I motionen ges en hållbar och långsiktig politik för idrotten i vårt land. Det handlar om att ge idrotten på såväl grund- som elitnivå grundläggande och klara spelregler. Det handlar om att förändra politiken så att idrotten på olika sätt kan få en mer kontinuerlig och trygg ekonomisk situation.
Vidare betonas idrottens centrala roll i skolan och vikten av att utveckla handikappidrotten. I motionen understryks också vikten av att det i Sverige arrangeras större internationella idrottsevenemang. Arbetet mot dopning måste fortsatt vara högt prioriterat
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 4
5 Idrotten har stor betydelse 4
6 Idrottsrörelsens ställning och det ideella arbetet 4
7 Idrotten integrerar 5
8 Idrotten i förändring 6
9 Ett grundläggande samhällsstöd 6
10 Egenfinansiering ger styrka 6
11 Idrottens roll i skolan 7
12 Högskolestudier 7
13 Forskning och högre utbildning 8
14 Folkhälsa – motionsidrott 8
15 Handikappidrott 9
16 Elitidrott och olympiska spel 9
17 Antidopningsverksamheten 10
18 Idrotten och ekonomin 10
19 Ge idrotten en större andel av spelmarknaden 11
20 Sponsring 11
21 Idrottens skattefrågor 12
22 Riksidrottsmuseum 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottens självständiga ställning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottens betydelse i skolan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottens rätt att äga sina egna arrangemang.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrott och hälsa som kärnämne i skolan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studiemedel, studietid i högskolan samt ortsföreträde för elitidrottare.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottsforskningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om motionsidrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelning till handikappidrotten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elitidrott, paralympics och döv-OS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antidopningsverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att idrottsrörelsen bör få en betydligt större andel av spelmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdragsrätt för sponsring.2
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om slopande av reklamskatten i enlighet med vad som anförs i motionen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om moms på idrottsanläggningar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny skattepolitik.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om klarare skatteregler för idrotten.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Europeiska gemenskapens sjätte momsdirektiv.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning angående lokalisering av ett nytt idrottsmuseum.
1Yrkandena 2, 4 och 5 hänvisade till UbU.
2Yrkandena 12 och 14–17 hänvisade till SkU.
3Yrkande 13 hänvisat till FiU.
Idrotten är med sina cirka tre miljoner medlemmar den verksamhet som organiserar flest människor i Sverige. I cirka 22.000 idrottsföreningar verkar omkring en halv miljon ideellt arbetande ledare. Ingen annan verksamhet engagerar så många ungdomar. Totalt är cirka 60 procent av samtliga barn och ungdomar mellan 7 och 20 år engagerade inom den organiserade idrotten. Kommunernas årliga kontanta stöd till föreningslivet har minskat under 1990-talet samtidigt som avgiftsnivåerna höjts på idrottsanläggningar. Dessutom har idrottens del av spelmarknadens inkomster minskat. Denna utveckling tvingar föreningarna att i ökande utsträckning ta ut allt högre medlems- och deltagaravgifter, vilket vi befarar kan leda till en socialt segregerad idrottsrörelse.
Idrotten är av stor betydelse för samhället. Genom idrotten blir människor delaktiga i en positiv gemenskap som bidrar till fostran och utveckling och dessutom ger dem en bättre hälsa. Idrottsrörelsen verkar aktivt för alkohol-, drog- och rökfria miljöer. Idrotten bidrar även till friskvården genom att stimulera till regelbunden träning, friluftsliv och andra fysiska aktiviteter. Det är också klart dokumenterat att fysisk aktivitet ökar människans förmåga, inlärningsprestationer och lust att lära. Regelbundna motionsvanor innebär också att fritiden får ett rikare innehåll.
Det är ingen tvekan om att idrotten betyder mycket för att skapa en naturlig integration för människor med utländsk bakgrund som av olika skäl vill bosätta sig i vårt land. Det finns många goda exempel, runt om i vårt land, på vad idrotten kan åstadkomma för att utanförskap växlas till delaktighet i ett mångkulturellt samhälle.
Till detta kommer den stora roll idrotten spelar för de många åskådare, TV-tittare, radiolyssnare och tidningsläsare som följer tävlingsverksamheten på olika nivåer.
De många idrottsutövare av världsklass som fungerar som ambassadörer utomlands är en stor tillgång för Sverige. De tjänar dessutom som förebilder för den uppväxande generationen och är en starkt bidragande orsak till den i Sverige mycket omfattande breddidrotten.
Sett mot bakgrund av idrottens betydelse är det viktigt för politiska partier att engagera sig för de framtida villkoren för idrottsrörelsen. I detta sammanhang är det dock av avgörande betydelse att komma ihåg att det ideella engagemanget i idrottsrörelsen sker av egen fri vilja och inte genom styrning från krafter utifrån. Den politisering av idrotten som kan skönjas med bland annat reklam på tröjor för politiska partier tar vi helt avstånd från. Svensk idrott, som i grunden bygger på ideellt arbete, måste hålla en klar rågång mellan politik och idrott. Vi är kritiska till hur regeringen i årets budget ger anvisningar om hur idrotten skall använda de nya pengar de tilldelas. Regeringens klåfingrighet minskar idrottens självständighet. Vi anser att idrotten även i framtiden skall ges möjlighet att agera självständigt och ha friheten att själv bestämma verksamhetens innehåll, inriktning och mål.
Det stora utbudet av aktiviteter i idrottsföreningarnas regi är möjligt tack vare alla de ideellt arbetande ledarna. Deras arbete utgör en hörnsten i samhällslivet och bör stimuleras i stället för att motarbetas genom pålagor och krångel. Detta är särskilt viktigt eftersom alternativet till föreningslivets värdefulla arbete kan komma att utgöras av ökade kostnader för det allmänna.
RF beräknar att de 500.000 idrottsledare som arbetar ideellt lägger ned cirka 140 miljoner oavlönade arbetstimmar varje år. Dessa ledare ställer inga krav på betalning för sitt ideella arbete. Men om de gjorde det, och fick betalt motsvarande en fritidsledarlön, skulle det kosta tolv till femton miljarder kronor per år.
Till betydande del är de ideellt arbetande ledarna föräldrar till unga idrottsutövare och de förmår hålla ut så länge de egna barnen tränar och tävlar. Men sedan tar ofta intresset och orken slut. Detta är allvarligt. Sverige förlorar därigenom många duktiga ledare och tränare med goda kunskaper.
Omsättningen på idrottsledare är över huvud taget stor. De som drabbas av detta är i första hand klubbar med stor bredd- och ungdomsverksamhet. För samhället är det därför angeläget att stödja dem som är verksamma inom idrotten. Naturligtvis har idrottsrörelsen själv här en mycket stor uppgift i att bättre tillvarata den ledarresurs som nu ofta går förlorad.
Även om bilden långt ifrån är entydig pekar mycket på att det i framtiden kommer att bli svårt att rekrytera dessa ideella ledare. Samhällsförändringar, ökad konkurrens om fritiden och andra faktorer riskerar att göra människor alltmer ovilliga att utan ersättning ägna en stor del av sin fritid åt idrottsledaruppdrag. Med tanke på idrottsledarnas stora betydelse för ungdomar är det viktigt att på alla sätt underlätta rekryteringen av nya ledare liksom att skapa förutsättningar för att behålla redan engagerade ledare i verksamheten.
Idrottens idé är universell. De hinder som våra nya svenskar möter på många andra områden förekommer mer sällan inom idrotten. Idrottens regelverk är lika för alla. Idrottsutövarens färdigheter kan aldrig mätas i etnisk tillhörighet, religion eller hudfärg. Inom idrottslivet möts människor och kontakter knyts som kanske aldrig annars blivit av. Idrotten är en plats för integration.
Människors idrottande förändras precis som allt annat i samhället. Nya idrotter uppstår, en del etableras, andra försvinner nästan helt. En växande del av dagens ungdomar, särskilt flickor, väljer att utföra sin idrott på annat sätt än inom det traditionella föreningslivet. Den dynamik som kännetecknar idrottslivet är mycket spännande och positiv.
Allt fler uppskattar att idrotta utan att tävla eller träna vid exakt samma tidpunkt varje vecka. Många av dagens unga varken kan eller vill binda upp sitt tränande. De vill vara fria att idrotta när de har tid och möjlighet. De vill också vara fria att byta idrott utan att därmed brista i ansvar gentemot lagkamrater. Det nya idrottandet är mer individuellt, det är inte organiserat men lika mycket värt som de traditionella idrottsformerna.
Idrottsrörelsens allra största tillgång är värdet av medlemmarnas egna insatser och ideellt utförda arbete. Dessa faktorer är avgörande för idrottens framtida utveckling. Den verksamhet som bedrivs av idrottsföreningar, distriktsorganisationer, specialförbund och riksorganisationer bygger, som tidigare understrukits, i första hand på ideellt arbete och personligt engagemang.
Idrottens stora betydelse motiverar ett grundläggande samhälleligt stöd. Men det direkta och indirekta stöd som stat, landsting och kommuner lämnar till idrottsrörelsen får inte vara styrande. Det är som tidigare nämnts mycket viktigt att idrottsrörelsen inte byråkratiseras och tvingas in i något slags halvoffentlig roll. Den måste förbli en fri, obunden och demokratiskt uppbyggd rörelse. Det är också av stor betydelse att samhällets stöd inte cementerar de rådande tingens ordning. Nya idrottsformer bör ges samma möjligheter som de gamla och välorganiserade.
Graden av egenfinansiering inom idrotten måste bli större. Det minskar bidragsberoendet och ökar möjligheterna för idrotten att agera självständigt. Vi anser att det är viktigt med ett fortsatt samhällsstöd men konstaterar samtidigt att möjligheterna för idrotten att få en bättre ekonomi i första hand bör ske genom att egenfinansieringen ökar. I syfte att öka egenfinansieringen bör idrotten ges äganderätten till sina egna evenemang. Idrotten skall äga sina matcher och därmed råda över spelverksamhet och TV-rättigheter.
Fysisk aktivitet och motion är mycket viktigt inte minst för barn och ungdomar. Goda vanor måste grundläggas tidigt hos våra barn där föräldrar och skolan har en oerhört viktig uppgift. Fysisk aktivitet respektive inaktivitet är en av de viktigaste faktorerna för människors livskvalitet och därmed också för folkhälsan. Allt fler svenskar lider av övervikt. Enligt vissa beräkningar är det upp till tre miljoner svenskar som är överviktiga. Det är stillasittandet, inaktivitet, som tillsammans med felaktiga matvanor ger övervikt. Folkhälsoinstitutet har gjort en undersökning där det klart framgår att fysisk inaktivitet i alla åldrar starkt ökar risken för olika sjukdomar. Med övervikt är risken större att man drabbas av diabetes, benskörhet, höga blodfetter, högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdomar m.m.
Enligt vår mening måste ämnet idrott och hälsa ges ett större utrymme i skolan. Detta är inte minst viktigt eftersom antalet friluftsdagar har minskat i skolorna och möjligheterna till fysiska fritidsaktiviteter därmed minskats. Den svenska skolan är bland de sämsta i Europa när det gäller satsning på idrott i skolan. Syftet med idrottsundervisning i skolan måste vara att ge ungdomarna tillfälle till nödvändig fysisk aktivitet och ge dem möjligheter att pröva på ett brett spektrum av olika idrotter för att ge impulser till fortsatt eget idrottande. Här är det viktigt att utbudet inte koncentreras enbart till de stora idrotterna. Det är framför allt viktigt att de elever som inte idrottar på fritid får fysisk aktivitet och idrott i skolan. Det ger dem goda vanor och ökar deras möjlighet att leva ett sunt liv.
Vi behöver ett ökat utbud av skolor med en klart uttalad idrottsprofil. På så sätt markeras idrottens betydelse för att bidra till att våra ungdomar ges goda förutsättningar för en positiv utveckling.
Vi anser att ämnet idrott och hälsa även framdeles skall vara ett kärnämne i gymnasieskolan. Vi ser det också som viktigt att man tar tillvara de möjligheter som finns för kommunerna att bygga ut lokala idrottsgymnasier eller samverka om regionala idrottsgymnasier.
Elitidrottsmän måste ges bra villkor för att kunna kombinera högskolestudier med elitidrott. För att nå den internationella idrottseliten krävs en intensiv satsning under lång tid. Det har dock visat sig mycket svårt att kombinera elitidrott och akademiska studier. Genom sin helhjärtade satsning på elitidrotten har idrottsmännen svårigheter att uppnå de av CSN uppställda kraven för att få studiemedel. Vi anser att elitidrottsmän bör kunna ges dispens för en mer långsam studietakt och ändå erhålla studiemedel. Studietakten för elitidrottare bör kunna reduceras från 30 till 20 poäng per studieår för erhållande av studiemedel. I konsekvens med detta bör också studiemedel kunna utbetalas under en längre tid än tolv terminer. För våra främsta unga idrottare är det viktigt att möjliggöra högskoleutbildning där de bästa tränings- och tävlingsförutsättningarna finns. Därför måste det för de fåtal högskolestuderande som är elitidrottsutövare ges möjlighet till byte av studieort för att på ett optimalt sätt kunna kombinera idrottsutövande med en god utbildning. Därför bör det
s k ortsföreträdet återinföras.
Idrotten berör som Sveriges största folkrörelse en lång rad olika kunskapsområden, allt ifrån fysiologi, medicin och teknik till beteende- och samhällsvetenskapliga ämnen. Högre utbildning och forskning inom idrotten spänner över alla dessa områden och är en förutsättning för idrottens utveckling vad gäller såväl barn- och ungdomsidrott som bredd- och elitidrott. Utökad kunskap är värdefull också kring idrotten som folkrörelse och samhällsfenomen. Idrottsrörelsen har själv pekat på behovet av forskning kring kvinno- och jämställdhetsfrågor inom idrotten. Inte minst viktig är denna kunskapsutveckling som bas för idrottens ledarutbildning. Med tanke på idrottens betydelse för våra barn och ungdomar är det angeläget att idrottsledarna ges goda möjligheter till utbildning som står på en solid vetenskaplig grund.
Skapandet av Centrum för idrottsforskning (CIF) och inrättandet av en självständig idrottshögskola lade grunden till en förstärkning av svensk idrottsforskning. Tyvärr har samordningen fungerat dåligt och därför bör en översyn av idrottsforskningen göras.
Det är naturligt att idrottsrörelsen får ett inflytande över de organ som samordnar idrottsforskningen i landet.
Samtidigt som det är viktigt att stimulera och stödja forskning på idrottsrelevanta områden på samtliga högskolor är det naturligt att se Idrottshögskolan i Stockholm som ett nationellt centrum för idrottslig kunskapsutveckling. Undervisningen skall vila på aktuell vetenskaplig grund och ha ett nära samarbete med andra forskningsinstitutioner i Sverige och internationellt.
Människans kropp är skapad för fysiskt arbete. Nu då arbetslivet inte alltid kräver detta försöker många därför få utlopp för sin fysiska energi genom motionsidrott av olika slag. Dessvärre är det dock en mindre del av befolkningen som kontinuerligt ägnar sig åt fysisk aktivitet. Det är därför av stor betydelse att det finns ett utbud av gemensamma rekreationsområden med olika inriktningar såsom grönområden, idrottsanläggningar, motionsspår med mera. Detta bidrar inte minst till en hälsosam och god boendemiljö.
En stärkt folkhälsa borgar för ett mindre användande av sjukvård, färre sjukskrivningar och ger högre livskvalitet.
Handikappidrotten är synnerligen värdefull och har sin givna plats inom den samlade idrottsrörelsen. Stat och kommun har ett särskilt ansvar att se till att än fler människor med funktionshinder bereds möjlighet till fysisk rekreation genom idrott.
För att förbättra möjligheten för funktionshindrade att redan i skolåldern kunna delta i olika idrottsliga aktiviteter bör ökat utrymme ges inom idrottslärarutbildningen för undervisning om de särskilda krav detta ställer.
Svenska handikappidrottsförbundet (SHIF) erhåller medel för sin verksamhet genom RF. Att handikappidrotten på detta sätt får sin del av statens anslag till idrott är naturligt. RF har att tillse att den del av anslaget som SHIF erhåller är rimlig och rättvis.
Vi anser att de ekonomiska förutsättningarna för handikappidrotten skall förbättras genom att en del av de ytterligare medel som genom den ökning av intäkter från spel- och lotterimarknaden som vi föreslår skall tillfalla idrotten, går till handikappidrotten.
Elitidrotten har i flera avseenden stor betydelse. Den skapar förebilder för ungdomar och andra, skapar större intresse för breddidrotten och inspirerar till motionsidrott. Den är ett fritidsintresse för många människor. Den kan vara ett led i en marknadsföring av Sverige som i sin tur till och med kan förbättra exportmöjligheterna. I vissa fall är förutsättningarna för elitverksamheten goda, men i många idrotter är det stora svårigheter att finansiera elitverksamheten. Stora idrottsevenemang är en stor inspirationskälla för den idrottande ungdomen. Sverige har vid upprepade tillfällen visat att vi är kapabla att arrangera framgångsrika mästerskap och turneringar. Sverige har de senaste decennierna ansökt om att få arrangera både olympiska vinterspel och sommarspel men inte tilldelats arrangörskapet. Det är beklagligt, eftersom OS i Sverige skulle kunnat ge stora positiva effekter för samhället i stort – även ekonomiskt – och för idrotten.
De initiativ som nu tagits för att möjliggöra en starkare satsning på elitidrotten är positiva men det är viktigt att även handikappidrotten här får sin rättmätiga del när det gäller deras deltagande i paralympics. Vi anser också att de dövas världsspel skall jämställas med denna tävling. Särskilda medel bör därför avsättas för att möjliggöra deltagande i döv-OS. Internationella framgångar för svenska idrottsutövare ger positiva effekter för bilden av Sverige samtidigt som fler kan stimuleras att ägna sig åt idrott. Det är viktigt att staten deltar i detta arbete.
Kampen mot dopning har i flera decennier varit en av idrottens viktigaste trovärdighetsfrågor. Den har också behandlats som en sådan av idrottsrörelsen, vilken satsat stora resurser på såväl utbildning och information som en omfattande kontrollverksamhet. Sverige är ett av de mest tongivande länderna i världen för att få bukt med dopningsfusket inom idrotten.
I dag är dopningsmissbruket emellertid inte bara en idrottsfråga utan lika mycket en allmän folkhälsofråga. Som bland annat den s.k. Dopningsutredningen påpekade finns numera många, i första hand ungdomar, utanför den organiserade idrotten som dopar sig av framför allt ”kosmetiska” skäl. Samma tendens finns över hela Europa.
Sverige har i dag ett högklassigt, av Internationella olympiska kommittén ackrediterat, laboratorium vid Huddinge sjukhus. Det är ett av 26 laboratorier i världen. Laboratoriets kvalitet borgar för god rättssäkerhet och utgör samtidigt ett viktigt argument i strävan att få stora internationella idrottsarrangemang till Sverige, eftersom dessa internationella arrangemang ofta kräver en snabb tillgång till analyser.
Världsantidopningsbyrån WADA inrättades av Internationella olympiska kommittén (IOK) i oktober 1999, som ett resultat av den världskonferens som arrangerades tidigare samma år och i efterdyningarna av dopningsskandalerna i samband med cykeltävlingen Tour de France, Giro d’Italia och inom proffsfotbollen. WADA är organiserad i form av en stiftelse och utgör i dag den ledande antidopningsorganisationen internationellt. Dess syfte är att försvara principen om en dopningsfri idrott. Det är viktigt att svensk idrottsrörelse och staten ger WADA allt stöd i deras verksamhet.
Den verksamhet som bedrivs inom idrottsrörelsen medför kostnader av skilda slag förutom det ideella arbete som läggs ner. Det gäller inköp av redskap, utrustning, lokala anläggningshyror, löner och ersättningar till vissa anställda, kostnadsersättningar till ledare och utövare, skatt och arbetsgivaravgifter etc.
De finansieringskällor som står till idrottsrörelsens förfogande är i stort:
Deltagaravgifter och entréavgifter med mera.
Frivilliga bidrag av olika slag.
Lotteriverksamhet, bingospel med mera.
Statliga och kommunala bidrag.
Olika former av sponsring.
Egen rörelse i form av exempelvis kioskverksamhet eller försäljning av idrottsmaterial.
Staten påverkar i flera avseenden föreningarnas och förbundens möjligheter att utnyttja dessa finansieringskällor. Ett sätt att minska såväl de offentliga utgifterna som kostnaderna för idrotten är ett övertagande av anläggningar helt eller delvis vad avser driften. Frivilliga insatser kan ge ett bättre ekonomiskt utfall samtidigt som inflytandet ökar.
Det statliga, landstingskommunala/regionala och kommunala stödet till föreningar och förbund är omfattande. Samtidigt påverkas utvecklingen av dessa bidrag självfallet av den allmänna ekonomiska utvecklingen och det statliga respektive kommunala budgetläget.
En av de traditionellt största finansieringskällorna för idrotten och övrig ideell verksamhet är lotterier.
Uttaget av skatter och arbetsgivaravgifter påverkat självfallet idrottsrörelsens ekonomi, direkt som indirekt. I ett samhälle med högt skatteuttag minskar möjligheterna att finansiera verksamhet genom frivilliga bidrag, deltagaravgifter och entréavgifter.
Spel och lotterier är idrottens viktigaste intäktsområde. Den totala spelmarknaden omsätter över 33 miljarder kronor. 1971 hade folkrörelserna ca 30 procent av spelmarknaden och i dag är motsvarande andel endast 19 procent. Försämringen har skett på en marknad som totalt styrs av staten. Samma stat som äger det bolag, Svenska Spel, som lagt beslag på ökande marknadsandelar. Det är helt nödvändigt att idrottsrörelsen får en betydligt större avkastning från spelmarknaden för att därmed kunna öka sin självfinansieringsgrad.
Idrottsrörelsen är beroende av bidrag från allmänheten. Företag har behov av att synas i positiva sammanhang. Företag använder därför en del av sina anslag för reklam och PR för att sponsra idrottsklubbar. I gengäld får företagen reklamplatser på exempelvis fotbollslagens dräkter, rinkreklam, annonser i program m.m. Det föreligger inga avdragsbegränsningar för företagen när det gäller reklamkostnader. Trots detta ifrågasätter i bland skattemyndigheten rätten till avdrag för sponsring. Vem skall avgöra vad som är till nytta för företaget? Företagaren? Revisorerna? Skattemyndigheten? Skattedomstolarna?
Självklart måste det enligt vår uppfattning vara företagsledningen som har bäst förutsättning att bedöma värdet för företaget. Revisorernas uppgift är att granska om sponsring överensstämmer med företagets intresse och att beloppen är rimliga. Det kan och skall inte vara skattemyndigheten som bestämmer detta på ett godtyckligt sätt. Tydligare regler måste skapas. Regeringen bör snarast återkomma med förslag till tydligare regelverk så att inte företag avstår från sponsring på grund av osäkerhet om skattemyndigheten godkänner avdragen.
Inledningsvis vill vi understryka att det är nödvändigt att skatten sänks för alla människor så att allt fler ges möjlighet att av egen kraft kunna forma sin egen livssituation. På så sätt förbättras också idrottens möjligheter genom att förutsättningarna ökar för de enskilda medborgarna att bidra till de olika idrottsföreningarnas verksamhet. Genom en sådan åtgärd kan även de svenska idrottsstjärnorna undvika att av skatteskäl flytta utomlands. Vi föreslår därför ett kraftigt höjt grundavdrag, förvärvsavdrag samt på sikt slopad statlig inkomstskatt och att förmögenhetsskatten slopas.
Idrottsrörelsen liksom andra ideella organisationer påverkas såväl direkt som indirekt av det höga skatteuttaget i Sverige. Indirekt leder ett högt skatteuttag till mindre marginaler för medborgarna och därmed sämre förutsättningar att frivilligt bidra till föreningarnas verksamhet. Till det kommer de direkta effekterna av skatter på spel och verksamheten i föreningarna.
En annan skatt som slår hårt mot idrottsrörelsen är den reklamskatt som i dag tas ut på olika former av reklam som säljs av idrottsföreningar och förbund. Det gäller bland annat annonser i programblad, arenareklam med mera. Enligt vår mening bör reklamskatten slopas med tanke på de snedvridningar den och dess utformning medför.
Traditionellt är det kommunerna som har tagit huvudansvaret för anläggningarna, speciellt i storstadsområdena. Under 90-talets kärva kommunala ekonomi har emellertid många kommuner strävat efter att lägga över detta ansvar på i första hand idrottsföreningarna. Idrottsrörelsen har också varit beredd att axla detta ansvar, något som visas av det faktum att i stort sett inga anläggningar behövt stängas.
Dessvärre försvårar nuvarande lagstiftning, framför allt på momsområdet, denna utveckling. En idrottsförening som tar över en anläggning är normalt inte redovisningsskyldig till moms för denna verksamhet och har därmed inte någon avdragsrätt för sina momskostnader. Kommunerna ersätts i efterhand för sina momskostnader av staten. Motsvarande kompensation står inte till buds för en idrottsförening. Detta innebär i praktiken att föreningsdrivna anläggningar belastas med momskostnader medan kommunalt drivna inte gör det.
Av rättviseskäl bör idrottsanläggningar i skattehänseende behandlas på samma sätt, oavsett vem som har driftansvaret.
Riksidrottsförbundet lät inför sin stämma 2003 genomföra en särskild skatteutredning. Utredningen visade att skattereglerna på många områden är så oklara att inte ens landets främsta experter klarar av att tolka dem. Hur skall då idrottsföreningar kunna göra detta?
Det måste till ett klarare regelverk från skattemyndigheterna om vad som skall beskattas och vad som skall vara skattefritt. Dagens snåriga regelsystem behöver snarast förbättras och förändras. En idrottare eller idrottsförening skall inte på grund av oklara regler behöva råka i klammeri med skattemyndigheterna.
Det skall inte heller vara så att en idrottsförening av skatteskäl bildar bolag även om det av andra skäl kan vara bra.
En utredning bör snarast tillsättas som ser över de skatteregler som berör idrotten.
Ett hot för idrotten just nu är den s.k. Helsingborgsdomen, som kan komma att göra intäkter från exempelvis bingo och andra former av allianser skattepliktiga. Anpassningen till Europeiska gemenskapens sjätte momsdirektiv är ett annat problem. Detta direktiv kan komma att medföra att idrottsföreningar som idag är befriade från moms måste betala moms. Detta medför ökade bördor både ekonomiskt och administrativt för idrottsföreningarna. Det är viktigt att regeringen nu inte pålägger idrotten ytterligare bördor utan ser till att anpassa EG-direktivet så att svensk idrott inte får försämrade villkor.
Idrotten är vår största folkrörelse. Den svenska idrottshistorien är fylld av skatter. Ögonblick att minnas och att glädjas över. Frågan om ett riksidrottsmuseum har legat i malpåse sedan museet vid Globenområdet i Stockholm stängdes. Det är nu dags att den svenska idrottshistorien åter ges ett museum. En plats att visa upp idrottens fantastiska historia och som inspirationskälla till svensk idrotts spännande framtid. En utredning bör snarast tillsättas för att bestämma lokalisering av ett nytt idrottsmuseum.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Kent Olsson (m) |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
Anna Lindgren (m) |
|
Tobias Billström (m) |
Anna Ibrisagic (m) |
|
Margareta Pålsson (m) |
Henrik Westman (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |