Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om HBT-kompetens hos anslagsgivande myndigheter och institutioner på kulturområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om HBT-frågor i public service-företagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om HBT-frågor och HBT-personers situation i idrottsrörelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om HBT-frågor och HBT-personers situation i trossamfunden.
Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitiskt nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Totalt deltar ett 60-tal personer i gruppen. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp som deltagit i nätverkets arbete med motionen.
HBT är en paraplybeteckning för ”homosexuella, bisexuella och transpersoner”. Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.
Transpersoner är individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bland annat transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings/queens. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.
Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet LU1973:20 att ”en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. I regeringens proposition 1986/87:124 heter det att ”den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv.”.
Trots dessa ställningstaganden finns diskriminering även i lagstiftningen. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.
I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i kulturutskottet.
Att de kulturella uttryckssätten har en kraftig betydelse för att påverka attityder och fördomar är ovedersägligt. Vi anser därför att det är angeläget att kulturaktiviteter erbjuds där homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation uppmärksammas. De institutioner i samhället vilka har till uppgift att stödja och stimulera kultur bör uppmärksamma kulturens betydelse för att synliggöra homosexuellas, bisexuellas och transpersoners liv och verkligheter. Statens kulturråd och andra anslagsgivande institutioner bör på lämpligt sätt verka för att den HBT-kompetensen förbättras. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Radio- och TV-företag med public service-uppgifter är viktiga samhällsinstitutioner. Vi anser att de har en viktig uppgift att fylla när det gäller HBT-frågor. Public service-organen bör utveckla program för HBT-målgruppen. På samma sätt som man utvecklar och lyfter fram program för olika andra minoriteter i samhället menar vi att public service även bör göra det för HBT-gruppen. Riksdagen bör följaktligen ge regeringen i uppdrag att uppmärksamma denna fråga i direktiven till den kommitté som skall tillsättas för att förbereda ett nytt sändningstillstånd för public service-företagen för tiden efter år 2005. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Inom idrottsrörelsen är heteronormativiteten av tradition mycket stark. Homosexuella idrottare törs inte berätta om sin läggning av rädsla för att missa en plats i landslaget eller ett uppdrag som tränare. Inom såväl poliskåren som det militära har det bildats HBT-nätverk. Situationen inom idrottsrörelsen är sådan att HBT-frågorna bör uppmärksammas betydligt mer än vad som har varit fallet hittills. När regeringen i maj 2003 gav Riksidrottsförbundet (RF) i uppdrag att vara nationellt samordningsorgan för Europeiska året för utbildning genom idrott pekade regeringen särskilt på att RF vid genomförandet av uppdraget ska ta hänsyn till den av regeringen beslutade nationella handlingsplanen mot bl.a. homofobi. Detta är välkommet, men det är angeläget att HBT-personers situation i idrottsrörelsen uppmärksammas också i fortsättningen. Inte minst gäller detta ungdomsidrottens roll när det gäller att förmedla värderingar och ta konfrontationen med homofientlig jargong, dold eller öppen diskriminering eller ren mobbning av homofobisk eller HBT-fientlig art. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Attityden till homosexualitet och könsrollsöverskridande är på många håll i trossamfunden mycket negativ, och många HBT-personer som tillhör ett trossamfund lever i en utomordentligt svår situation. Den negativa behandlingen av HBT-personer kan handla om allt från nedvärderande kommentarer till beskrivningar av homosexualitet som ett hot mot samhället och även om direkta psykiska övergrepp i form av t.ex. djävulsutdrivning. Samtidigt är det alltfler också inom trossamfunden som vågar ifrågasätta konservativa värderingar och verka för öppenhet, respekt och likabehandling. Ändå måste det sägas att de negativa attityderna inom trossamfunden utsätter många HBT-personer för ett psykiskt lidande och en social marginalisering. Detta får inte accepteras. Regeringen inrättade i samband mellan staten och Svenska kyrkan ett särskilt råd för kontakt med trossamfunden, där kulturministern är ordförande. I rådet finns representanter för kristna, muslimska och judiska samfund och där diskuteras frågor av gemensamt intresse för staten och trossamfunden, exempelvis frågor som rör samhällets gemensamma värdegrund. Regeringen bör på lämpligt sätt, exempelvis via detta råd, uppmärksamma HBT-personers situation och synen på HBT-frågor i trossamfunden. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ulf Holm (mp) |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Lena Ek (c) |