Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla arbetet med publikråd och referensgrupper.
Med denna kulturpolitiska dagordning för 2003–2006 inleder vi en period där flertalet förslag, reformer och politiska ansträngningar kommer ha en mycket tydlig inriktning: Att nå så många som möjligt av dem som idag av olika skäl står utanför.
Kulturdepartementet, januari 2003
Det är ett mycket viktigt uppdrag som kulturpolitiken står inför idag – att kämpa för att demokratin är en angelägenhet för alla medborgare. Ett av de viktigaste spelfälten är kulturlivet. Kulturinstitutionerna får inte bli en angelägenhet för en kulturelit medan en helt annan kultur växer fram bland gräsrötter och på gatorna. Gratis inträde på vissa museer är en positiv insats men den behöver kompletteras med andra. Det måste inte bara vara ekonomiskt möjligt att komma in, innehållet på väggar och scener måste också beröra och vara angelägna för fler.
Ett gemensamt problem för de allra flesta kulturinstitutioner idag är att deras publik är alltför homogen och att unga och etniska minoriteter är underrepresenterade. En av anledningarna till detta är att unga och etniska minoriteter i viss utsträckning har kulturintressen som ligger utanför de etablerade västerländska.
Ett sätt att skapa ett kulturliv som berör och engagerar fler grupper i samhället är att kulturinstitutionerna arbetar på nya sätt. En metod kan vara att arbeta mer med publikråd eller referensgrupper och på så sätt involvera målgruppen redan i produktionsfasen. Det kan dessutom vara ett viktigt steg i en demokratisering av kulturlivet.
Kulturinstitutionerna bör nu uppmuntras att ändra sitt arbetssätt till att arbeta med publikråd och referensgrupper för att på så sätt inhämta kunskap och idéer som leder till en bredare publik och en starkare närhet mellan medborgare och allmänfinansierade institutioner. Publikråden bör få ett reellt inflytande och de anställda producenterna och intendenterna bör inte bara vara anställda för att göra ”sina egna” produktioner utan också för att i högre grad suga upp kunskap utanför institutionen.
De internationella exemplen i London och Rotterdam visar att denna arbetsmetod inte behöver innebära en minskad professionalism eller minskad kvalitet. Det är dock viktigt att detta arbete genomförs samtidigt som man för en intern och offentlig diskussion om vad kvalitet i den konstnärliga produktionen är. Kvalitet och kulturell kunskap finns i alla grupper, inom alla uttrycksformer. Det är viktigt att kulturlivet har kapaciteten att värdera och uppskatta alla dessa olika måttstockar för kvalitet så att de olika uttrycken inte bedöms efter en hierarkisk, traditionellt västerländsk måttstock.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Agneta Ringman (s) |
Anita Jönsson (s) |