Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Riksantikvarieämbetet på en övergripande nivå får avgöra frågor rörande disposition av det nationella kulturarvet.
Intresset och engagemanget för det nationella kulturarvet har ökat under senare år. Med denna utveckling följer givetvis också ökade krav att på ett ändamålsenligt och lättillgängligt sätt kunna ta del av kulturarvet. Denna utveckling är mycket påtaglig på regional nivå där intresset för regionens historia och utveckling starkt ökat. Detta har bl.a. medfört att nya regionala museer tillkommit och att möjligheterna att presentera och belysa materialet hela tiden blivit bättre.
Genom denna utveckling ökar också önskemålen och kraven på att få ta del av och visa upp delar av det regionala kulturarvet som tillhör riksarvet och som finns på annat håll i landet. Sedan gammalt, och som naturlig följd av tidigare förutsättningar, har en huvuddel av den värdefullaste delen av detta gemensamma arv, samlats på de centrala museiinstitutionerna i Stockholm. De ökade kraven att på regional nivå få visa upp föremål har upprepade gånger kommit att stå i viss motsättning mot det centrala museets ambitioner att ständigt kunna visa upp det värdefullaste materialet i Stockholm.
Ett exempel i Östergötlands län är de försök som det nybildade Slotts- och Domkyrkomuseet i Linköping gjort att på plats få visa upp några av de mest värdefulla föremålen ur landskapets och rikets historia. Statens Historiska Museum har gång på gång avslagit sådana önskemål.
Mot denna bakgrund vill vi lyfta fram den principiella frågeställningen om hur beslut rörande disposition av det nationella kulturarvet bör fattas. Föremålen tillhör nationen och staten svarar genom sina organ för beslut om vård och disposition av dem. Besluten innebär bedömningar av vad som är lämpliga åtgärder från en mängd olika synpunkter av framförallt bevarande- och tillgänglighetskaraktär. Härvid ställs bl.a. berättigade krav från den centrala institutionen på bevarande- och utställningsmöjligheter mot berättigade krav från regionala institutioner på framförallt utställningsmöjligheter.
Med nuvarande ordning fattas besluten i dessa dispositionsfrågor ensidigt av den centrala institutionen som själv avgör avvägningen mellan bl.a. önskemålen om utställningsmöjligheter från centralt och regionalt håll. Denna beslutsordning leder lätt till en polarisering av de olika intressena och ett värnande om den egna ställningen. Förhållandet kan illustreras av skriftväxlingen mellan Historiska museet och Slotts- och Domkyrkomuseet i Linköping.
Vi anser det därför starkt önskvärt att en beslutsordning tillskapas i dessa frågor som möjliggör en lämplighets- och intresseavvägning av en från de olika parterna fristående instans. Den närmast till hands liggande lösningen kan vara att överföra dessa beslut till Riksantikvarieämbetet vilket i andra frågor har en liknande övergripande beslutsfunktion.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Sonia Karlsson (s) |
Anne Ludvigsson (s) |