Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den i samband med att det nya filmavtalet förhandlas fram ser över hur ett direkt stöd till barn- och familjefilm bör utformas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om de nationella minoriteternas tillgång till film bör beaktas i samband med arbetet med det nya filmavtalet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av filmavtalets konstruktion med för- och efterhandsstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att videobranschen måste omfattas av filmavtalet.
Svensk film har de senaste åren haft stora framgångar såväl publikmässigt som kvalitetsmässigt. Det har producerats mer svensk film än tidigare och behovet av att se svensk film har ökat. Film är bredvid musiken den konstart som når ut bredast socialt, likväl har man stora svårigheter att konkurrera på marknaden med framför allt de amerikanska bolagen och deras ojämförligt stora marknadsföringsresurser.
Regeringen har i dag en syn på teatern som en viktig statlig angelägenhet vilken till största delen bör finansieras med offentliga medel, medan filmen till största delen måste söka finansiering på annat håll. Detta hämmar den konstnärliga utvecklingen inom filmen. Vi vet också att det är svårt för nya talanger/debutanter, och framför allt för kvinnliga filmskapare, att hitta finansiärer. Vad gäller kvinnliga regissörer och filmskapare bör Svenska Filminstitutet ges utrymme för satsningar till just denna grupp.
Det finansieringsavtal för svensk film som trädde i kraft den 1 januari 1999 löper ut i och med utgången av år 2004 och ett nytt ska förhandlas fram. I det kommande avtalet avser regeringen att särskilt stärka barn- och familjefilmen, en genre som starkare än vuxenfilmer konkurrerar med de amerikanska bolagen. En familj går inte så ofta på bio och när man väl går väljer man främst att satsa på ett ”säkert kort”, som exempelvis en Disney-film. I dag skapas icke-kommersiella filmer tack vare vissa producenters vilja att utveckla denna genre, men deras bolag kan av förståeliga skäl inte gå utan vinst hur länge som helst.
Det bör vara en nationell angelägenhet att filmen som konstart utvecklas även inom genren barn- och familjefilm. Vi kan inte enbart lita till enskilda filmproducenters goda vilja. Om de konstnärligt syftande filmbolagen inte kan tjäna på sina filmer och får minskade offentliga anslag begränsar detta i nästa led utrymmet för konstnärlig förnyelse av filmen. I nuläget har filmbranschen gjort stora satsningar, men det krävs också att staten visar intresse för att svensk film ska växa och våga utvecklas. Därför bör regeringen se över hur ett direkt stöd till barn- och familjefilm bör utformas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vid det senaste filmavtalets tillkomst aktualiserades aldrig de nationella minoriteternas behov. En framtida filmproduktion på minoritetsspråken hör till de viktigaste satsningarna för att stärka språket hos unga kvinnor och män. Dessutom är filmen unik på så sätt att vi inte nödvändigtvis behöver förstå varandras språk för att förstå – det går ändå att ta del av vad filmen har att berätta. Det är nu hög tid att på kulturens, och då givetvis även filmens, område ta ansvar för att Sverige undertecknat Europarådets konvention om nationella minoriteter. Ett positivt exempel värt att uppmärksamma i detta sammanhang är projektet Film i Sameland och Tornedalen, som förutsätter samarbete mellan de två minoritetsgrupperna tornedalingar och samer. Frågan om de nationella minoriteternas tillgång till film bör beaktas i samband med arbetet med det nya filmavtalet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det behövs också en förnyad genomgång av reglerna för för- och efterhandsstöd, detta för att åstadkomma bästa möjliga förutsättningar för svensk film. Vänsterpartiet har tidigare fört fram synpunkten att det skulle vara rättvisare att ta bort efterhandsstödet och enbart ha ett förhandsstöd. Alternativt skulle efterhandsstödet ha en annan utformning än det har i dag, då en film som blir en kassasuccé – och därmed kanske skulle kunna klara sig utan ytterligare stöd – får ett mycket större efterhandsstöd än en film som sålt färre biljetter. Med detta system har också framgångsrika filmer under den gångna avtalsperioden lyckats gräva så djupa hål i potten för efterhandsstöd att fortsatt filmproduktion hotats att strypas. Den för detta avtal nya konstruktionen, som innebar att det publikrelaterade efterhandsstödet fick en absolut ram och därmed inte skulle kunna ta pengar från förhandsstödet, visade sig också det ha brister.
Regeringen bör därför, i samband med att det nya avtalet förhandlas fram, se över konstruktionen med för- och efterhandsstöd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Videobranschen står nu utanför filmavtalet. Det är ett förhållande som på sikt är ohållbart. För att skapa ett ökat intresse för att distribuera svensk film/barn-TV genom video/dvd-försäljning och -uthyrning, och för att stärka filmavtalet ekonomiskt, bör videobranschen omfattas av avtalet igen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
|
|
Mats Einarsson (v) |
Siv Holma (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Peter Pedersen (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |
Alice Åström (v) |