Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en genomtänkt spelpolitik och tydliga direktiv till statens företag på spelområdet.
I en motion till förra årets riksdag argumenterade jag för att staten bör skaffa sig en genomtänkt spelpolitik, som sätter solidaritet och ansvar i högsätet, inte kommersiella synpunkter och förhoppningar om ökade statsinkomster. Motionen avstyrktes av kulturutskottets majoritet och avslogs av riksdagsmajoriteten. Utskottet hänvisade till att det finns ett omfattande utredningsmaterial och att riksdagen har uttalat sig om spelandet och behovet av åtgärder mot dess negativa sidor, s k spelmissbruk eller spelberoende.
I förra årets motion skrev jag om statens nyinrättade kasinon: ”Enligt uppgift från Svenska spel gick de båda hittills inrättade kasinona med förlust första verksamhetsåret. Risken finns att svaret på denna utveckling blir en alltmer intensiv marknadsföring av spelandet på kasinon. Spel- och lotteribranschens reklamkostnader ökade från 374 miljoner kr år 1998 till 602 miljoner år 2001. För i år pekar prognosen på närmare 900 miljoner! (Alkohol & Narkotika nr 2002:4) Det är något makabert i att statliga företag arbetar aktivt för att öka spelande, när allt talar för att detta kommer att dra in fler människor i spelberoende.”
Utvecklingen sedan motionen skrevs tyder på att mina farhågor har besannats. Sommaren 2003 framgick av medierna att det statliga kasinot Cosmopol bjöd storspelare på gratis drinkar. Cosmopols VD sade i en tidning att man bjöd ungeför var hundrade kund på gratis drink. Enligt tidningen sade han att syftet med gratisbjudningen av alkohol var strikt affärsmässigt, ”för att behålla stamgästerna”.
I en skriftlig fråga till det ansvariga statsrådet undrade jag vad regeringen tänkte göra för att försäkra sig om att Svenska spels ledning är medveten om företagets sociala ansvar och att företaget lever upp till det. Finansministern svarade att han hade förvissat sig om att Cosmopol hade upphört med att bjuda på gratis drinkar, då det stod klart att detta kunde strida mot alkohollagen. Mot bakgrund av att Svenska spels sociala ansvar enligt finansministern är fastställt i bolagsordningen ansåg han inte att någon åtgärd från regeringens sida var motiverad.
Det borde vara självklart att ledningen för ett statligt företag orienterar sig om de lagar som gäller för verksamheten och följer dessa. Men när det gäller ett statligt monopolföretag på spelområdet – som handhar beroendeskapande verksamhet – är detta en alltför låg ambitionsnivå. Ett minimikrav är att företaget försöker undvika sådana åtgärder som kan befaras leda till ökat beroende och andra skador, och att man i sin marknadsföring och annan information har ett förebyggande perspektiv.
Det inträffade tyder inte på att företaget primärt vägleds av sådana ambitioner. Den slutsats man kan dra är att det inte räcker med att erinra om vad som står i alkohollagen och bolagsordningen, utan det behövs en grundläggande diskussion om vad som bör vara företagets filosofi och hur den bör ta sig uttryck i verksamhetens alla aspekter. Till grund för en sådan diskussion bör ligga en genomtänkt statlig spelpolitik, där statens roll som företagsägare definieras, och där det förebyggande perspektivet dominerar. Detta bör givetvis även vara vägledande när man diskuterar utformningen av nya spelformer och bör också leda till en översyn av de befintliga spelen, framför allt spelautomaterna.
Också marknadsföringen bör granskas från denna synpunkt. Det duger inte att fortsätta med ohämmad marknadsföring för hundratals miljoner och hänvisa till att man väntar på mer forskning innan man lägger band på sig. I avvaktan på ett fastare underlag för att bedöma sambandet mellan marknadsföring och skador, bör man använda sunt förnuft. Det säger sig självt att en omfattande och aggressiv marknadsföring, som lockar med stora vinstmöjligheter och använder de mest slagkraftiga medierna, som TV och film, kan väntas få till effekt att det totala spelandet ökar och därmed också skadorna.
Målet för statens verksamhet på spelområdet bör naturligtvis inte vara att svenskarna ska spela bort så mycket pengar som möjligt, utan snarare att tillgodose det spontana intresse för spelande som finns, och göra det i trivsamma former utan att öka spelande och skador.
Riksdagen bör således av regeringen begära ett förslag till sammanhängande och genomtänkt spelpolitik, som grundas på en utredning med bred sammansättning, där det socialpolitiska intresset av att förebygga skador är väl företrätt och där svensk och internationell forskning beaktas.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |