Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna att rikta insatser för att säkra hantverket i vårt land.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hantverket och den praktiska kunskapen bör uppmärksammas i svensk skola.1
1Yrkande 2 hänvisat till UbU.
År 1845 bildades Svenska Slöjdföreningen av Nils Månsson Mandelgren. Bakom hans initiativ låg oron över att den hantverksskicklighet som bevakats och bevarats av skråna skulle urholkas när näringsfriheten ökade. En allmän oro fanns att den gamla folkkulturen skulle försvinna när industrialismen slog igenom.
I vårt kulturarv återfinns också händighetens kultur. Här finns utvecklingen från hantverk till konsthantverk. Trots att det har funnits de som har varit intresserade av att bevara kulturarvet inom olika typer av hantverk har verksamheten tvingats kämpa för att få tillräckliga medel för sin överlevnad.
Hantverket är ingen sysselsättning som kan effektiviseras. Hantverket kräver tid och noggrannhet och produkterna kan aldrig bli ekonomiskt lönsamma. Deras värde måste mätas med andra mått.
Alltfler hantverksyrken för en tynande tillvaro i vårt land. De tillhör vår kultur och kunskaper har under århundraden förts från en generation till en annan. Idag saknas de möjligheter som varit självklara tidigare, t.ex. att rekrytera yngre hantverkare till yrket genom mäster–lärlingsförfaranden. De som studerar till dessa yrken får varken del av statens utbildningmedel för postgymnasiala utbildningar eller studiemedel som andra studerande. Enligt en rapport från Stockholms Hantverksförening från juli 2002 saknas utbildningsmöjligheter till omkring 300 hantverksyrken. Detta är oacceptabelt.
Ett exempel på textilt hantverk kan anföras:
I Östergötland finns en månghundraårig tradition av knyppling. Föreningen Svenska Spetsar har som mål att främja knyppling och närliggande hantverk. Det gör den genom att tillverka och saluföra spetsar, redskap och material för knyppling, kvalitetsmärka spetsar av föreningens produktion, anordna undervisning i knyppling och även på annat sätt sprida upplysning om knyppling. Föreningen har genom sin verksamhet aktivt bidragit till att bevara och utveckla knypplingen. Knypplingen har under flera århundranden bedrivits som hemslöjd i vårt land med särskilt väl dokumenterad förankring i Östergötland, speciellt Vadstenabygden.
Uppgiften att hålla detta kulturarv levande innebär ett ansvar både för klassisk produktion och för en utveckling av nya mönster och produkter för nutiden, där inslag av experimentverksamhet och samarbete med dagens formgivare inrymmes.
För att nå målen krävs bland annat
att personalen kontinuerligt får stimulans och kompetensutveckling för att därigenom se nya vägar och möjligheter för verksamheten att utvecklas framåt
ett aktivt arbete med att få fram nya mönster och produkter
att marknadsföra sig mot kyrkor, offentlig miljö och konstföreningar
att höja knyppellöner så att rekrytering av yngre som vill knyppla blir möjlig. Idag tjänar en van knypplerska mellan en och fem kronor per timme.
Personalen besitter ett mångårigt yrkeskunnande. Många har blivit till åren och personalen behöver föryngras. Det krävs ekonomiska medel för att utbilda och utveckla personal för framtida behov. Utan god personal och tillräckliga ekonomiska resurser kommer inte Svenska Spetsar att kunna uppehålla sin verksamhet. Konsekvenserna blir en urholkning av ett kulturarv som vi är satta att förvalta. Bidrag sökes från olika finansiärer varje år. Det är orimligt att duktiga hantverkare i vårt land ska tvingas använda sin tid till att söka bidrag istället för att utöva sitt kunnande.
Hantverksföreningar är beroende av en basresurs för att kunna leva upp till ett gott förvaltande av kulturarvet. På liknande sätt arbetar olika föreningar. De påtar sig ansvaret att förvalta det kulturella arvet. Det är rimligt att staten tar sitt ansvar och utreder hur man kan rikta insatser för att kunna upprätthålla den verksamhet som krävs för att förvalta kulturarvet.
Den nuvarande skolan präglas av en strävan efter enhetlighet där de praktiska kunskaperna trängs undan av de teoretiska och där en stor grupp av elever inte kommer till sin rätt. Kristdemokraterna har därför länge strävat efter en skola som ser till varje individs förutsättningar och behov och där de praktiska kunskaperna, handens kunskap, uppvärderas.
Praktisk kunskap ska inte värderas och klassas i förhållande till teoretisk kunskap. Båda behövs, de fungerar bäst i symbios och båda skall ha utrymme att växa. Samhället visar inte de praktiska färdigheterna den uppmärksamhet som är nödvändig.
Det finns behov av kompetenta yrkesarbetare på områden som det reguljära utbildningssystemet har svårt att tillgodose. Många hantverkaryrken håller på att dö ut i och med att de idag verksamma hantverkarna har uppnått pensionsålder och återväxten i dessa yrken är liten eller obefintlig. Det saknas relevanta utbildningar. De som dock får en lärlingsplats får varken del av utbildningspengar eller studiemedel. Hantverkaryrken som är en viktig del av vårt kulturarv riskerar därmed att inte få rum i det framtida samhället.
Bristen på yrkeserfarenhet hos ungdomar upplevs som ett stort problem bland arbetsgivare när det gäller rekrytering av ung arbetskraft. De elever som har gått i den skolförlagda yrkesutbildningen saknar i många fall de erfarenheter och färdigheter som arbetsgivarna efterfrågar. Därför vill Kristdemokraterna införa ett lärlingssystem i gymnasieskolan, och en yrkeshögskola som påbyggnad till detta system.
Som konsekvens av den gymnasiala lärlingsutbildning som vi kristdemokrater tidigare föreslagit har vi kristdemokrater länge arbetat för utvecklandet av en yrkeshögskola som ett komplement till den traditionella högskolan. Yrkeshögskolan skulle tillgodose den efterfrågan som finns också inom många hantverk efter utbildad personal till mer kvalificerade yrken som inte hör hemma inom den akademiska högskolans ram.
Genom att uppmärksamma hantverket som kulturellt arv och bekosta praktiska kunskaper i utbildningen, skulle hantverket uppvärderas och inta den plats i samhället som det förtjänar.
|
Stockholm den 24 september 2003 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
Sven Brus (kd) |