Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av kulturminneslagen (1988:950).
Ansvaret för skydd och vård av kulturmiljöer är en angelägenhet för oss alla. I verkligheten åvilar dock ansvaret fyra olika adressater, nämligen ägare eller andra markanvändare, kommuner, museer och statliga myndigheter. Ägarens ansvar har under de senaste 50 åren successivt skärpts bland annat genom kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar vid exploatering.
Arkeologiska undersökningar aktualiseras huvudsakligen när någon vill utföra ett arbetsföretag som innebär att en fast fornlämning måste rubbas, ändras eller tas bort. Regler om ingrepp i fasta fornlämningar finns intagna i kulturminneslagens andra kapitel.
I lagen föreskrivs att den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag som berör en fornlämning är skyldig att ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. Om tillstånd lämnas får länsstyrelsen som villkor ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen och ta till vara fornfynd eller på särskilda åtgärder för att bevara fornlämningen.
Kostnaderna för sådana undersökningar och andra åtgärder som nämnts i 13 § skall med vissa undantag bestridas av den som ämnar utföra arbetsföretaget. Tanken bakom kostnadsregeln är att eftersom en fornlämning är att se som en på lag grundad form av servitutsbelastning, är det rimligt att den som vill få bort servitutet även skall stå för de härav föranledda kostnaderna. Kostnaderna blir särskilt betungande i områden där fornlämningar är särskilt rikt förekommande och kolliderar med enskilda näringsintressen som till exempel i Skaraborg och på Öland.
Regeln om kostnadsansvar i ovannämnda 14 § kulturminneslagen hade en motsvarighet i den tidigare gällande fornminneslagen. Enligt den lagen gällde kostnadsansvaret endast för större arbetsföretag medan staten betalade för de mindre.
Vår uppfattning är att en återgång till den gamla ordningen med en skiljelinje mellan större och mindre arbetsföretag på ett godtagbart sätt skulle minska kostnaderna vid arkeologiska undersökningar för mindre arbetsföretag. Kulturminneslagens regler om kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar bör därför ändras. Ändringen bör gå ut på att det ifrågavarande kostnadsansvaret begränsas till större arbetsföretag. Detta bör kunna ske på ett kostnadsneutralt sätt. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Agne Hansson (c) |