Riksdagen begär att regeringen utvärderar det rådande pris- och löneomräkningssystemet inom kultursektorn och dessutom överväger om pris och löneomräkning skall omfatta fler anslag inom sektorn.
Det behövs en övergripande översyn om hur och till vilka anslag pris- och löneomräkning skall ske inom statens kulturbudget. Det nuvarande systemet vilar på lösan sand. Det är viktigt att berörda parter förstår på vilka grunder beslut om pris- och löneomräkning vilar, att systemet uppfattas som rättvist och förståeligt och att det möjliggör jämförelser i anslags-, kostnads- och verksamhetsutveckling mellan de olika anslagen inom kulturlivet.
I budgetunderlaget från Statens kulturråd skriver man:
Det statliga systemet för finansiering av myndigheter och institutioner innehåller ett krav på en kontinuerlig ökning av produktiviteten. Detta krav tar sig uttryck i att anslagen räknas upp med ett belopp som motsvarar de generella löneökningarna beräknade efter en viss angiven metod minskat med ett produktivitetsavdrag som bestäms varje år. I den mån en myndighet inte lyckas minska kostnaderna till följd av produktivitetsökning eller helt enkelt inte klarar att öka produktiviteten innebär systemet att verksamheten måste minska i motsvarande mån.(Statens kulturråds budgetunderlag 2004–2006).
Statens kulturråd lyfter vidare fram vilka specifika problem pris- och löneomräkningssystemet medför inom kultursektorn, främst inom scenkonstområdet. Även Vänsterpartiet har tidigare lyft problematiken med pris- och löneomräkningssystemet inom kultursektorn och inte minst de problem den fria scenkonsten drabbas av genom att de inte erhåller någon pris- och löneomräkning för sin verksamhet. Det är givetvis möjligt att kunna öka produktiviteten och effektiviteten även i kulturinstitutioner, t.ex. vad gäller administrativa rutiner, samverkan osv. Men det är betydligt svårare att diskutera konstnärlig verksamhet i sådana termer.
I sitt remissvar på utredningen ”Den arbetsgivarpolitiska delegeringen i staten” (SOU 2002:32) anförde Statens kulturråd bl.a. följande synpunkter: ”(Den konstnärliga verksamheten) kräver sina givna aktörer, tid och tekniska ramar utifrån de konstnärliga val som ligger till grund för verksamheten. I den mån det övriga utrymme som finns för rationalisering redan tagits i anspråk innebär produktivitetsavdraget därför att den konstnärliga verksamheten måste minska.”
Det verkliga syftet med ett produktivitetsavdrag är ökad effektivitet, inte minskad volym på verksamheten. Men om en kulturinstitution inte mäktar med att minska sina kostnader blir konsekvensen att verksamhetsvolymen måste skäras ner, t.ex. en minskad och/eller förändrad repertoar. Statens kulturråd menar i sitt budgetunderlag att en sådan effekt står i konflikt med de kulturpolitiska målen. Vänsterpartiet delar den uppfattningen.
Vid en genomgång av uppräkningen av statsbidragen från 1998 och framåt inom kulturlivet kan konstateras att de statliga bidragen inte kompenserat för kostnadsökningarna, inte minst vad gäller ökade lönekostnader. Detta innebär en urholkning av kulturinstitutionernas grundfinansiering.
Det fria kulturlivet lever under ännu svårare ekonomiska förhållanden, inte minst på grund av att de överhuvudtaget inte får någon årlig bidragsuppräkning för att kompensera för ökade löner och priser. Kulturrådet anser i sitt budgetunderlag ”att den nuvarande ordningen inte är rimlig. Anslaget bör därför tillföras kompensation för löne- och prisutveckling.” Vänsterpartiet har tidigare framfört denna ståndpunkt och står fast vid den.
Med anledning av det i motionen anförda bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att utvärdera det rådande pris- och löneomräkningssystemet inom kultursektorn och överväga om pris- och löneomräkning skall omfatta fler anslag inom denna sektor.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Siv Holma (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |
Alice Åström (v) |