Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag senast i vårpropositionen för utgivande av en ”Ordbok över Sveriges dialekter” med en tidsplan och finansiering av densamma.
Den senaste allmänna svenska dialektordboken är från 1862–1867 och är starkt föråldrad. Efter denna utgåva har ett mycket stort material ur de svenska folkmålens rika ordskatt samlats in. Detta material, tillsammans med äldre uppteckningar ända från 1600-talet, är bearbetat till ett ordbokskartotek som omfattar mer än 8 miljoner lappar.
Dessa dialektord, upptecknade av språkforskare och tusentals kvinnor och män i Sveriges alla landskap, utgör en ofantlig kulturskatt och har börjat redigeras till en ”Ordbok över Sveriges dialekter”.
Efter nedskärningar av Språk- och folkminnesinstitutets anslag sedan mitten av 1990-talet är ordboksredaktionen nu reducerad med tre fjärdedelar. Under 2003 bedrivs projektet med minimala resurser – en och en halv årsarbetskraft. Att med sådana villkor fullborda boken finns knappast ens en teoretisk möjlighet. En räddningsaktion behöver sättas in omgående!
Nämnas kan att övriga Europa värderar sina dialekter och ordförråd på ett helt annat sätt. I Danmark t ex behandlar sju redaktörer de danska dialekternas ordförråd. Den finska dialektordboken skrivs av tio redaktörer, och i Norge har ett krafttag satts in – 28 redaktörer ska se till att den norska dialektordboken blir klar 2014.
Enligt vår mening måste krafttag sättas in så att även Sverige får sin dialektordbok inom en inte alltför avlägsen framtid. Riksdagen måste därför ge regeringen i uppdrag att återkomma till riksdagen med en tidsplan och finansiering senast i samband med vårpropositionen.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Eskil Erlandsson (c) |
Birgitta Carlsson (c) |