Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Motivering 2
Ingen vilja att gräva i det förflutna 2
Forskning pågår i andra länder, men inte i Sverige 3
Finns utrymme inom ramen för Levande historia? 5
Varför vägrar vänstern? 5
Forskning i Ryssland 6
Varifrån kommer begreppet Kirunasvenskarna? 7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ”Kirunasvenskarna”.
Under 1920- och 30-talen reste ett betydande antal svenskar till dåvarande Sovjetunionen, både från Stockholm och andra orter i södra Sverige men framför allt från Norrbotten. De utresande har därför ofta kommit att benämnas Kirunasvenskarna.
De reste i huvudsak av ideologiska skäl. Sovjetunionen framställdes i de kretsar där arbetskraft värvades till Sovjetunionen som ett socialistiskt lyckorike där socialismen skulle byggas och kommunismen förverkligas. Praktiskt taget alla resande var övertygade svenska kommunister. De fick ideologiskt stöd av dåtidens svenska kommunister.
Verkligheten de mötte blev svart – och blodröd. Många, i själva verket flertalet, kom att möta döden i Sovjetunionen, ytterst få kom någonsin åter till Sverige. De flesta mötte döden av sjukdomar och/eller dåliga levnadsförhållanden, andra – dokumentationen är som lätt inses ofullständig – mötte döden genom skenrättegångar och exekutioner. För Sveriges del handlar det om ett ett svart hål i vår historia. Denna mörka del måste nu belysas, praktiskt och ideologiskt.
Det är enligt vår mening lämpligt att detta sker genom projektet Levande historia, hittills mest inriktat på mycket allvarliga mänskliga förbrytelser under andra världskriget, mindre på enskilda svenskars öden under första delen av 1900-talet.
Den tidigare journalisten på Dagens Nyheter Kaa Eneberg har gjort ett pionjärarbete genom privat forskningsarbete som 1999 först resulterade i de första mycket uppmärksammade artiklarna om svenskarnas tragiska öden i Sovjetunionen, sedan hösten 2000 i boken Tvingade till tystnad (Hjalmarson och Högberg, Stockholm 2000).
Statsrådet och chefen för Kulturdepartementet Marita Ulvskog (s) lovade i sammanhanget att nu skulle tidigare ovända stenar i fråga om svenskarnas öden vändas. Dessvärre har de goda ambitionerna inte följts av konkreta åtgärder. Också vänsterpartiet, tidigare Sveriges kommunistiska parti och däremellan Vänsterpartiet kommunisterna, lovade i högstämda ordalag att gräva i sin egen historia. Ingen torde väl vara förvånad över att den högtidliga retorik som hördes vid den tiden inte följts av minsta synligt resultat vare sig ideologiskt eller forskningsmässigt.
Vänsterpartiets ledning är som tidigare totalt handlingsförlamad när det gäller partiets tidigare ideologiska ogärningar och föredrar att likt strutsen sticka huvudet i sanden så snart varje tänkbar uppgörelse med partiets ryggradslösa historia kommer på tal.
Journalisten Kaa Eneberg har intensivt arbetat vidare med kartläggning av så många som möjligt av de avresta svenskarnas öden i Stalins Sovjetunionen. I en kommande bok konstaterar hon att ”ännu har ingen svensk forskare tagit itu med detta ’svarta hål’. – Jag kan bara beklaga att mitt journalistiska arbete, som väckt stort intresse, ännu inte lockat till professionellt forskningsarbete.”
Det har lett till att alla de frågor om den nedtystade emigrationen som väcktes genom DN-artiklarna förblivit obesvarade. Vi vet i dag, fyra år efter avslöjandena i Dagens Nyheter, inte mer om omfattningen av emigrationen, om antalet arkebuserade eller ens hur många svenskar som återvände hem, än vad som redovisades då eller i Enebergs kompletterade bokutgåva.
Detta, den fortsatta historiska forskningspassiviteten gränsande till ideologiskt överslätande eftergivenhet, kan komma att resultera i – eftersom åren går – inte bara att värdefull förstahandsinformation från fåtalet ännu kvarlevande resenärer eller deras barn går förlorad – utan också i något som har likheter med historisk skandal. Därför måste Enebergs hittills helt privta forskningsprojekt få omfattande vetenskapligt stöd, både i vårt land och inte minst i de sovjetiska arkiv som ännu finns tillgängliga eller kan komma att öppnas.
Det tycks fortfarande bara vara Kaa Eneberg som med rysk hjälp letar efter svenskar i den en gång så fruktade sovjetiska säkerhetstjänstens, NKVD:s, olika redovisningar. I sin kommande bok skriver hon att ”flera unga forskare har hört av sig och förvånats över bristen på samlad historieskrivning, men tydligen lagt sina egna uppsatsplaner på is tills vidare. Ämnet är definitivt lågprioriterat”.
Den historiska skandalen väntar bakom nästa hörn. Men inte ens tidens gång kan utplåna en annan tids ideologiska ogärningar. Det är värt att notera att forskningsarbeten utgivits i våra grannländer. I Norge utkom 2001 journalisten Morten Jentoft med boken De som dro östover (Gyldendal, utgivningen bekostad delvis av norska UD) om norska kommunisters öden på Kolahalvön. I Finland har åtskilliga böcker om Rysslandsfarare och deras öden utgivits. Emigrantinstitutet i Åbo, statligt finansierat, bekostade 2001 utgivningen den karelska journalisten Eila Lahti-Argutinas andra bok om finska terroroffer (Olimme joukko vieras vaan – Vi var bara en skara främlingar).
Statsrådet Ulvskog talade våren 2001 i en riksdagsdebatt om vikten av att forskning om kommunismens historia nu kommer i gång även i Sverige. Bakgrunden torde bland annat ha varit att flera böcker, som fransmannen Stéphane Courtoiss Kommunismens svarta bok (svensk översättning Bokförlaget DN 1999 av Le livre noire du communisme, Paris 1997), då hade kommit ut i Sverige och väckt insikten om behovet av en granskning av den svenska kommunismens historia.
Vetenskapsrådet, vars ordförande är förre fp-ledaren Bengt Westerberg, fördelade 2002 bland annat mot bakgrund av statsrådet Ulvskogs riksdagsuttalanden drygt 9 miljoner kronor, särskilt öronmärkta, på sju vetenskapliga treårsprojekt för att studera ”kommunistiska regimer”.
Dessvärre hade bara några få kopplingar till Sverige, däribland medieforskaren Göran Leths studie om den svenska nyhetsförmedlingen i Sverige på 1930-talet, redovisad tillsammans med Ester Pollack under rubriken ”Varför teg den svenska pressen?” i publikationen Arbetarhistoria 4:2001 (Arbetar-
rörelsens arkiv).
Varför har inga grundläggande svenska forskningsprojekt kommit att riktas mot Kirunasvenskarnas öden? Förmodligen kan förklaringen finnas i historieprofessorn Arne Jarricks förklaring till hur han, som ledde den vetenskapliga grupp som fördelade forskningsmedlen 2002, sett på vad han benämner kampanjforskning. Han har beklagat att han som ”ledamot av Vetenskapsrådet hade olyckan att utses till ordförande för den grupp som nu fattat beslut om medlems fördelning – en obekväm position för en anhängare av fri och icke-ideologisk forskning”.
Vad menas med fri och icke-ideologisk? I bästa fall kan förklaringen vara att forskningen skall vara vetenskaplig, fri och ideologiskt förutsättningslös, i värsta fall innebär den en omedveten begränsning av just den forskningens obundenhet som var syftet.
Man kan fråga om det finns utrymme inom ramen för Forum för levande historia att speciellt arbeta med de utresta svenskarnas öden i Sovjetunionen. I dagsläget, och när planer för de 40 miljoner kronor som myndigheten fått för att öka historiemedvetandet i Sverige, synes inga forskningspengar vara avsatta för just Kirunasvenskarnas eller andra Sovjetemigranters öden. Hur viktigt det än är att fokusera på verkningarna av Förintelsen framstår den totala avsaknaden av historisk och sociologisk forskning om emigrantsvenskarnas öden i Sovjetunionen som svårbegriplig.
Dock skall sägas att Levande historia gjort viktiga insatser i fråga om kunskapsspridningen om kommunismens verkliga ansikte. Historikerna Klas-Göran Karlsson, docent, och Kristian Gerner, professor, har med stöd av pengar från Levande historia undervisat historielärare om Stalinterrorn, i bland annat Luleå och Lund under innevarande år. I boken Terror och tystnad – sovjetregimens krig mot den egna befolkningen (Atlantis förlag, Stockholm 2003), redovisar också Klas-Göran Karlsson hur ryssarna har hanterat minnet av denna dödens och den mänskliga förnedringens och grymhetens tid.
Låt det år 2003 stå alldeles klart: Den ideologiska uppgörelsen med kommunismen och Stalinterrorn går trögt i Sverige. Ett exempel är att den planerade minnesplaketten över Rysslandsfararna som riksdagsledamöter (s) från Norrbotten ville ha i Kiruna hösten 2001 ännu inte finns uppsatt.
Kaa Eneberg som symbol för ett eftersatt forskningsområde i vår tid behöver vetenskapligt stöd, tiden går fort – och det är bråttom! Enebergs grundläggande studier av dömda svenskars personakter i Ryssland har stärkt henne i övertygelsen om att renläriga kommunister far med osanning då de än i dag hävdar att deras försvunna partivänner gjort sig skyldiga till ett lagbrott i Sovjetunionen – underförstått att dödsdomarna och avrättningarna mot dem var helt i sin ordning. Har hon rätt eller fel? Det måste klarläggas nu! Historieforskningen behöver inte väja för sanningen.
Vänsterpartiets roll i sammanhanget är värd ett särskilt studium – och forskningsklarlägganden. Partiet och dess föregångare har enligt Eneberg ”inte visat minsta intresse för att hjälpa till att belysa detta sorgliga kapitel i svensk historia”. Varför?
Varför vill eller orkar det enligt egen uppfattning så demokratiskt trovärdiga Vänsterpartiet inte ifrågasätta den gamla lojaliteten med centrala direktiv?
Det intressanta är ju att tystnaden till trots om emigrationen har partiet hjälpt några partivänner, som drabbades av Stalins terror, att komma tillbaka till Sverige, dock har det inte i något känt fall gällt utresta ”Kirunasvenskar ”. Liken i garderoben finns kvar.
Inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen har det också varit svårt att väcka fråga om forskning om vad som hände de ideologiska emigranterna till Sovjetunionen. Som framgick av Anna-Lena Lodenius bok Tvåfrontskrig (Hjalmarson och Högberg, Stockholm 2002) är den fackliga rörelsens udd i dag riktad mot nynazisterna, inte som tidigare mot både nazister och kommunister.
En intressant utrikespolitisk aspekt gäller Sveriges förhållande till Sovjetunionen, i dag Ryssland. Har eftergivenhet mot den förr så militärt mäktige grannen kommit att påverka också svensk historieforskning?
Eneberg har antytt att anhöriga till svenskar i Sovjetunionen har, oftast förgäves, vädjat om hjälp hos politiker av olika schatteringar. Även icke-socialistiska statsråd har tillrått efterlevande släktingar att inte störa pågående dialog med Kreml. Ofta har sökandet efter den 1945 i Budapest av Sovjetarmén bortförde svenske diplomaten Raoul Wallenberg använts som förevändning att inte göra någonting.
Detta måste väl vara en intressant forskningsuppgift, att klarlägga vilka återverkningar medveten eller omedveten eftergivenhet av helt andra skäl påverkat Sveriges agerande?
Professor Gunnar Richardson i Skara, tidigare riksdagsledamot (fp), har på ett förtjänstfullt sätt tagit sig an uppgiften att belysa detta i fråga om svensk eftergiftspolitik gentemot Nazi-Tyskland. Fanns samma attityd, och kanske under mycket längre tid, gentemot Stalins Sovjetunionen och därefter?
Att diskutera ödet för svenskar, som frivilligt eller under tvång blivit sovjetiska medborgare, skulle kunna komplicera den diplomatiska diskussionen. Det resonemanget förekom ända in på 1990-talet. Det politiska samförståndet om att inte irritera ryssarna bestod mycket länge.
Var finns mer material om Sverigeemigranterna till Sovjet att hämta? Lars Björlin, verksam vid Södertörns högskola, konstaterar att det saknas s.k. grundforskning att utgå från. Ett projekt, som kan få betydelse för Sverige, är den bearbetning av den internationella partiorganisationen Kominterns arkiv (officiellt benämnt Ryska statens arkiv för social och politisk historia) som den amerikanske forskaren John Heynes arbetar med. Sverige deltar här via Riksarkivet. Av intresse för oss är de 1 300 svenskar som finns i dessa arkiv som aktiva i den kommunistiska rörelsen. Enligt Björlin är det inte endast kommunisters namn som finns upptecknade.
I Ryssland trycks numera oräkneliga dokument över dömda och arkebuserade människor under terroråren 1937–38. Under 2003 har bland annat utgivits en 600 sidor tjock bok med 13 000 offer enbart i Karelen, där de flesta svenskarna mördades. I boken Pominaljnije Spiskij Karelij 1937–1938 (Listor över avlidna i Karelen, Petrozavodsk 2002) har forskaren Jurij Dmitrijev, Petrozavodsk, sammanställt mycket material av mördande karaktär.
Det märkliga är att denna forskning bekostats med offentliga medel i dagens Ryssland. De öden som svenskar som av ideologiska skäl emigrerade på 1920- och 30-talen till Sovjetunionen gick till mötes utgör en del av vår okända historia. De finns inte i våra historieböcker – dessa många hundra, kanske tusen svenska arbetare som sökte lyckan österut. Men visst finns mycket forskningsmaterial att arbeta med, inte minst personliga som arkivchefen Carl-Uno Hannu i Luleå gjorde på 1970-talet med återvända svenskar, intervjuer som stannat i arkiven.
Berättelserna om dessa svenska arbetares öden i Sovjetunionen, skriver Kaa Eneberg, har begränsat sig till någras personliga vittnesbörd. Kritik av sovjetsystemet har av kommunistpartiet uppfattats som propagandistisk och lögnaktig.
Svaret är en UD-dossier. Det är emellertid ett vilseledande samlingsbegrepp för den svenska arbetaremigrationen till Stalins Sovjetunionen. De flesta kom visserligen från Norrbotten, ”men en mer systematisk inventering än den jag själv är kapabel till” – skriver Eneberg – ”skulle redovisa stora grupper även från andra industriområden än malmfälten”.
Många kom i själva verket från Nacka och Tumba och industrier där, andra från Småland. I svenska utflyttningslängder återfinns också större grupper från sågverksområdena kring Sundsvall som Njurunda och från Hallstavik norr om Norrtälje.
Den historiska forskningsuppgiften är stor, källorna många, möjligheterna närmast obegränsade – men det behövs stöd och ledning och beprövade vetenskapliga forskningsmetoder.
Och det är bråttom!
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Gunnar Andrén (fp) |
Anna Grönlund (fp) |