Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda det nationella ansvaret för de världsunika kulturhistoriska industriarven i Avesta.
Det kulturhistoriska arvet i vårt land är rikt och mångskiftande. Här finns miljöer som är att se som hela nationens angelägenhet. Här finns rariteter av internationellt intresse. Hit hör delar av det industrihistoriska kulturarvet, som har sådan dignitet att gemensamt nationellt ansvar är nödvändigt. Det gamla industriområdet i Avesta, Koppardalen, rymmer två kulturhistoriskt värdefulla industriarv, som båda – om än inte i Unesco:s formella bemärkelse – är att betrakta som världsarv. Industriarvet är i Avesta kommuns ägo och ambitionen är att göra hela området, som bär spår från fyra sekel av industriverksamhet, till en lärorik och spännande besöksmiljö, tillgänglig och intressant för alla generationer.
I Koppardalen i Avesta finns fundament och andra lämningar från Sveriges första och länge enda storindustri i modern mening: 1600-talets kopparverk och tillhörande industrier. Under mer än två hundra år präglades i stort sett alla rikets kopparmynt i Avesta, och kopparplåt från Avesta var en stor svensk exportprodukt. Kopparindustrierna i Avesta hade ett direkt samband med Falu gruva och stormaktstidens strävanden att stärka Sveriges roll, inte endast i internationell politik, utan även ekonomiskt.
När den 230 år långa eran av kopparverksamhet var till ända i Avesta stod Sverige inför genombrottet för storskalig industrialism. De tekniska sprången var enorma och ekonomin började bli internationell. I Avesta anlades ett av landets första storjärnverk. Hyttanläggningen byggdes av skimrande slagg i vacker, katedralslik arkitektur. År 1874 togs den första masugnen i drift, 1875 startades valsverk för grovplåt, 1876 tillkom en andra masugn och 1887 martinugn för smidbart järn och ett helt nytt tunnplåtverk. Hyttan drevs t.o.m. 1938, lämnades nästan intakt och är idag en unik skatt för kunskap om ett avgörande och mycket optimistiskt skede i Sveriges industriella och ekonomiska utveckling. Professor Marie Nisser, KTH, har skrivit följande: ”I Europas och USA:s huvudområden för järn- och stålindustrin finns idag inte många bevarandeobjekt som kan jämföras med Avesta hytta.” För många kulturintresserade är hyttan sedan 1995 en välkänd och uppskattad konsthall, där utställningen Avesta Art äger rum. Avesta Art, som arrangeras av Avesta kommun, visar samtidskonst i samspel med hyttans skimrande slagg, mäktiga ugnar och rostiga järnformationer. Avesta Art är ett lyckat exempel på hur vård av kulturhistoriskt industriarv kan ske samtidigt som lokalerna används för nya och nyskapande verksamheter.
Det kulturhistoriska industriarvet i Avesta är sedan 1986 i Avesta kommuns ägo. Kommunen genomför, med stora egeninsatser men även med stöd av bl.a. statliga medel för kulturmiljövård, en varsam restaurering av området. Kommunens ambition är, som redan har nämnts, att göra hela området till en lärorik och spännande besöksmiljö, tillgänglig för allmänheten.
Avestas industriarv besöktes i maj 2003 av riksdagens kulturutskott. Miljön är också uppmärksammad av såväl Riksantikvarieämbetet som Kulturdepartementet.
Kommunens insats för vård och levandegörande av detta världsunika industrihistoriska kulturarv är mycket stor. Också den nationella nivån i form av svenska staten har ett ansvar för att dessa unika miljöer kan tryggas och förvaltas i framtiden. Området är klassat som kulturmiljö av riksintresse.
Det är rimligt att ett statligt engagemang kan utvecklas för de unika industriarv som är belägna i Avesta, och jag föreslår därför att formerna för detta nu utreds.
Med anledning av ovanstående föreslår jag att det nationella ansvaret för de världsunika kulturhistoriska industriarven i Avesta utreds.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |