Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör tillsättas en arbetsgrupp bestående av representanter för alla inblandade parter vilken får till stånd en dialog med kommuner och landsting om hur ”det nationella ansvaret” för folkbildningen skall tas och fördelas.
Staten lämnar årligen bidrag till folkbildningen och anger också vilka målsättningar som skall gälla för verksamheten. Regeringen gör också uppföljningar på hur medlen används. Regeringen har då gjort bedömningen att folkbildningen har jobbat enligt de uppsatta målen. Nu är det inte bara staten som lämnar bidrag till folkbildningen. Det gör också kommuner och landsting. Folkbildningen finansierar också en del av sin verksamhet genom uppdragsutbildning.
I budgetpropositionen år 2000 sades: ”I de två senaste folkbildningspropositionerna (prop 1990/91:82 och 1997/98:115) har regeringen utgått från att även kommuner och landsting har ett ansvar för finansieringen av folkbildningen. Regeringen har erfarit att vissa kommuner har dragit ned betydligt på anslagen till folkbildningen. Folkbildningen är ett nationellt ansvar för såväl staten som kommuner och landsting. En fungerande folkbildning är en förutsättning för att medborgare oavsett bostadsort får en höjd bildningsnivå och därigenom skapar förutsättningar för utveckling och framsteg i hela landet.”
Folkbildningsrådet redovisade sitt uppdrag i februari 2001. Av rapporten framgår att kommunerna under 1990-talet minskat sina bidrag med 40 procent. I relation till statsbidragen har kommunernas bidragsandel sjunkit från cirka 55 procent till 30 procent.
Landstingens bidrag har också minskat, men i mindre omfattning. Bidragsminskningarna skiftar mycket beroende på i vilken kommun eller vilket landsting man studerar. Det betyder att minskningen som här angivits är mycket större i vissa delar av landet. I storstadsområdena med goda kommunikationer betyder det att vissa kommuner åker snålskjuts på grannkommunen vad gäller tillgänglighet till folkbildning. Sedan dessa nedslående siffror presenterades har utvecklingen tyvärr gått ytterligare bakåt och studieförbunden trängts tillbaka ekonomiskt över den gräns där man kan hävda att deras verksamhet är tillgänglig för hela eller ens större delen av befolkningen, detta p.g.a. de allt högre deltagaravgifterna.
Syftet med den undersökning som begärdes i budgetpropositionen 2000 måste förmodas ha varit att regeringen var beredd att vidta någon form av åtgärd om man inte är nöjd med det resultat som framkommit.
Vänsterpartiet har i tidigare motion tagit upp denna fråga och har då avvisats med hänvisning till pågående utredningar. Då ingenting hänt ser vi oss emellertid föranledda att upprepa tidigare krav.
För att undvika att nagga den kommunala självbestämmanderätten i kanten är det nödvändigt att få till stånd en dialog med kommuner och landsting om hur det nationella ansvaret för folkbildningen skall tas och fördelas. Därför bör regeringen tillsätta en arbetsgrupp bestående av representanter för alla inblandade parter.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
|
|
Mats Einarsson (v) |
Siv Holma (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Peter Pedersen (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |
Alice Åström (v) |