Riksdagen begär att regeringen i samverkan med Riksidrottsförbundet, Riksidrottsmuseum och andra idrottsmuseer överväger om det aviserade stödet till Riksidrottsmuseum i Stockholm kan kompletteras med åtgärder i enlighet med vad som anförs i motionen.
Redan i motion 1999/2000:Kr210 ”Idrottens historia” lyfte Vänsterpartiet genom en enskild motion fram kravet att riksdagen skulle begära att regeringen utredde förutsättningarna för att med statligt stöd ge Riksidrottsmuseet egna verksamhetslokaler. Det är därför glädjande att det nu blir fallet. I budgetpropositionen för 2004, utgiftsområde 17, volym 9, s. 121 konstateras: ”Frågan om ett statligt stöd till ett Riksidrottsmuseum har aktualiserats.” Bakgrunden till denna skrivning är idrottsminister Mona Sahlins tal när Riksidrottsförbundet firade sitt hundraårsjubileum, då hon sade att regeringen som en gåva med anledning av jubileet utlovade ett sådant stöd till ett riksidrottsmuseum i Stockholm.
Frågan om ett riksidrottsmuseum med statligt stöd har behandlats vid ett flertal tillfällen i riksdagen, men alltid avslagits med hänvisning till tidigare principiella ställningstaganden, som i korthet innebär att inga nya centrala museer skall komma till med statligt stöd ”för närvarande”. Det senare brukar innebära till dess att regeringen föreslår något annat.
Nu har dock regeringen kommit på bättre tankar och konstaterar i budgettexten för 2004: ”Regeringen anser att ett Riksidrottsmuseum bidrar positivt till att öka idrottens betydelse i samhällets fortsatta utveckling. Regeringen avser att inom anslaget reservera medel till ett bidrag för ett Riksidrottsmuseum.” (BP 2004, utgiftsområde 17, volym 9, s. 121). Exakt hur stödet skall se ut och finansieras återstår att se, men det är glädjande att det idrottshistoriska arvet nu verkar kunna säkras på ett fungerande sätt.
Idrottsrörelsen är i dag sannolikt den största folkrörelsen sett till antalet medlemmar och utövare. Idrotten är en viktig del av vår kultur och dess historia utgör likaledes en viktig del av det gemensamma kulturarvet. De olympiska spelen i Stockholm 1912 medförde ett växande intresse för idrotten. Antalet utövare i en rad olika idrotter ökade kraftigt. Idrotten har sedan dess en central plats i mångas hjärtan och i förhållande till Sveriges relativt lilla befolkning har vi nått mycket stora framgångar i stora mästerskap som OS och VM och i andra stora tävlingar. Antalet svenska medaljörer vid stora mästerskap är många till antalet och många idrottare av båda könen har nått internationell ryktbarhet, t.ex. Annika Sörenstam, Ingemar Johansson, Ulrika Knape och Gunnar Nordahl för att nämna ett fåtal.
Både fram- och motgångar inom såväl topp- som breddidrott har efterlämnat minnen, stunder av sorg och lycka, kvarlämnat dokument, bilder, film, objekt m.m., som är värda att bevara och visa för den stora allmänheten. Det finns ett stort intresse för idrottshistorien med lokala museer, idrottshistoriska sällskap och många privata samlare.
Tanken på att inrätta ett idrottsmuseum har varit aktuell sedan 1900-talets början. Ett gymnastik- och idrottsmuseum invigdes också år 1947 på dåvarande Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm och år 1961 flyttades samlingen till Baltiska hallen i Malmö. År 1928 invigdes ett skidmuseum på norra Djurgården i Stockholm och samlingen flyttades år 1962 till Svenska skidmuseet i Umeå.
Diskussionen om ett nationellt idrottsmuseum aktualiserades på allvar under 1980‑talet. Det handlade om idrottens ansvar för den egna historien, att förvalta ett eget museum, men också att kunna stödja andra lokala museer och idrottshistoriska sällskap runt om i landet.
År 1992 öppnades också Sveriges Riksidrottsmuseum i Globen, Stockholm. Trots stor aktivitet stängdes museet hösten 1997. Lokalerna var inte riktigt ändamålsenliga och det gick inte att skapa en stabil ekonomi för museet. Efter detta har man inte haft några egna utställningslokaler men har t.ex. gjort en fin utställning om ”Idrottens hjältar” på och i samarbete med Nordiska museet.
Enligt Stiftelsen Riksidrottsmuseums stadgar skall verksamheten vara lokaliserad till Stockholm.
Redan i dag finns det, som tidigare nämnts, lokala idrottsmuseer av hög klass på ett flertal orter i landet, liksom ett stort antal idrottshistoriska sällskap och liknande. Dessa museer brukar visa upp en idrottsförenings historia, en viss idrotts historia osv. Ett bra exempel är Degerfors Fotbollsmuseum, som utvecklats från att främst spegla det anrika Degerfors IF:s historia till att nu också spegla den svenska fotbollens historia och med internationella utblickar.
Det är viktigt att hela landet ges goda möjligheter all lyfta fram det idrottshistoriska arvet till en bred allmänhet. Regeringens stöd till ett riksidrottsmuseum i Stockholm bör därför kompletteras med åtgärder som ger förutsättningar för Riksidrottsmuseet att kunna samarbeta med lokala och regionala idrottsmuseer, t.ex. genom vandringsutställningar, utbyte och utlåning av objekt, kunskaps- och erfarenhetsutbyte m.m. i syfte att lyfta fram det idrottshistoriska arvet i hela landet. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att överväga lämpliga åtgärder i samverkan med Riksidrottsförbundet, Riks-
idrottsmuseum och andra idrottsmuseer.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Alice Åström (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |
Siv Holma (v) |