Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att förändra lagstiftningen så att fordran på obetald TV-avgift fortsättningsvis blir en konsumentfordran.
Enligt 1 § lagen om TV-avgift skall den som innehar TV-mottagare betala TV-avgift för mottagaren. Genom TV-avgiften finansieras i allt väsentligt radio- och TV-verksamheten i allmänhetens tjänst.
En inte betald TV-avgift anses utgöra en fordran av offentligrättslig natur och tillkommer det allmänna. Uttagandet av TV-avgiften handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål. En fordran på TV-avgift kan därför drivas in enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m., dvs. på samma sätt som skattefordringar.
I ett mål i Högsta domstolen, NJA 2002 s. 668, har fastställts vad som angivits ovan om att en obetald TV-avgift anses utgöra en fordran som tillkommer det allmänna.
I ett annat mål i Högsta domstolen, NJA 1988 s. 503 II, fastslogs att en fordran på TV-avgift vid tillämpningen av den numera upphävda lagen om avgift för innehav av televisionsmottagare skulle betraktas som en konsumentfordran när apparatinnehavaren är en privatperson. Uttagandet av TV-avgifter handlades då som enskilt mål hos kronofogdemyndigheten.
Frågan om TV-avgiftens rättsliga status när det gäller indrivning hos kronofogdemyndigheten innebär inte bara om den skall drivas in såsom allmänt eller enskilt mål utan innebär för den betalningsskyldige väsentliga skillnader. För det första innebär det olika preskriptionstider, fem år eller tre år. Vidare uppstår frågan om avräkning mot överskjutande skatt kan göras eller ej. Slutligen blir det fråga om konsumentlagstiftningen över huvud är tillämplig eller ej. Dessa skillnader innebär en sämre ställning för den enskilde gentemot det offentliga.
Uttrycket ”det allmänna” inbegriper i regeringsformen och annan lagstiftning staten, landstingen och kommunerna, däremot inte statliga och kommunala bolag annat än i den mån de utövar myndighet.
Radiotjänst i Kiruna AB, 556300-4745, fakturerar TV-avgifterna och uppbär dessa för Sveriges radiobolags räkning. Dessa bolag ägs inte ens av staten utan av en från staten självständig stiftelse. Enbart Radiotjänst i Kiruna AB kan göra gällande fordringsanspråket på TV-avgifterna och det är enbart till detta bolag som betalning av en fordran på TV-avgift kan göras med befriande verkan.
Såvitt känt betraktas fordringar som andra statliga bolag har på privatpersoner inte som tillkommande det allmänna. Exempelvis är de fordringar som det helstatliga bolaget Vattenfall AB har på privatpersoner att betrakta som vanliga konsumentfordringar.
Det är svårt att förstå skälen för att fordringarna på obetalda TV-avgifter skall ha en för det allmänna gynnsammare ställning och motsvarande för konsumenten sämre ställning. Förhållandena får nu anses klarlagda i rättspraxis och förändringar kan följaktligen bara ske genom en förändrad lagstiftning. Det är framför allt det bristande konsumentskyddet som gör det angeläget att vidta sådana lagstiftningsåtgärder att fordran på TV-avgift fortsättningsvis erhåller status av en konsumentfordran på berörd privatperson.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |