Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Riksantikvarieämbetet anmodas att byggnadsminnesförklara sjömärket Valen (Kalven 1:3) på Kalvsund i Öckerö kommun.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att direktiven för översynen av vissa bebyggelsefrågor och skyddet för lösöre (dir. 2002:96 och 2003:16) utökas så att våra unika sjömärken ingår i denna översyn och får ett förbättrat skydd.
Ön Kalvsund är en av tio bebodda öar i Öckerö kommun i Göteborgs norra skärgård. Den har spelat en viktig roll i skärgårdens historia under lång tid. Kalvsund är en av de minsta öarna i kommunen, men det strategiska läget har bidragit till att den under 1600-talets sillperiod var centrum för sillhantering inom socknen. Under mitten av 1800-talet var ångbåtsbryggan på Kalvsund den viktigaste anhalten i inomskärsleden mellan Göteborg och Marstrand, vilket gjorde Kalvsund till den första badorten i norra skärgården.
Sedan flera hundra år tillbaka har Kalvsund varit känd som sjömärkenas ö. Sjömärket Valen som står på öns högsta topp och som syns vida omkring har länge varit ett sjömärke som använts av sjöfarande. I ”Hembygdsprojekt 1989 Öckeröarnas historia” (delrapport 5) står följande.
Vad Valen på Kalvsund beträffar så tillhör den i sin nuvarande form den rad av märken som i början av adertonhundratalet restes längs kusten. Fast nog var platsen utmärkt betydligt tidigare. Redan på ett holländskt femtonhundratalskort över inseglingen till Nya Lödöse äro märken utsatta på en ö som förmodligen kan identifieras som Kalven.
I ett annat stycke i boken skrivs:
Kalvsunds egen profil och stora sevärdhet är utkikstornet. Det är ett sjömärke, en båk uppförd på öns högsta topp, ”Valen” kallad. Den uppfördes i trä 1844 och förstärktes 1864. Järnkonstruktionen gjordes av en man från Hälsö som hette Benjaminsson. 1903 blåste trävirket ner, men byggdes upp igen, liksom den också skadades vid stormen 1969. Innan Öckerö nya kyrka byggdes var Kalvsunds Vale det första sjömännen såg när de kom utifrån havet. Där fanns förr en trappa inuti, som ledde upp till små gluggar, där lots och tull kunde kika ut mot havet. Innan valen byggdes fanns här ett stenkummel troligen redan 1684. Detta år blev en kompassros inhuggen i berget under Valetornet. Det gjordes troligen av Lars Gatenhjelms bror, Sven, också han kaparkapten.
Kompassrosen är alltså belägen direkt under Valen och finns registrerad i fornminnesregistret.
Detta visar på det historiska värde som Valen har men också på den betydelse sjömärket haft för landskapsbilden. Sedan länge har sjömärket synts vida omkring och satt sin prägel på Kalvsunds silhuett.
1971 iordningställde Sjöfartsverket Valen inför kommunens övertagande. Bland annat monterades ett plåtkors. Sedan 1998 är Valentornet upplyst nattetid på KAS (Kalvsunds allmännyttiga samhällsförening) initiativ. Det har också beviljats medel för en antikvarisk kontroll av länsstyrelsen och EU (mål 2) som utförs av Bohusläns museum.
Valen på sin höjd är ett mycket välkänt märke och tjänar som en identifikation för Kalvsund, inte enbart som ett fysiskt monument utan också som ett fundament i den historia som Kalvsundsbor samt övriga kommuninvånare bär med sig.
Området runt Valen är också av kulturhistoriskt intresse som ett landmärke eftersom hela berget med sin höjd varit ett viktigt märke för sjöfarare i svunnen tid liksom det är för nutidens båtfolk.
Enligt lag (1988:950) om kulturminnen m.m. (KLM) finns två typer av kulturminnen: fornminnen och byggnadsminnen.
I 2 kap. KLM definieras vad som avses med fornminnen, vilka delas upp i fasta fornlämningar och fornfynd. Där sägs att fasta fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. Sjömärken nämns som ett av många exempel på vad som kan vara att betrakta som en fast fornlämning. Fasta fornlämningar är skyddade enligt kulturminneslagen och det är respektive länsstyrelse som utövar tillsyn och meddelar föreskrifter till skydd för fasta fornlämningar.
Av 3 kap. KLM följer att sjömärken i princip inte är att betrakta som byggnadsminnen. Där sägs bl.a. att en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska, värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen, samt att bestämmelserna i detta kapitel inte gäller en byggnad som är fast fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag. Oaktat detta finns sjömärken som förklarats som byggnadsminnen.
Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering är en översiktlig dokumentation av förhistoriska och historiska fasta fornlämningar och andra kulturlämningar. Sammanlagt har 400 000 platser med omkring en miljon fasta fornlämningar och andra kulturlämningar registrerats.
Omkring 70 procent av de kulturminnen som finns i Sverige är digitaliserade i det s.k. fornminnesregistret, som förvaltas av Riksantikvarieämbetet. Resterande 30 procent är ännu inte inlagda i registret i digital form.
Det finns sammanlagt 399 sjömärken i registret. Av dessa är två klassade som byggnadsminnen och tjugosex som fasta fornlämningar. De två sjömärken som klassas som byggnadsminnen är följande:
|
Kommun |
Socken |
Trakt |
|
Gotland |
Eksta |
St. Karlsö |
|
Sotenäs |
Askum |
Vägga skärgård (Sälö) |
Det finns också 41 fyrplatser som är byggnadsminnesförklarade. I Västra Götaland finns endast tre stycken och dessa är Vanäs, Vinga och Hållö.
Under förra riksmötet behandlade kulturutskottet en liknande motion i betänkandet 2002/03:KrU2 där man avslog den med motiveringen att det ankommer på länsstyrelsen att fatta beslut om byggnadsminnesförklaring. Som synes ovan finns det inte många sjömärken som är byggnadsminnesförklarade trots sjöfartens betydelse för vårt lands uppbyggnad. Valen på Kalvsund med sin unika historia skulle därför behöva bevaras för eftervärlden och vårdas. Detta kan ske genom att Valen byggnadsminnesförklaras.
Regeringen har tillsatt en särskild utredare (Ku 2002:04) för att se över vissa frågor som rör bebyggelseskydd och skyddet för lösöre. Enligt direktiven (dir. 2002:96 och 2003:16) skall utredaren utreda och lämna förslag som innebär ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Det är enligt min mening viktigt att direktiven utökas så att även våra unika sjömärken ingår i denna översyn och får ett förbättrat skydd.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |