Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 3
Liberal kulturpolitik 6
Frihet, mångfald och kvalitet 6
Kulturpolitikens mål 7
Jämställdhets- och minoritetsperspektiv i kulturlivet 7
Kulturen är en tillväxtfaktor 8
Kulturens villkor i samhället 9
En osund finansiering av kulturen: arbetsmarknadsåtgärderna 10
Professionella och amatörer 10
Stöd och stipendier till konstnärer 10
Upphovsrättslig ersättning till konstnärer 11
Stöd till konstnärer och inköp av konst 11
Skatteregler för kulturutövare 12
En utväg ur kulturens kroniska ekonomiska kris 13
Stiftelsen framtidens kultur 13
Finansiering från flera håll 14
Sponsring av kultur ska underlättas 15
Regionala kulturpengar 15
Tydligare prioritering av det nationella ansvaret 16
Stimulera barns och ungdomars kulturintresse 16
Fri entré på museer för barn och ungdomar 17
Musik och kulturskolor 17
Kunskap och bildning 18
Kulturtidskrifternas situation 19
Främja läsandet 19
Kultur för alla 20
Kultur och hälsa 20
Kultur på nätet 21
Vårda kulturarvet 21
Satsning på museer 22
Det offentliga rummet 23
Kultur- och språkstöd till invandrare och minoriteter 24
Samisk kultur och sametinget 24
Ökade resurser till trossamfunden 25
Kulturen i Europa 25
Idrotten – den största folkrörelsen 26
Förbättra idrottens ekonomiska förutsättningar 26
Bättre villkor för handikappidrotten 27
Slutord 27
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till nya mål och mätbara delmål för kulturpolitiken i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhets- och minoritetsperspektiv i kulturlivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturen som tillväxtfaktor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kultur- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd och stipendier till konstnärer från bidragsgivande myndigheter och styrelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphovsrättslig ersättning till konstnärer och droit de suitet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Stiftelsen framtidens kultur.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av skatteregler för att underlätta sponsring av kultur.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att erbjuda museer möjligheten till fri entré för barn och ungdomar upp till 19 år.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en plan för hur staten kan stödja att museernas samlingar kan vårdas i framtiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativ finansiering av Kulturnät Sverige.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringsprogram för hur arkiv skall bli fullständiga då post går via e-post och information datoriseras.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring för hur Riksutställningar kan förändras i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturtidskrifternas situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till Statens kulturråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsningar på barnlitteratur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphandling m.m. av offentlig konst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en genomgripande analys av hur de offentliga medlen för stöd till konstnärer och inköp av konst har fördelats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minskat presstöd.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kultur och språkstöd till invandrare och minoriteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till trossamfunden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till idrotten och övertagande av lotteriverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handikappidrott.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringen |
Folkpartiet |
Kommentar |
|
27:1 Statens biografbyrå |
10 015 |
–3 500 |
|
|
28:1 Statens kulturråd |
45 500 |
–7 500 |
Minskat anslag: - 6 mkr. Annan finansiering av Kulturnät Sverige, -2 mkr. Överföring administrativ kostnad från 28:9: 0,5 mkr. |
|
28:5 Bidrag till Operan, Dramaten, Riksteatern, Svenska rikskonserter och Dansens Hus |
850 974 |
–26 000 |
Riksteatern: - 23 mkr. Rikskonserter: - 10 mkr. Operan: |
|
28:6 Bidrag till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner |
722 905 |
30 000 |
För att stärka länsmusiken och de regionala teatrarna. 5 mkr är avsatta för Göteborgsoperan. |
|
28:7 Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål |
141 116 |
11 000 |
Stöd till de fria grupperna: |
|
28:9 Litteraturstöd |
100 917 |
9 500 |
Ingen utgivning av vuxenlitteratur i En bok för alla: - 3 mkr. Administrativ kostnad Kulturrådet ej under detta anslag: |
|
28:10 Stöd till kulturtidskrifter |
20 650 |
3 000 |
|
|
28:15 Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön |
40 438 |
–10 000 |
Överföring av ansvar till kommuner och landsting. |
|
28:28 Centrala museer: Myndigheter |
789 621 |
13 000 |
Nej till fri entré enligt regeringens förslag: -18 mkr. Fri entré för barn och ungdom, samtliga museimyndigheter: 18 mkr. Moderna museet: 3 mkr. Digitalisering av utställningar, vård av samlingar: 10 mkr. |
|
Anslag |
Regeringen |
Folkpartiet |
Kommentar |
|
28:29 Centrala museer: Stiftelser |
206 247 |
5 000 |
|
|
28:30 Bidrag till regionala museer |
139 055 |
16 500 |
|
|
28:33 Riksutställningar |
44 629 |
–5 000 |
Ansvaret överförs till större regionala museer. |
|
28:39 Stöd till trossamfund |
50 750 |
10 000 |
|
|
Nytt anslag: Möte mellan kulturer |
4 000 |
||
|
Summa |
50 000 |
1Yrkande 6 hänvisat till LU.
2Yrkande 8 hänvisat till SkU.
3Yrkande 20 hänvisat till KU.
I denna motion beskriver Folkpartiet hur kulturens villkor kan förbättras. Vi tar vår utgångspunkt i en liberal grundsyn. Kulturen erbjuder visioner, reflexion, fördjupning och livsglädje och utgör en grogrund för tolerans och skapande möten mellan människor.
Frihet, mångfald och kvalitet är grundprinciperna i den liberala kulturpolitiken. En framåtsyftande kulturpolitik som skapar goda förutsättningar för ett fritt, utmanande och ständigt förnyande kulturliv, tillgängligt för alla, är nödvändig för ett gott samhälle.
Den enskilda människan är utgångspunkten för liberal tanke och politik. Hennes frihet, livskvalitet och utveckling är det centrala syftet. Kulturen erbjuder individen möjlighet till bildning, reflexion och personlig utveckling. Kulturen bidrar till nya sätt att förstå och påverka det samhälle vi lever i.
Frihetstanken är djupt förankrad i den liberala själen. Det handlar om frihet att uttrycka sig; frihet att utvecklas; frihet att röra sig över stora avstånd i tankarnas och drömmarnas värld; möjlighet att slippa instängdhet, begränsningar och trångsynta mönster för tanke och handlingar. För att fortsätta forma demokratin krävs ett levande offentligt samtal. Kultur i form av konst, litteratur och teater är ofta det som ger stoff, kunskap och inspiration till detta samtal.
Att kulturlivet är fritt från ingripanden och begränsningar är en förutsättning för att uppnå det livaktiga offentliga samtalet. Få områden lämpar sig så illa för lagstiftning och anvisningar som kulturen. Alla försök att med lagar snäva in kulturen, vars inneboende kraft finns just i att vara fri, dynamisk och ifrågasättande, måste avvärjas. Därför kan det vara speciellt viktigt att det som inte får allmänt gillande uttrycks. Så slipar vi våra argument eller finner att de inte bär. Frihet är en nödvändighet för ett levande kulturliv. Frihet innebär i grunden respekt för den konstnärliga kompetensen. Konsten har sin styrka i att vara en motvikt till makthavarna och till etablerade föreställningar om livet.
På många håll i världen är kulturlivet fortfarande inte fritt utan utsätts för politiska påtryckningar. Även om Sverige lyckligtvis är förskonat från detta, finns det fortfarande mycket att göra för att främja vår kulturs frihet. Högt på dagordningen står att kämpa mot kulturens beroende av alldeles för få finansiärer och givare för att öka de ekonomiska resurserna.
De tre mål som vår liberala kulturpolitik följer – frihet, mångfald och kvalitet – är beroende av varandra. Frihet betyder bl.a. en konkret frihet att vända sig till flera och olika finansieringskällor. Mångfalden av finansieringsmodeller kan ge rum för en mångfald av olikartade produktioner och av olikartade distributionsmodeller. Kvalitet föds just i det kraftfält på vilket mångfaldens skeenden fritt samspelar. Kvalitet vad gäller kulturverksamhet kan bedömas dels utifrån skickligheten hos konstnären att gestalta det han eller hon vill, dels hur nyskapande det är, eller hur väl det anknyter till sådant som tidigare gjorts. Kvalitet måste bedömas efter objektiva kriterier, men eftersom konst ofta handlar om upplevelser går det inte att förbise den subjektiva värderingen av ett konstverk. Därför kan man inte sätta upp generella regler för vad som är kvalitet.
Kulturpolitiken är politikens mest ödmjuka gren, samtidigt som den är ett politiskt område som kräver energi och beslutsamhet. Den får och kan inte sträva efter att styra kulturlivets utveckling. Den ska däremot ge starka impulser, bestämt försvara de demokratiska principerna om tanke- och yttrandefrihet samt garantera förutsättningarna – ekonomiska och organisatoriska – för en sund vardag när det gäller produktion, distribution och mottagning av kultur. Därför måste kulturpolitiken struktureras av tydliga mål. Fler av de kulturpolitiska mål som riksdagen beslutade om 1996 har snarare karaktären av medel för kulturpolitiken än mål. Folkpartiet liberalerna föreslår därför att de nuvarande målen förändras för att uppnå större klarhet.
Målen för kulturpolitiken medger i liten utsträckning någon kvalificerad uppföljning av politikens resultat. Det måste kunna gå att avgöra om kulturpolitiken uppnått sitt syfte eller inte. Folkpartiet liberalerna föreslår därför att de nationella målen för kulturpolitiken, under den förnyelseprocess som vi föreslagit bör inledas, kompletteras med uttryckliga, mätbara mål för de enskilda kulturpolitiska insatserna.
Vad som här är sagt om kulturpolitikens mål och komplettering med mätbara delmål bör ges regeringen till känna.
Den vars livsvillkor aldrig speglas i det kulturella utbudet kan inte känna någon samhörighet med kulturen i det land hon lever. Om kulturen brister i bredd blir den likriktad och bidrar till utanförskap. Däremot kan kulturen, genom att uppvisa en mångfald och bredd i perspektiv, bidra till att överbrygga klyftor och betona det allmänmänskliga och enande snarare än det åtskiljande och särande.
Det finns en mängd faktorer som påverkar de generella livsvillkoren för en människa, såsom kön, etnicitet, yrke, social och ekonomisk bakgrund, sexuell läggning och ålder. Det är givetvis inte vare sig möjligt eller önskvärt att anslå några kvantitativa mål för hur stor del av produktionen inom ett visst område ska riktas till en viss grupp. Däremot är det både möjligt och rimligt att diskutera hur de kulturpolitiska medlen används i förhållande till sådana faktorer. Här ställs frågor både om vem som producerar och för vems räkning; vem som är subjekt och vem som är objekt i förhållandet mellan kulturskapare och publik.
Förhållandet får inte fastna i det alltför vanliga kategoritänkandet där en viss del av resurser, tid och utrymme anslås åt ”minoriteter” medan resten av utbudet fortfarande är dominerat av en tydlig normativitet i fråga om egenskaper som kön, etnicitet och demografi.
Här finns skäl att beröra regeringens skrivelse ”Jämt och ständigt – Regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden” (2002/03:140). Där uttrycks goda ansatser att fånga en dimension av samhällets mångfald, jämställdheten mellan könen, på kulturområdet. Dessa ansatser måste enligt Folkpartiet liberalernas mening också leda till konkreta insatser. På flera platser i denna motion kommer vi att föreslå åtgärder för att kartlägga eller påverka hur de kulturpolitiska insatserna i samhället speglar inte bara jämställdheten utan fördelningen över flera faktorer. Detta är ett område av de allmänna kulturpolitiska målen som, efter fördjupade studier, kan lämpa sig för konkreta mål syftande till ökad jämlikhet.
Kulturen är en verksamhet med ett egenvärde, men det hindrar inte att man kan se klara kopplingar mellan ett vitalt och nyskapande kulturliv och den ekonomiska tillväxten. Det finns en föreställning om kultur och kommunikation som ett slags onödigt smycke, en marginell företeelse som kräver subventioner men aldrig ger vinst. Vi behöver ta till oss en helt annan syn. Att inte satsa på kulturen idag betyder att stänga sig ute från morgondagens världsomfattande arbetsmarknad.
De nya informations- och kommunikationsmedierna blandar stillbild och text, rörlig bild och musik, grafik av hög konstnärlig kvalitet och dans eller annan form av kroppslig kommunikation. Helt nya medier med revolutionerande uttrycksmedel för kulturella upplevelser föds.
Sedan ABBA vann Eurovision Song Contest 1973 har en strålande framgångsrik musikindustri vuxit fram. Både musikindustrin och upplevelseindustrin är stora exportframgångar, där svensk musikexport överträffas endast av Storbritannien och USA. Svensk design uppmärksammas internationellt och ger svensk industri möjligheter att nå nya marknader. Även inom Sverige har olika former av kulturyttringar inneburit en god tillväxt utanför de stora städerna, t.ex. i Hultsfred och i Arvika. Festivaler och arrangemang som samlar folk kring film, musik och teater utgör en stark motor i berömda turistorters utveckling eller placerar tidigare okända små samhällen på de internationella resornas kartor.
För att nå detta krävs en god samhällelig kulturinsats, vilket kan jämföras med det offentligas ansvar för grundförutsättningarna i andra verksamheter, att genom utbildning, en fungerande ”infrastruktur” och effektiva institutioner skapa bästa möjliga tillväxtbetingelser. Det finns många delar inom kulturen som stimulerar till kreativitet. Kommunala musikskolor likväl som ABBA och Roxette har betytt mycket för att grundlägga den svenska musikindustrins exportframgångar. Därtill kommer också att kunskap om vårt kulturarv är viktig, inte minst för ungdomar.
I Sverige lever dock kulturskaparna alltjämt under svåra omständigheter. De flesta människor som försörjer sig på att skriva, spela musik, måla, dansa eller spela teater är inte och kan inte bli fast anställda. Till och med de stora institutionerna har en i grunden svag ekonomi.
Kulturens allt överskuggande problem är ekonomin. De ekonomiska förutsättningarna är inte bara avgörande för mångfald och kvalitet i utbudet av kulturella aktiviteter utan de är också, som tidigare berörts, på ett djupare plan avgörande för om målsättningarna om en fri och obunden kultursektor ska vara verklighet eller tomma ord. Därför är inte bara storleken på de offentliga kulturanslagen viktiga, utan det är de samlade ekonomiska villkoren som är avgörande. Kulturpolitiken bör i princip vara generell. Selektiva urvalsprinciper måste tillämpas restriktivt.
Långsiktighet, effektivitet och kvalitetsmedvetande måste prägla politiken på kulturområdet i ännu högre grad än andra områden. Kulturverksamhet kräver längre planeringshorisont än många andra verksamheter. Det gäller förstås kulturskaparnas villkor, deras möjlighet till försörjning och deras utbildning. Det gäller också hela det rika kulturarv som skapar referensramar och utgångspunkter för dagens produktioner. Lika lite som man kan få fram en skolad operasångare genom en månads repetitioner kan man skapa en tradition som den som ger operan dess särskilda inramning och ställning genom fläckvisa insatser under kort tid med osäker framtid. Det tar ofta tid att bygga kultur.
Folkpartiet vill därför se till helheten när de gäller de ekonomiska villkoren för kulturen. Att det är nödvändigt att prioritera mellan olika insatser inte bara på grund av deras angelägenhetsgrad utan också med ekonomiska realiteter i åtanke är en bister verklighet. På samma sätt kommer människors vilja att betala för kulturella upplevelser liksom företags vilja att bistå med sponsring att påverkas av den allmänna ekonomiska konjunkturen. Av dessa skäl är det särskilt viktigt att staten har förmåga att prioritera det ingen annan kan väntas ta ansvar för.
Vi menar att det offentliga kulturstödet mot denna bakgrund bör förstärkas något samt ges en tydligare prioritering efter ovanstående principer. Inom ramen för hela utgiftsområdet anslår Folkpartiet sammanlagt 50 miljoner kronor mer än regeringen. Vi föreslår också en rad omprioriteringar inom och mellan enskilda anslag.
För den fattiga kulturen har arbetsmarknadsåtgärderna och a-kassan under en längre tid utgjort ett slags konstgjord andning, en smygvariant av finansiering. På papperet står det att skådespelarna, dansarna eller bildkonstnärerna är arbetslösa och att de därför är berättigade till utbildningsbidrag eller a-kassa. I verkligheten fortsätter många av dessa förmodade arbetslösa att intensivt arbeta mot minimal betalning och med få chanser att nå ut till den publik som kan ha glädje av deras arbete.
Kulturens kroniska brist på arbetskraft, eller kanske snarare på betald arbetskraft, maskeras ofta med hjälp av AMS-insatser. Många exempel på detta kan hämtas från teaterns, dansens, filmens och musikens områden. Förklaringen är att den svenska arbetsmarknaden byggdes upp på den politiska tron på ett arbetsliv till största delen bestående av fasta anställningar. Kulturens särart kräver dock ofta korta och varierade uppdrag och alltså helt andra modeller för betalning av genomförda och kommande arbetsmoment.
Kvaliteten inom kulturpolitiken måste prioriteras. De professionella konstnärerna förtjänar stor uppmärksamhet och utrymme. Att dessa helt skulle kunna förlita sig på marknadens uppskattning av deras verk är dock en utopi. En stor del av kulturlivet kan, om man talar i ekonomiska termer, ses som en kollektiv nyttighet. Museer och bibliotek är tydliga exempel på detta.
Även om den nationella kulturpolitiken ska prioritera de professionella konstnärerna, ska inte amatörkulturen underskattas. Den medverkar i hög grad till ett stort kulturintresse oberoende av om den utövas i form av amatörteatersällskap, körer eller dylikt. Stödet till amatörkulturen bör dock i första hand ges på regional och lokal nivå. Det är också viktigt att samverkan mellan studieförbund, folkhögskolor och amatörorganisationer fungerar när det gäller utvecklingsarbetet inom amatörverksamheten. Amatörkulturorganisationerna utgör ett viktigt led i kulturlivet, framför allt på lokal och regional nivå.
Att fördela ersättning, stipendier m.m. till konstnärer är ett grannlaga arbete som kräver känsla för etik och moral, liksom kunskap om vad som är kvalitet. Samtidigt finns det andra aspekter som också ska vägas in, som t.ex. främjande av jämställdhet och tillgänglighet för alla.
Bidragsgivande myndigheter försöker värna en god kvalitet genom ett nära samarbete med olika konstnärsorganisationer. Det är av största vikt att detta samarbete inte leder till ett gynnande av en speciell sammanslutning framför en annan. Speciellt viktigt är detta vad avser bildkonsten, där organisationerna synes verka under mycket olika villkor.
Varje konstnär har sitt unika värde oberoende av facklig eller annan organisatorisk tillhörighet. Det är professionalismen i konstnärsutövandet som ska premieras.
Sammansättningen av styrelser som beviljar stöd och ger andra förmåner måste vara bredast möjlig, insynen måste garanteras, gränserna vara tydliga mellan särintressen och beslutsfattare och neutraliteten mellan olika organisationers medlemmar måste upprätthållas.
När det gäller kopiering av konstnärers verk har konstnärerna en rätt till ekonomisk ersättning. För detta ändamål finns en organisation för förmedling av kopieringsersättning, Bonus. Bonus verkar på uppdrag av ett antal medlemsorganisationer, träffar avtal med staten och Svenska Kommunförbundet om en klumpsumma för kopiering främst inom skolväsendet. Resurserna fördelas sedan via Bonus till medlemsorganisationerna som i sin tur och efter egna regler fördelar resurserna till konstnärerna. Eftersom det rör sig om förhållandevis små resurser fördelas de oftast inte till varje enskild konstnär som fått ett verk kopierat utan istället i form av stipendier.
Bonus tillåter dock bara en medlemsorganisation för varje konstform. De mindre konstnärsorganisationerna får därför inte ansluta sig till Bonus. Givetvis bör statens kopieringsersättning fungera så att alla konstnärer som får sina verk kopierade också har möjlighet att få ersättning. En utvärdering av det rådande fördelningssystemet bör göras.
1996 infördes lagen om droit de suite, DDS. Den innehåller regler om upphovsrätt och ersättningar till konstnärer vid vidareförsäljning av konstverk till exempel genom konsthandlare eller auktionsfirmor. Hittills har bara en organisation hanterat inkassering och utbetalning av ersättningen. Denna monopolsituation är inte acceptabel. Konkurrens torde medföra att administrationen effektiviseras och därmed att mer av det inkasserade beloppet går tillbaka till konstnärerna.
Vad här har sagts om upphovsrättslig ersättning till konstnärer bör riksdagen ge regeringen till känna.
Inköp av offentlig konst är en grannlaga uppgift, som vållat en hel del huvudbry och motsättningar inom Konst-Sverige. Det är angeläget att begreppen reds ut och att man tar tillvara de rekommendationer om åtgärder som Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling givit. Det är angeläget att konkurrensen ökar och fungerar och att alla konstnärer får möjlighet att lämna anbud, oberoende av om man är medlem eller inte i någon fackorganisation. Detta gäller även inköp av konstverk för utsmyckning av det offentliga rummet.
All upphandling av offentlig konst till statliga byggnader sköts av Statens konstråd. Praxis är att en summa motsvarande en procent av byggnadskostnaden avsätts till konstnärlig utsmyckning. Därigenom blir Statens konstråd en av de viktigaste konstbeställarna i landet. En stor del av det övriga offentliga stödet till konstnärerna fördelas via Konstnärsnämnden.
Folkpartiet liberalerna menar att det bör göras en genomgripande analys av hur stöd till verksamma konstnärer och det offentligas inköp av konst har fördelat sig under den senaste tioårsperioden. Det återrapporteringsuppdrag till Konstnärsnämnden som regeringen redovisar i skrivelsen ”Jämt och ständigt” (2002/03:140) bör kraftfullt utvidgas. Det föreligger ett behov av att samlat utvärdera hur de nuvarande, centraliserade formerna för beslut om stöd och inköp/uppdrag har fördelats inte bara mellan könen utan också med avseende på andra faktorer som tidigare beskrivits i denna motion. En sådan samlad kartläggning bör sträcka sig bortom en sammanställning av hur antalet uppdrag fördelas över de undersökta kategorierna och även inkludera uppdragets storlek, verkets placering och därmed hur det påverkar den utövande konstnärens livsinkomst med hänsyn till sekundära ersättningar som t.ex. Individuell Visningsersättning. Det som här sagts om en samlad utvärdering av stöd till och inköp av offentlig konst bör riksdagen ge regeringen till känna.
Möjligheterna för kulturutövarna att bli ekonomiskt oberoende av stat och kommun måste uppmuntras. Stödet till kulturen måste komma från många olika håll för att inte skapa ett alltför starkt ensidigt beroende av få finansiärer, vilket riskerar att leda till likformighet.
En nyligen avkunnad dom som blir vägledande klargör att idrottsmän som tävlar kan bilda ett bolag för att fördela vinstpengarna över längre perioder. Detta bör få effekt också för de många kulturutövare som är egna företagare och där skattereglerna idag har varit oklara angående spridande av inkomsterna över flera år.
För många kulturutövare som skulle kunna vara egenföretagare är dock regelverket avskräckande. Skattemyndighetens regler om antal kunder, självständighet i verksamheten etc. medför en ständig risk för problem. Många kulturutövare som har några få institutioner att vända sig till och som kanske verkar vid en och samma institution under längre tid kan plötsligt av skattemyndigheten räknas som anställd men utan att få den anställningstrygghet och sociala trygghet som det innebär eftersom inget anställningsavtal existerar. Detta gäller till exempel frilansande skådespelare och regissörer.
Dessa problem har minskat något under senare år, men de finns fortfarande. Folkpartiet liberalerna menar att det finns mycket att vinna både inom kultursektorn och i samhället i övrigt genom en mer liberal företagarpolitik. Rundgången av pengar – som med den ena handen ges till konstnärer och kulturutövare i form av bland annat arbetsmarknadspolitiskt stöd och med den andra handen tas in genom höga marginalskatter på oregelbundna inkomster – skulle kunna minska om fler kulturutövare ”satte sig själva på bolag”.
I flera andra motioner utvecklar Folkpartiet liberalerna hur vi vill underlätta för småföretagare.
En rationell slutsats är att vanliga arbetsmarknadsåtgärder och vanlig verksamhet på arbetsförmedlingarna inte kan motsvara kulturens behov. Statens pengar går till fel adress: betydande summor hamnar hos arbetsförmedlingar, a-kassor och olika s.k. arbetsmarknadsutbildningar i stället för att riktas direkt till kulturens arbetsfält och erbjuda de investeringar i arbetskraft som kulturen ständigt saknar.
En omflyttning av en bråkdel av de enorma summor som i dag går till AMS och till olika a-kassor skulle göra betydligt större nytta om de i stället användes för att förbättra villkoren för producenter och distributörer av konst och kultur. En sådan omflyttning av medlen skulle också skapa ärligare och enklare modeller för finansiering.
För att undvika att nya investeringar ytterligare en gång ger upphov till bidragsberoende och krånglig byråkratisk hantering av ansökningar bör medlen placeras enligt helt nya modeller. Folkpartiet föreslår att kulturfonder skapas som liknar de stiftelser för forskning och kultur som skapades när löntagarfonderna lades ner. Under två eller tre goda ekonomiska år kan man på så sätt bygga upp starka kulturfonder som senare inte längre behöver tillskott från statskassan. Dessa fonder bidrar till att väsentligt förbättra kulturens ekonomi genom både långvariga arbetsstipendier och möjligheter att avsätta betydande belopp när särskilda insatser behövs. Det kan t.ex. vara nya tekniska villkor som kräver total förnyelse av utrustningen, lokalhyror som plötsligt går upp eller att behovet av nya lokaler blir akut. De nya stiftelserna bör stå helt oberoende av både politiker och tjänstemannagrupper i kulturbyråkratin. Utdelning av långvariga stipendier och nödvändiga investeringsmedel kan komplettera dagens otrygga och ofta godtyckligt beviljade bidrag och anslag.
En betydande del av dessa nya finansieringsformer borde ge upphov till nya och fristående agenturer för marknadsföring och försäljning av kulturella tjänster och till nya distributionskanaler i stånd att bättre än hittills utveckla konstens och kulturens fristående marknad.
Folkpartiet liberalerna föreslår att en snabbutredning om en helt ny finansiering för kulturarbete tillsätts.
Stiftelsen framtidens kultur skapades som ett självständigt organ för att uppmuntra förnyelse av kulturlivet. Delar av stiftelsens syfte har nu förfelats, då stiftelsens pengar synes ha blivit en integrerad del av den statliga bidragsgivningen. Det kan inte vara avsikten att stiftelsen ska vara en del av det statliga etablissemanget för bl.a. komplementerande bidrag till nationalscenerna såsom delvis blivit fallet nu. Stiftelsen framtidens kulturs ursprungliga syfte och självständiga ställning måste återupprättas.
Att skapa utrymme för kvalitetskultur i hela landet är en viktig kulturpolitisk uppgift. Frihetens och mångfaldens krav när det gäller finansiering av kultur berör två viktiga element i kulturens arbetsprocess: finansiering av verksamhet – investeringar och täckning av löpande kostnader – och finansiering som ger fria kultur- och konstproducenter rimliga förutsättningar att leva på sitt yrke.
Det offentliga stödet till kulturen måste komma från både stat, regioner, landsting och kommuner. Ett alltför starkt beroende av få finansiärer riskerar att leda till likformighet. Alla offentliga aktörer har ansvar för att skapa goda möjligheter för ett rikt kulturliv med både bredd och djup.
Det offentliga ekonomiska kulturstödet, framför allt det nationella, bör främst riktas mot det professionella kulturlivet. Detta kulturstöd måste också präglas av långsiktighet. En liberal uppgift i alla kommuner är att ta ansvar för att medborgarna får en god tillgång till ett rikt kulturliv.
Kulturlivet kan i viss utsträckning fungera på de villkor som marknaden skapar, men kultur enbart utlämnad till marknadens krafter blir fattig. Det är viktigt att inte offentligt stöd minskas i motsvarande mån eller t.o.m. dras in om sponsring säkras för en viss verksamhet. Långsiktigheten får inte omintetgöras av en kortsiktig möjlighet att spara eller omfördela pengar. Samtidigt är det givetvis på lång sikt rationellt att minska stödet till sådana kulturyttringar som genom marknadsmässiga intäkter kan bära en större del av sin egen kostnad.
Idag är det närmast regel att kulturprojekt på alla nivåer söker många bidragsgivare och tvingas till en omfattande administrativ apparat för att redovisa hur de olika bidragen utnyttjats. Här innebär de förslag Folkpartiet liberalerna företräder; fristående kulturfonder, starkare regionalisering av kulturmedlen och tydligare regler för sponsring, en avsevärd lättnad för projektproducenter och kulturutövare. Fler men större bidragsgivare som kan ha olika inriktning kan göra det möjligt att söka färre men generösare och mer långsiktiga bidrag.
Det är nödvändigt att Sverige får mer aktiva medborgare och företag vad gäller att långsiktigt stödja kulturlivet. Idag motverkar regeringens politik att sponsringen ökas och blir stabilare såväl för dem som sponsrar som för dem som blir sponsrade. Speciellt allvarligt är detta paradoxalt nog för statens egna institutioner som idag är beroende av sponsring på grund av snål medelstilldelning från riksdagsmajoriteten. Statens institutioner bör få medel så att de klarar sin verksamhet, men sponsring bör också uppmuntras.
Idag är rättsläget osäkert när det gäller sponsring för kultur. Vi behöver tydliga regler så att ett företag i förväg kan avgöra vilken kostnad sponsringen kommer att medföra. Annars kommer företagen att i stället satsa på marknadsföringsåtgärder som garanterat är avdragsgilla – t.ex. inom sportens värld. Att det är lättare att sponsra sport beror på att i princip bara sponsring som ger direkta motprestationer (som reklamskyltar) är avdragsgilla. Direkta motprestationer fungerar inte lika väl i kultursammanhang som i idrottssammanhang. En undersökning som Föreningen Kultur och Näringsliv genomfört visar att andra länder inte tillämpar denna regel och över huvud taget är generösare mot kultursponsring. Folkpartiet föreslår att skatteavdrag ska medges till hundra procent vid kultursponsring och att detta även gäller all sponsring som bara ger indirekta motprestationer (t.ex. att sponsorn får rätt att dra nytta av en kulturinstitutions image). Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Folkpartiet ser det som avgörande att det finns ett livaktigt kulturliv på det lokala och regionala planet. 1974 tog staten, efter ett enigt riksdagsbeslut, ett samlat ansvar för utvecklingen av den regionala kulturen och i det beslutet fanns många bra intentioner, samtidigt som det var en vidgning av statens ansvarsområde. Inte minst innebar det ett ökat stöd till regionerna, men styrningen var hård. Modellen var: satsar ni en krona, satsar staten en krona eller något i den vägen. Det stimulerade, för man ville ju få tag i statens pengar till den egna regionen.
Efter snart 30 år kan man konstatera att regionernas kulturansvar utvecklats mycket positivt, och det är en livaktig verksamhet på de flesta håll. Det innebär också att det inte behöver finnas samma styrning längre från statsmaktens sida, och det pågår också försök med s.k. kulturpåse. Det innebär att regionen själv får en större möjlighet att avgöra inom vilka områden kulturpengarna ska användas. Det är rimligt att denna utveckling fortsätter.
I syfte att omfördela statliga medel till regionala kulturverksamheter föreslår Folkpartiet liberalerna att bidraget till Riksteatern minskas med 23 mkr, bidraget till Rikskonserter minskas med 10 mkr samt att bidraget till Riksutställningar minskas med 5 mkr. Dessa medel vill vi istället huvudsakligen fördela inom anslagen för bidrag till bland annat länsteatrarna under anslaget 28:6 samt ”bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål” (28:7), som bland annat ger stöd till Sahlströmsinstitutet och Dalhalla. Detta berörs också i Folkpartiet liberalernas motion om att stärka scenkonsterna.
Vi vill även anslå mera medel till bidrag till regionala museer, som framgår på annan plats i denna motion.
Det innebär i sin tur att Statens kulturråds verksamhet bör minskas. Folkpartiet föreslår att anslaget till Statens kulturråd minskas med 6 miljoner kr utöver minskningen om 2 miljoner kr i samband med Kulturnät Sverige. Samtidigt finansieras idag en del av Kulturrådets verksamhet med att fördela litteraturstödet med medel från själva anslaget. Detta är ingen hållbar modell där en central myndighets administration konkurrerar med anslagets ändamål. Därför vill vi att de 500 000 kronorna som Kulturrådet hittills tillåtits disponera ur anslaget, läggs till det ordinarie anslaget för Kulturrådet. Netto föreslår Folkpartiet alltså att anslaget till Statens kulturråd minskas med 7,5 mkr. Vad som här sagts om Statens kulturråd bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till vad som redan sagts om det nationella ansvaret för den professionella kulturen och dess utövare samt statens ansvar för att skapa goda betingelser för en vital och dynamisk kultursektor genom att prioritera ”infrastrukturen” och de viktiga institutionerna, vill Folkpartiet också förstärka anslagen till några unika nationella inrättningar vars verksamheter är viktiga för att förse hela Kultur-Sverige med nya impulser. Verksamheten som bedrivs på nationalscenerna Operan, Dramaten och Dansens Hus är av värde för scenkonsterna i hela landet. Detta utvecklas närmare i en separat motion om scenkonsterna från Folkpartiet liberalerna.
Utbytet av tankar och idéer bör också främjas i högre utsträckning genom att anslaget till kulturtidskrifter förstärks. Detta berörs närmare under rubriken Kunskap och bildning.
På museiområdet genomför vi, parallellt med förstärkningen av bidragen till regionala museer, motsvarande prioritering av det nationella ansvaret genom att avvisa regeringens felriktade satsning på fri entré på de statliga museimyndigheterna. Folkpartiet liberalerna vill istället att statliga museer ska få införa fri entré för barn och ungdomar upp till 19 år, och i så fall få kompensation för de bortfallna entréintäkterna.
Ytterligare en nationell institution av stor betydelse är Svenska Akademien och dess verksamhet, där i synnerhet finansieringen av utgivningen av Akademiens ordbok är ett överhängande problem. Frågan om den långsiktiga finansieringen av ordbokens utgivning måste få en lösning.
Barn och ungdomar ska ha god tillgång till ett rikt kulturutbud och vara prioriterade i kulturpolitiken. Genom barnen kan vi lägga grunden för framtidens nya kulturmönster. Bland dem som är unga i dag finns den kulturellt medvetna publiken i framtiden, och här finns framtidens kulturskapare. För många ungdomar är kultur intimt förknippad med en livsstil. Kultur blir därför en del av identiteten.
Kulturen kan också utgöra en värdefull motvikt till de ökande våldsskildringar som i dag är lätt tillgängliga för barn genom TV, video, Internet samt dataspel.
Behovet av upplevelser är en viktig del av ungdomars vardag. Här kan den professionella konsten få stor betydelse och bli ett komplement till det kommersiella utbudet.
För barns och ungdomars intresse för museernas samlingar och utställningar spelar museipedagogerna en viktig roll. Folkpartiet liberalerna vill istället för att införa fri entré på alla de statliga museerna att de ska få införa fri entré för barn och ungdomar upp till 19 år om de så önskar och i så fall få kompensation för de bortfallna entréintäkterna.
Vi beräknar att detta ger ett generellt intäktsbortfall på omkring 25 procent för hela museisektorn. Men museerna har väldigt olika andel barn och ungdomar bland besökarna, från ca 10 procent upp till nästan 45 procent. Med fri entré för barn och ungdomar är det mycket stor sannolikhet att besöksantalet ökar. Detta kommer då att påverka museerna mycket olika med hänsyn till deras personalresurser, utrymme med mera. Därför bör inte staten tvinga på museerna denna reform utan erbjuda den för de museer som har kapacitet och möjlighet att erbjuda besökarna det. Kompensationssystemet måste också vara så utformat att en ökning av barn och ungdom bland besökarna leder till ökad ersättning.
Under 2005 avser regeringen utvidga den fria entrén till ytterligare statliga museer. Folkpartiet vill istället utnyttja dessa medel till att erbjuda länsmuseer, kommunala och privata museer samma möjlighet till fri entré för barn och ungdomar.
Vad som här är sagt om fri entré för barn och ungdom på museer bör ges regeringen till känna.
Musik- och kulturskolorna ger barn och ungdomar möjlighet till mer individuellt kulturutövande och främjar deras förståelse av kultur. Ett exempel är att flera frontfigurer i Sveriges nya exportnäring, musikbranschen, har vittnat om att den kommunala musikskolan var betydelsefull i deras utveckling. Folkpartiet anser att musik- och kulturskolornas verksamhet ska stödjas och stimuleras så långt som möjligt. Det gäller mer att deltaga i kulturen än att ta del av den.
Förenta nationernas barnkonventions artikel 31 handlar om barnets rätt till vila och fritid, lek och rekreation. Konventionen är tydlig när den konstaterar att barnets utveckling hindras om barnet inte får möjlighet att leka. Artikeln belyser även barnets rätt att fritt delta i det konstnärliga och kulturella livet och betonar att länder som skrivit under konventionen ska ”uppmuntra tillhandahållandet av lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet”. I och med att undervisningen sker utanför ordinarie skoltid och ligger utanför läroplanen är det dock möjligt för kommunerna att ta ut avgifter, fast det kan innebära en stor kostnad för det enskilda barnet. Kommunerna har naturligtvis begränsade resurser och måste prioritera mellan de uppgifter som är ålagda dem. Men med tanke på musik- och kulturskolornas stora betydelse för kulturell verksamhet och barnkonventionens innehåll vore det önskvärt med en översyn av hur den kommunala avgiftspolitiken påverkar barnens möjlighet till individuellt kulturutövande.
Alla människor har rätt till kunskap och information. Bildning har under senare år nedvärderats. Detta vill vi ändra på. Respekten för kunskap måste få en renässans. En reformation av skolan är en hörnsten i detta arbete, en aktiv kulturpolitik är en annan. Kunskap är frihet, såväl för den enskilde som slipper lita på auktoriteter, som för samhället i stort som kan ta upp kampen mot populism och auktoritära läror.
Skolan är en av samhällets viktigaste kulturinstitutioner som ska förmedla kunskap och bildning. En kreativ miljö där eleverna får skapa själva är en viktig förutsättning för lärande. Genom skolan kan också alla barn och ungdomar nås av professionella kulturutövare och därigenom få se och höra t.ex. teater, film och musik av hög kvalitet. Alla barn och ungdomar bör också under sin skoltid få några skönlitterära böcker som gåva som kan följa dem genom livet, liksom årligen ta del av musikupplevelser i form av t.ex. konserter och teaterföreställningar.
Studieförbunden utgör ett viktigt nav i kulturens infrastruktur. Genom studieförbundens rikstäckande nätverk skapas diskussioner, debatter, föreläsningar, studiecirklar och utställningar över hela landet. Den lokala närvaron gör studieförbunden unika i sina möjligheter att arrangera kulturaktiviteter även på mycket små orter. Studieförbundet Vuxenskolan – där Folkpartiet är en av grundorganisationerna – är t.ex. landets största kulturarrangör med 50 000 arrangemang/år och 3 miljoner deltagare.
Folkbildningsrådet har fått statens uppdrag att fördela folkbildningsanslaget till studieförbund och folkhögskolor. Genom ett principbeslut har rådet låst fast anslagen på ett sätt som missgynnar studieförbund i tillväxt. Detta anser Folkpartiet liberalerna är olyckligt. Nya satsningar, nybildade studieförbund samt olika samverkansprojekt som inleds berättigar inte till stöd från folkbildningsanslaget förrän ett år senare. Exempelvis kan nämnas att Sensus studieförbund (f.d. SKS) och Ibn Rushd (Islamiska studieförbundet i Sverige) har etablerat ett samarbete som är mycket intressant inte minst ur integrationssynpunkt. Detta samarbete är dock hotat på grund av de stelbenta bidragsreglerna. Detta är ett stort problem som hämmar nytänkande, och regeringen bör göras uppmärksam på detta problem.
För att främja utbytet av idéer och en djupare reflexion kring samhällets och kulturens utveckling finns ett statligt stöd till produktion och utveckling av kulturtidskrifter. Ett visst stöd till bibliotekens prenumerationer utgår också. Kulturtidskrifterna har dock på senare år drabbats av svårigheter. Det hänger delvis samman med att storleken på anslaget varit oförändrat under ett antal år medan både antalet beviljade stöd ökat och den allmänna prisutvecklingen långsamt urholkar stödet. Distributionen av kulturtidskrifter till återförsäljare har också genom en rad händelser kommit att kraftigt försämras för de minsta tidskrifterna. Det råder en mycket otillfredsställande situation på distributionssidan när återförsäljarkontakterna ligger helt i händerna på två distributörer som ställer en rad villkor på upplaga och andra formkrav som i praktiken omöjliggöra en bredare distribution av kulturtidskrifter. Många når därför aldrig en bredare läsekrets och fångas därmed i ett moment 22 där de är långsiktigt beroende av ett sakta krympande stöd.
Folkpartiet liberalerna vill därför föreslå att anslaget till stöd till kulturtidskrifter förstärks med 3 mkr. Detta kan medge såväl en uppräkning av stödet till de tidskrifter som befinner sig inom systemet som en gradvis utökning av antalet titlar som beviljas stöd.
För att ytterligare fördjupa det utvecklade och reflekterande samtalets möjligheter har framförts förslag om inrättande av liknande fonder för en sekundär upphovsrättslig ersättning som till exempel Bonusavtalet omfattar, så kallade essäfonder. Essän fyller en viktig funktion i den demokratiska, intellektuella samhällsdebatten. För närvarande utgår ingen biblioteksersättning till kulturtidskrifter eller till dem som publicerar sig i dessa. Inte heller för kopiering får upphovsmännen någon ersättning. Utan de ekonomiska resurserna att kunna erbjuda en skälig betalning är mindre kulturtidskrifters möjligheter att beställa och publicera svenska originalessäer närmast obefintliga. En essäfond skulle, liksom den nuvarande biblioteksersättningen för litterära verk, kunna bidra till att öka mångfalden och utjämna skillnaderna mellan olika författargruppers ekonomiska villkor. Folkpartiet liberalerna vill att regeringen utreder frågan om en fond för sekundär upphovsrättslig ersättning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det fria ordet är navet i en liberal kulturpolitik. Litteraturen är en unik källa till kunskap, förståelse och fördjupning. I denna tid av blixtsnabba förändringar erbjuder boken en fristad för eftertanke och stillhet. Det behövs satsningar på litteratur och läsande eftersom läsandet och läsförståelsen minskar idag. Bibliotek är en kulturinstitution och kunskapsbank som har fortlevt genom årtusenden. I kommuner och kommundelar fungerar de som lokala kulturcentrum och har en nyckelfunktion när det gäller att motverka segregation och kunskapsklyftor. Vi slår vakt om alla människors möjlighet till kostnadsfria boklån ur ett rikt bestånd.
Folkpartiet vill ge folk- och skolbiblioteken ytterligare 13 miljoner kr i utökade resurser för bokinköp. Biblioteken på små orter bör prioriteras. Satsningen finansieras delvis genom att En bok för alla koncentrerar sig enbart på utgivningen av barn- och ungdomslitteratur och upphör med vuxenutgivningen. Det finns inte samma behov av en subventionerad vuxenutgivning nu när bokmomsen glädjande nog har sänkts. De första utvärderingarna visar också att bokmomssänkningen medfört sänkta priser och ökad bokförsäljning. Inte minst studenter har gynnats av reformen. Vidare tillåts Statens kulturråd idag disponera en halv miljon kronor av anslaget till Litteraturstöd för egen administration, vilket bör flyttas till det ordinarie anslaget för Statens kulturråd.
Dagstidningar är en omistlig del i en fungerande demokrati. Men pressen är också en marknad. Denna bör fungera utan statliga bidrag. De särskilda skäl som fanns för att införa presstödet är inte längre aktuella. Människor på en ort kan välja bland ett rikt utbud av tidningar allteftersom människors intressesfärer blir större, liksom de möjligheter till inhämtande av olika nyheter som sker genom Internet. Folkpartiet föreslår därför minskade anslag till presstöd, vilket redovisas i vår finanspolitiska motion.
Kulturen ska vara tillgänglig för alla människor. Detta kräver en bredd i kulturutbudet som tillfredsställer människors olika behov. Kulturlokaler ska vara tillgängliga för funktionshindrade. Uttrycksformer som människor med olika funktionshinder kan tillgodogöra sig ska stödjas. Informationstekniken kan utnyttjas mer för att göra kulturutbudet tillgängligt för fler.
Bygdegårdarna bidrar till att kulturarvet hålls levande och utgör viktiga samlingspunkter på många orter i Sverige. Det är viktigt att de är tillgängliga för personer med funktionshinder.
Folkpartiet har också i en annan motion om en offensiv för bättre villkor för funktionshindrade föreslagit en engångssatsning på 5 miljarder kronor under de närmaste åren för att kunna genomföra en omfattande tillgänglighetsreform. Kulturens lokaler är bland de viktigaste mötesplatserna och måste vara öppna för alla.
Kultur kan läka och stärka. Vi behöver sjukvård för att överleva, men kulturen har vi för att det ska vara någon mening att överleva. Äldre och funktionshindrade måste också ha rätt till kulturella upplevelser. Till exempel medför böcker och musik aktivering och god livskvalitet. Därför måste uppsökande verksamhet ha en stark ställning inom kulturpolitiken. Det kan ske både genom direkta insatser och genom att vård- och omsorgspersonal blir förmedlare. Kulturrådet har nyligen publicerat rapporten Kultur i vård och omsorg. Här finns många förslag som bör tas till vara.
Tillgängligheten till kulturlivet gynnas av de nya medierna. Internet är en mycket viktig informationsväg för att få efterfrågan och utbud att mötas. Därför är det positivt att Kulturnät Sverige har permanentats. Att denna ingångssida på nätet fyller en samhällsfunktion är oomtvistat. Detta är dock inget skäl till att det finansieras av offentliga medel. Folkpartiet liberalerna menar som tidigare att Kulturnät Sverige bör få en annan finansiering, och vi anser att det fortfarande finns skäl som talar för en alternativ finansiering till statliga medel. Av detta skäl kan anslaget till Statens kulturråd minskas med 2 miljoner kr.
Att vårda kulturarvet innebär att bevara kunskap, idéer, föremål och miljöer som speglar äldre tiders livs- och samhällsformer. Kulturarvet ger perspektiv på vår samtid, nya idéer om hur vi kan forma vår framtid samt styrka att kunna möta det nya och främmande. Sverige har länge brustit i vården av detta arv. Sådana försummelser är oåterkalleliga. Därför måste en förbättring ske. Det finns ett stort behov av kompetent personal för att inventera, vårda och göra samlingar tillgängliga. Regeringen bör lägga fram en plan för hur samlingarnas eftersatta underhåll ska åtgärdas och för hur de ska vårdas i framtiden. Detta bör vara en del av kulturpolitiken, ej en regleringspost i arbetsmarknadsbudgeten.
Folkpartiet liberalerna föreslår stora förstärkningar jämfört med regeringen när det gäller stödet till museerna. Detta menar vi väl rymmer väsentliga kvalitetshöjningar och särskilt insatser för vård av de mest eftersatta samlingarna.
Väsentliga delar av kulturarvet ska göras tillgängliga på elektroniska nätverk. Varje dag läggs nya delar till vårt gemensamma kulturarv. Den nya tekniken gör att invånare som är intresserade av arkivmaterial, t.ex. för släktforskning, på ett helt nytt sätt själva kan arbeta med materialet. Den allt snabbare datoriseringen kan dock också vara ett hot. Skriftlig information försvinner och hamnar i stället i datorer via e-post som sedan raderas. Ett tomrum i kulturarvet uppstår. Ett handlingsprogram för att minimera riskerna måste snarast tas fram. Detta bör ges regeringen till känna.
Museerna är en del av vårt gemensamma minne. Museerna utvecklar och förmedlar kunskap, bjuder upplevelser för alla sinnen och levandegör historien. De måste medverka i samhällsutvecklingen och debatten. Vid sidan av biblioteken är museerna den vanligaste kulturinstitutionen i kommunerna. Denna skatt måste bli mera synlig och utvecklingsmöjligheterna förbättras.
Folkpartiet liberalerna föreslår sammantaget en förstärkning på 35,5 miljoner kronor jämfört med regeringen när det gäller stödet till museerna.
Folkpartiet föreslår 11 miljoner kr mer än regeringen till de centrala museimyndigheterna i landet. Stödet till regionala museer ökas med 16,5 miljoner kronor. Till centrala museer i stiftelseform anslår vi 5 miljoner mer än regeringen. Dessa anslagsförstärkningar menar vi väl rymmer väsentliga kvalitetshöjningar och särskilt insatser för vård av de mest eftersatta samlingarna. Resursförstärkningarna ska även användas för att göra de anställningar som behövs för att kunna permanenta försöksverksamheten med att digitalisera museernas samlingar och göra dem sökbara via dator. Dessutom måste satsningar göras för att garantera säkerheten på museerna.
Riksutställningars uppdrag att producera utställningar bör kunna överföras på de större kommunala och regionala museerna. Riksutställningar ska istället koncentrera sig på att bistå övriga delar av museiväsendet genom att aktivt medverka till att produktioner från andra museer når så långt ut i landet som möjligt. En annan viktig uppgift är att hjälpa till med internationella kontakter och att få verksamhet in i och ut ur landet. Uppdrag och resurser för produktion av utställningar överförs till kommunala och regionala museer. För detta ändamål bör anslaget till Riksutställningar under 2004 minskas med 5 miljoner kr.
Nordiska Akvarellmuseet är en gemensam satsning av den ideella organisationen Nordiska Akvarellmuseet, Västra Götalandsregionen och Tjörns kommun. Projektet har rönt stort intresse i hela Norden. Museet, som invigdes 2000, är det första i sitt slag i Europa och har stor kulturpolitisk betydelse. På kort tid har museet etablerat sig som en betydelsefull konstinstitution. Det bedriver ett kraftfullt utvecklingsarbete inom det konstpedagogiska fältet och tar här ett ansvar som närmar sig det man förväntar sig av de statliga museerna. Det är viktigt att Sverige markerar sin positiva inställning till både museet och den övriga verksamheten genom att staten medverkar till driften av verksamheten via statsbidrag direkt från statsbudgeten. Folkpartiet föreslår därför att Nordiska Akvarellmuseet erhåller 2 miljoner kr i statsbidrag från och med år 2004 inom ramen för anslaget Regionala museer.
Folkpartiet föreslår en ökning av anslaget till Marionettmuseet med 500 000 kr och har anslagit extra medel för detta inom anslaget Regionala museer.
Sveriges Teatermuseum (förutvarande Drottningholms teatermuseum) har ett ovärderligt förråd av teaterhistoriska föremål och dokument som saknar motsvarighet i andra länder. Trots detta har museet aldrig fått resurser för att bli ett museum som är aktivt och öppet för allmänheten. Registrering av dokument och vård av gamla föremål är eftersatta i brist på professionell arbetskraft. Museet har nu flyttat till lokaler som klarar att lagra exempelvis 1700-talsdräkter utan att dessa skadas. För att klara att visa samlingarna för allmänheten och vårda dem behöver det stöd, som hittills har varit tillfälligt, permanentas. Folkpartiet föreslår därför ytterligare 1 miljon kr i stöd till Sveriges Teatermuseum.
Ansvarsmuseerna måste tydligare leva upp till sitt uppdrag att ge stöd och hjälp till regionala och kommunala museer. Inte minst gäller det rimliga villkor vid lån av föremål till tillfälliga utställningar.
Samarbetet mellan museer och universitet på forskningsområdet ska uppmuntras också vad gäller länsmuseer och kommunala museer.
Internationella kontakter berikar och förnyar kulturen. Vi erbjuds ständigt nya uttryck, möjligheter till nytänkande och utveckling genom impulser från andra länder och genom den etniska mångfald som finns i Sverige. Detta måste vi ta till vara genom ett aktivt internationellt samarbete.
Måltiden har utvecklats från att vara en nödvändighet för överlevnad till att ibland vara en helhetsupplevelse där alla sinnen finns med, syn, hörsel, smak, lukt och känsel. Det behövs en motvikt till snabbmatskulturen. En sådan har byggts upp i Grythyttan genom den högskoleutbildning för restaurangnäringen som utvecklats vid Örebro universitet. De har etablerat Måltidens Hus i Grythyttan, och det har blivit av stor betydelse för Hällefors kommun i tillväxthänseende. Det är åter ett exempel på vad kulturen kan ha för betydelse, när man vågar satsa intresse, engagemang och pengar.
Måltidens Hus har alla förutsättningar att kunna utvecklas vidare genom att vara ett måltidscentrum för forskning och utveckling, men också för att spegla måltidens historia genom tiderna. Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen till känna att utreda och pröva förutsättningarna för ett nationellt centrum för måltiden med både bakåt- och framåtblickande verksamheter.
Arkitektur och stadsbyggnad vittnar inför framtiden om olika epokers estetiska värderingar. Det är därför viktigt för varje generation att ställa krav på den offentliga arkitekturen, på stadsrummets gestaltning, på den estetiska utformningen av infrastrukturen och andra anläggningar. Ny arkitektur ska berika och förnya den befintliga miljön men samtidigt utgå från den äldre bebyggelsens värden, de naturgivna förutsättningarna och helhetsmiljön. Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas till vara och förstärkas.
Den konstnärliga utsmyckningen måste fortsätta att uppmärksammas vid offentligt byggande. Den funktionella konsten, d.v.s. design och utsmyckning av föremål i det offentliga rummet, såsom papperskorgar, teleskåp, trafikstolpar etc., förtjänar en större satsning. Dock är en hel del av dessa insatser inte statens direkta kostnadsansvar, utan landsting och kommuner har också ett stort ansvar. Mot den bakgrunden föreslår Folkpartiet att anslaget minskas med 10 miljoner kr.
Graffiti utgör ett svårt kulturpolitiskt dilemma. Det är en konstyttring, men dess utövare är tyvärr ofta kriminellt belastade och medverkar till en nedsmutsning och ett förfulande av stadsmiljön. I graffitin illustreras en kamp om makten över det offentliga rummet. Att den kriminella kopplingen är så stark har lett till att hittillsvarande försök att inlemma utövarna i en laglig verksamhet som regel misslyckats. Folkpartiet liberalerna menar dock att samhället bör erkänna graffitins värde som konst, och huvudmålet bör även fortsatt vara att få dess utövare att bedriva verksamheten på lagligt sätt.
Kulturen kan skapa bryggor mellan människor. Ett kulturliv med mångfald är också ett effektivt vapen mot intolerans och fördomar. Det kan öka förståelsen och minska rädslan för människors olikheter. I ett rikt kulturliv ges också många människor möjlighet att uttrycka sig. Allt detta är mycket viktigt i det mångkulturella land Sverige är idag. Inom kulturlivet måste det finnas en stor medvetenhet om att även det icke-traditionellt svenska ska få utrymme.
Kulturpolitiken för de nationella minoritetsgrupperna och invandrarna behöver utvecklas. Invandrare och minoriteter behöver få ett större utrymme i svenskt kulturliv och ska ges ökat stöd för att värna sina språkliga och kulturella identiteter. Stödet kan exempelvis gå till medier som särskilt riktar sig till invandrar- och minoritetsgrupper, inrättande av kulturcentrum och utgivning av litteratur på andra språk än svenska. En förstärkning av invandrares och minoriteters kulturer ger också ökade möjligheter till dialog och kommunikation mellan olika grupper i samhället. Folkpartiet föreslår därför att ett nytt anslag på 4 miljoner kr inrättas för att ge detta stöd till invandrargrupper.
Folkpartiet vill avsätta 1 miljon kr till minoritetsgruppers arkiv. Arkiven kan vara avgörande för en minoritetsgrupps vardag och för utvecklingen av den egna kulturen. Sverigefinländarnas riksarkiv är ett sådant positivt exempel.
Sverige verkar gärna för stärkta rättigheter för minoriteter i andra länder men är ganska dåligt på att genomföra samma saker hemma. En fråga som är särskilt bekymmersam är samernas kulturella rättigheter inom Sverige. Bildandet av sametinget var ett stort steg framåt, men så mycket mer har inte hänt på många år. Det mesta hamnar i en till synes oändlig kedja av utredningar. Varje årtionde har haft en stor utredning om samiska frågor kulturellt, rättsligt och/eller näringsmässigt. Den ena utredningen har fött den andra.
Sveriges svårigheter att komma till skott med konkreta förslag och erkännande av ursprungsfolken kritiserades av FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) år 2000 och upprepas nu av Europakommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) i den nyligen presenterade andra rapporten om Sverige.
Folkpartiet menar att samefrågorna hanteras dåligt. Visserligen är flera frågor komplicerade, inte minst äganderättsliga frågor om rätt till mark och skogsområden, och debatten väcker starka känslor på båda sidor. Det är dock inte acceptabelt att frågorna begravs i utredningar.
På kulturens område menar Folkpartiet att det vore förhållandevis enkelt att stödja den samiska kulturen genom att ge sametinget utökade befogenheter och möjlighet att kanalisera ekonomiska resurser till kulturaktiviteter i samarbete med de centrala statliga kulturmyndigheterna.
Folkpartiet anser att trossamfundens stora ansvarsområde motiverar en höjning av anslaget. Därför föreslår vi att detta anslag höjs med 10 miljoner kr utöver vad regeringen föreslår.
Sjukhuskyrkan tillhör ett av de områden där vi menar att det behövs en förstärkning av resurserna. Sjukhuskyrkan bedrivs ekumeniskt av de kristna kyrkorna och samfunden i vårt land. De som arbetar i sjukhuskyrkan genomgår en omfattande fortbildning efter sin grundutbildning till präst, pastor eller diakon. Denna utbildning håller mycket hög kvalitet. Den löper i regel över ett par års tid och den är skräddarsydd för sjukhuskyrkan. Alla tjänster som sjukhuspastorer är lokala; församlingar eller ett ekumeniskt råd som fungerar som arbetsgivare. Den ursprungliga tanken var att statsbidraget skulle täcka hälften av kostnaderna. Så är dock inte fallet idag. Därför är det väsentligt att sjukhuskyrkan kan ges ökade statsbidrag.
Europeiska unionen står inför två omvälvande förändringar som kommer att ge genklang också på kulturens område. Det första är förslaget till ny, gemensam konstitution som nu är aktuellt. Det andra är den efterlängtade utvidgningen med tio nya medlemsstater under 2004, varav de första öst- och centraleuropeiska staterna. Europa går nu mot en återförening av det som under förra millenniets svartaste tid delades av politiskt våld, mellan å ena sidan västs demokrati och å andra sidan östs totalitära kommunistdiktaturer.
En liten del av Europeiska unionens budget används till gemensamma kulturella ändamål. Särskilt med utvidgningen i åtanke behövs ett omfattande arbete för att stödja utvecklandet av en gemensam kulturell identitet i unionen. Det är dock viktigt att detta inte får karaktären av ett nytt nationalstatsbyggande. Målet ska inte vara en likriktad identitet utan en mångfaldig identitet byggd kring en gemensam värdegrund. I förslaget till konstitution finns i inledningen en utveckling av denna gemensamma värdegrund som är mycket inspirerande. Demokrati, respekt för allas lika värde, gemenskap och samarbete är utgångspunkter för den kulturella identitet som nu formas av Europas fria folk
Folkpartiets idrottspolitik har sin bas i den fria och självständiga idrottsrörelsen. Det hindrar inte att idrottsrörelsen måste få ett stort offentligt stöd, men då utan snävt givna direktiv. Här finns ibland en svår balansgång där dock den fria och självständiga idrotten måste poängteras framför en alltför stor samverkan mellan idrotten och staten. Ett visst offentligt stöd är berättigat för att stärka föreningarna och öka möjligheterna till en bred verksamhet öppen för många. Självständigheten markeras genom att Riksidrottsförbundet (RF) har ansvaret för fördelningen av de statliga pengarna.
Idrotten är Sveriges största folkrörelse. Hälften av alla medborgare mellan 7 och 70 år är medlemmar i en idrottsförening. Det engagemang och den sammanhållning detta för med sig betyder mycket för samhället, inte minst på mindre orter. Eftersom idrotten är en folkrörelse ska dess egna medlemmar bestämma och ta ansvar för sina beslut. Idag finns det dock en fara i att företrädare för det offentliga börjar lägga sig i idrottsrörelsen för mycket. Folkpartiet har uppfattningen att staten inte ska sätta upp detaljerade mål för
idrottsrörelsens egna verksamhet. Däremot är det mycket väsentligt att på olika sätt arbeta med attityder i exempelvis jämställdhetsfrågor.
Avgörande för om det även i framtiden skall finnas en stark, fri och självständig idrottsrörelse i Sverige är att den, liksom folkrörelsen i övrigt, har en god ekonomi som den själv till stor del kan kontrollera. Idrotten kan bidra till att skapa sina ekonomiska förutsättningar genom olika slags modeller för egenfinansiering. Ungefär 65% av idrottens inkomster skaffar den faktiskt fram själv. Det kan vara genom sponsring, medlemsavgifter, deltagaravgifter och entréavgifter. Idrottsföreningarna kan också få finansiering genom försäljning av reklamplatser och sändningsrättigheter. Det är viktigt att staten utformar klara skatteregler för dessa affärsmöjligheter.
Intäkter från Svenska Spel och olika värdeautomater ger också ett ekonomiskt tillskott till idrotten. Folkpartiet anser att man måste se över möjligheten att rejält höja detta ekonomiska bidrag. Statliga spel har tagit över en alltför stor del av spelmarknaden från folkrörelserna under de senaste tre decennierna. Folkpartiet liberalerna anser att folkrörelserna på sikt ska få ansvar för hela lotterimarknaden.
Handikappidrotten i Sverige är mycket framgångsrik vid en internationell jämförelse. Liksom i andra idrotter har det ökat intresset också för breddverksamheten. Det har inneburit att många personer med funktionshinder har blivit delaktiga i en social gemenskap som de annars skulle gått miste om, och deras självförtroende har stärkts. De funktionshindrade elitidrottarnas framgångar har samtidigt bidragit till att attityderna till människor med handikapp har förbättrats.
För att handikappidrotten ska ges samma förutsättningar som idrotten i övrigt krävs insatser inte bara av idrottsrörelsen. Det ska inte vara dyrare eller krångligare för den som är funktionshindrad att utöva sin idrott än det är för andra. För att detta ska vara möjligt måste funktionshindrades behov tillgodoses, bl.a. när det gäller tillgång till anläggningar och fördelning av tränings- och tävlingstider.
Ur kulturen ska den enskilde kunna växa genom att ta emot inspiration, kunskap och stimulans. Vi menar att en aktiv kulturpolitik leder till ökad livskvalitet för människor i vårt land. Kulturpolitikens övergripande mål är att stärka humanismens och demokratins ideal i vårt samhälle. Ett samhälle med ett rikt kulturliv leder till fria och medvetna medborgare och får genom dessa ett motgift mot totalitarism.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Lennart Kollmats (fp) |
|
|
Cecilia Wikström (fp) |
Hans Backman (fp) |
|
Torkild Strandberg (fp) |
Axel Darvik (fp) |