Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkhögskolornas möjligheter att också framdeles bedriva ett kvalitativt gott folkbildningsarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förändringar i regelverken rörande folkhögskolestuderandes villkor.1
1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.
Folkhögskolornas roll i svenskt folkbildningsarbete har varit och är fortfarande mycket framträdande. Många är de elever i olika åldrar som ger positiva vittnesbörd om vad folkhögskoletiden betytt för deras utveckling. Studier på folkhögskola betyder inte bara att få formella kunskaper utan ger också en utveckling av människans alla sinnen. Oavsett vilken utbildningsmässig profil och inriktning respektive skola har, så är det gemensamma målet att se hela människan, det vill säga att bidra till en ökad livskvalité för varje enskild elev.
Det ekonomiska läget för folkhögskolorna är ansträngt, vilket bekräftas i undersökningen Folkhögskolornas ekonomi 2001. Undersökningen genomfördes som en uppföljning av tidigare års enkäter i Folkbildningsrådets regi. Följande slutsatser redovisas i denna undersökning: ”Sammanfattningsvis kan man konstatera att folkhögskolorna har ökande svårigheter att finansiera sin kursverksamhet. Detta gäller såväl rörelseskolor som landstingsskolor. Gruppen folkhögskolor som lämnar underskott i sina resultaträkningar/redovisningar ökar samtidigt som allt fler redovisar besparingar i form av neddragningar i personalgrupperna, särskilt pedagogisk personal. För en skolform som i ökande utsträckning arbetar med korttidsutbildade, invandrare och funktionshindrade betyder större undervisningsgrupper att folkhögskolorna har svårigheter att leva upp till de kvalitetskrav som utmärker folkhögskolan. Nästan alla folkhögskolor har i en öppen fråga uttryckt svårigheter att resursmässigt kunna möta de krav som ställs i arbetet med de prioriterade grupperna.”
Successivt har behoven hos de sökande förändrats. Grundskolans, och till viss del också gymnasiets, utslagning av elever har lett till att alltfler av folkhögskolornas elever har behov av socialt stöd och mer omfattande rådgivning för att klara sina studier. Alltfler lärare måste utöver undervisningen ge socialt stöd. En del folkhögskolor har också inrättat kuratorstjänster.
Ytterligare orsaker till elevernas behov av stöd och rådgivning är de krångliga studiestödsvillkoren. Idag finns en uppsjö av alternativ. Problemet är för den sökande att hålla reda på vad som är tillämpligt för just henne/honom i den speciella livssituation man befinner sig i. Några exempel som både elever och folkhögskolornas ledning redovisat: Människor som befinner sig ”mitt-i-livet” omfattas av åldersskäl inte av det reguljära studiestödet. För vissa grupper t ex invandrare kan studietiden behöva vara längre än vad aktuellt studiestöd ger möjlighet till. Taket för vissa studiemedel kan innebära att när den sökande väl fått besked om antagande till utbildningen så är pengarna slut och studiestöd beviljas inte. Listan över exempel kan tyvärr göras än längre.
Flera elever efterlyser en större trygghet i studiestödets utformning. Speciellt för de studerande som har försörjningsansvar skulle ett beslut om studiefinansiering som avser hela studietiden innebära en stor förbättring. Några elever tar också upp möjligheten till barntillägg i form av lån.
Kritiken mot CSN:s byråkrati finns hos folkhögskolestuderande precis som bland alla andra studerande.
Det pågår två statliga utredningar kring folkbildningsfrågorna. Den ena är SUFO 2, tillsatt 2001, och den andra, som tillsattes i juni i år, ska belysa vilka grupper som inte deltar i folkbildning och varför. Redovisning förväntas våren 2004.
Med tanke på den alltmer oroande situationen för folkhögskolorna och deras elever är det angeläget att ingen onödig tidsutdräkt uppstår avseende de åtgärder som utredningarna kan komma att föreslå i syfte att förbättra situationen för såväl skolorna som deras elever.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Linnéa Darell (fp) |
Karin Granbom (fp) |