts så ligger deras genomsnittliga bruttoinkomst på under 100 000 kronor per år. För att öka konstnärernas möjligheter att försörja sig på sin konstnärliga verksamhet och minska behovet av så kallade ”brödjobb” finns ett antal statliga stöd och ersättningar. Dessa ges oftast i form av projektbidrag eller arbetsstipendier och fördelas till största delen av Konstnärsnämnden. Tendensen under de senaste åren har varit att stöden ges i allt högre belopp till allt färre konstnärer. Vi vill i detta sammanhang även ta upp frågan om den så kallade inkomstgarantin för konstnärer. Vi anser att det kan ifrågasättas om det är rimligt att cirka 150 konstnärer ska få en livstidslön eller om det istället vore bättre att sprida stödet till fler. Det får dock inte vara fråga om alltför korta stipendier utan om fler långtidsstipendier på 10–20 år.
Vi anser att staten bör överväga nya metoder och stödformer som kommer fler konstnärer till del. En översyn av de nuvarande stödformerna bör därför göras och då bör även de många goda förslagen från Konstnärsstödsutredningen (SOU 1997:184) tas tillvara.
En stor del av det offentliga stödet till konstnärerna fördelas alltså via Konstnärsnämnden. För bildkonstnärernas del är det Sveriges bildkonstnärsfond, som organisatoriskt hör samman med Konstnärsnämnden, som fördelar resurserna i form av stipendier och projektbidrag. Regeringen tillsätter ett visst antal ledamöter i Konstnärsnämndens och Bildkonstnärsfondens styrelser. Övriga ledamöter tillsätts efter nomineringar från konstnärsorganisationerna. Tidigare var det enbart vissa namngivna konstnärsorganisationer som hade rätt att nominera ledamöter, ett system som ändrades för en tid sedan. Än så länge består dock Konstnärsnämndens och Bildkonstnärsfondens styrelser fortfarande av ledamöter från ett litet fåtal organisationer. Eftersom många konstnärsorganisationer inte finns representerade finns en oro bland vissa bildkonstnärer när det gäller styrelsens objektivitet vid fördelningen av konstnärsstöd. Att dessutom ledamöterna i Bildkonstnärsfondens styrelse är aktiva konstnärer kan innebära ytterligare en risk för bristande objektivitet och jäv.
Styrelsernas sammansättning är av avgörande betydelse för fördelningen av konstnärsstöd. Det är därför av stor vikt att styrelserna har förtroende hos konstnärerna. Även Konkurrensverket har haft kritiska synpunkter på styrelsesammansättningarna. Det har ännu gått en kort tid sedan reglerna för styrelsernas sammansättning ändrades och det är därför svårt att avgöra om förändringen fått de önskade effekterna med en större spridning i styrelsesammansättningen. Vi förväntar oss dock att resultaten kommer att följas upp när ytterligare en tid gått samt att en återrapportering till Kulturutskottet då sker.
En viktig del i arbetet för att förbättra situationen för landets bild- och formkonstnärer är att se över behoven av kollektivverkstäder. Nyutexaminerade konstnärer från konsthögskolorna har ingen ekonomi att bygga upp egna ateljéer med kostsam utrustning. Kollektivverkstäder kan på detta sätt fylla en angelägen funktion och bör finnas tillgängliga i hela landet. Samtidigt bör konsthantverkskooperativen ses över. Olika utredare har lämnat kritiska synpunkter på verksamheten och det finns anledning att fundera över vad som behövs för att kooperativen skall fylla den funktion som ursprungligen avsågs.
Utställningarna utgör viktiga mötesplatser där konstnärerna får möjlighet att presentera sina verk för publiken. Att komma i kontakt med sin publik och möjliga kunder är av avgörande betydelse för konstnärens yrkesutövande. Där får allmänheten möjlighet att kontinuerligt ta del av ett varierat utbud av konstverk och följa bild- och formkonstens utveckling. För att sprida denna form av kulturverksamhet och därigenom också öka deltagandet i kulturlivet är arrangörsfrågan ett centralt kulturpolitiskt område.
Stödet till arrangörer inom området är fortfarande mycket begränsat och behovet av vidgade utställningsmöjligheter för yrkesverksamma konstnärer är stort. Det är således angeläget att ersättningsfrågan bedöms ur ett helhetsperspektiv så att ingen snedfördelning kommer tillstånd. Vi följer därför den fortsatta utvecklingen med noggrannhet.
Konstnärer har laglig rätt till viss upphovsrättslig ersättning vid fotokopiering av deras verk. Staten och Kommunförbundet betalar årligen en klumpsumma för rätten att fotokopiera konstverk för framför allt undervisningssyfte. Resurserna betalas till företaget Bonus-Presskopia som på uppdrag av ett antal medlemsorganisationer/förbund bevakar rättsinnehavarnas ekonomiska intressen. Bonus-Presskopia träffar också avtal för medlemsorganisationernas räkning om fotokopiering ur upphovsrättsligt skyddat material. Resurserna fördelas sedan via Bonus-Presskopia till medlemsorganisationerna som i sin tur och efter egna regler fördelar resurserna till konstnärerna. Eftersom det rör sig om förhållandevis små resurser fördelas de oftast inte till varje enskild konstnär som fått ett verk kopierat utan istället i form av stipendier.
Medlemsorganisationerna i Bonus-Presskopia representerar olika konstnärsgrupper som till exempel bildkonstnärer, fotografer, tecknare, tonsättare och författare. Företaget tillåter dock bara en medlemsorganisation för varje konstform. De mindre konstnärsorganisationerna får alltså inte ansluta sig till Bonus-Presskopia. Givetvis bör statens kopieringsersättning gå till alla de konstnärsorganisationer som ställer sina medlemmars verk till förfogande för kopiering.
Naturligtvis måste alla konstnärer på samma villkor få del av den upphovsrättsliga ersättningen. Eftersom Bonus-Presskopia inte tillåter alla konstnärsorganisationer att bli medlemmar måste staten överväga om den nuvarande metoden är den bästa för att fördela den statliga upphovsrättsersättningen. En utvärdering av det rådande fördelningssystemet bör göras.
Det finns många andra angelägna frågor om hur vi kan öka konstnärers möjligheter att försörja sig på sitt yrke. Det handlar till exempel om hur skatteregler och gallerimoms kan justeras för att inte hämma konstnärernas utkomstmöjligheter och hela konstmarknadens utveckling. Kristdemokraterna anser att det inte är rimligt att det ur skattesynpunkt är gynnsammare för ett företag att köpa designade fåtöljer till sin inredning än att köpa ett konstverk att hänga på väggen. Avskrivningsreglerna bör ses över för att öka företagens möjligheter att köpa in samtida konst. Därmed skulle marknaden öppnas för landets konstnärer. Regeringen bör återkomma med ett förslag med denna inriktning.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |