Innehållsförteckning 1
Sammanfattning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
1 Moderata utgångspunkter 4
2 Kulturmiljöfrågor 5
3 Museer 6
4 Folkbildning och amatörkultur 8
5 Litteratur 8
6 Teater 9
7 Dans 10
8 Musik 10
9 Film 12
10 Form och design 13
11 Funktionshindrade och kulturen 14
12 Kulturskaparnas villkor 15
En ny tid kräver en ny kulturpolitik. Sedan riksdagen 1996 senast fattade ett principbeslut om inriktningen av kulturpolitiken, dvs. för sju år sedan, har mycket hänt inom kulturen. Internet är snart var mans dagliga redskap, men har förändrat vårt sätt att lyssna på musik, icq (Internet Relay Chat – dvs. chat i realtid) har över 100 miljoner användare jorden runt som kommunicerar med varandra i realtid och byter free ware, bilder och mycket annat med varandra, digital TV kommer snart att finnas i de flesta hushåll och DVD-spelare börjar ta över videons roll.
Kulturen har blivit alltmer gränslös. Gästspel av teatergrupper från andra världsdelar, konstutställningar med konstnärer från hela världen och författare från andra språkområden är tillgängliga för alltfler.
Vi föreslår en strategi för en mer dynamisk kulturpolitik, en strategi som tar hänsyn till att kulturlandskapet – i Sverige och i världen – förändras i en allt snabbare takt. Staten måste renodla sitt kulturansvar. Staten skall göra mindre, men det som den skall göra skall göras mycket bättre än vad fallet är i dag och med inriktning på sådant som ingen annan kan göra. Funktionshindrades självklara rätt till tillgång på ett rikt och varierat kulturliv betonas också.
Vår utgångspunkt är att staten skall koncentrera sina kulturpolitiska insatser till i princip tre områden:
Främja barn- och ungdomskultur.
Värna vårt gemensamma kulturarv.
Ge landets kulturskapare ordentliga förutsättningar för sitt konstnärsarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkten för kulturpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturmiljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om museipolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om amatörkulturen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om litteraturens betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bibliotekslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teatern.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om musiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om genrecenter för musiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkmusiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om filmen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av filmcensuren för vuxna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om form och design.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mötesplatser för design och formgivning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrade och kulturen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturskaparnas villkor.
Kultur handlar om kreativitet, om upplevelser, om tankeutbyte, om bildning, om engagemang. Kultur handlar alltid om människor och deras liv. Det handlar om att uppleva, om att bli berörd, om att värna och om att skapa.
Kulturen betonar andra värden än vad vi vanligen betraktar som strikt materiella och har därför stor betydelse för ett humanistiskt och demokratiskt samhälle. Ett rikt kulturliv har också en vitaliserande effekt på samhället som helhet; på vetenskap och forskning, på näringsliv, hälsa och ekonomi. Nya idéer och associationer väcks av litteratur, musik, konst, dans, arkitektur och design.
Kulturens betydelse kräver dock att vi bevakar att kulturen får gynnsamma betingelser. Den uppgiften åligger det allmänna om inte kulturen kan göras tillgänglig på annat sätt. Möjligheter till kulturupplevelser skall finnas i hela landet.
Men förnyelse är nödvändig för att inte arbetsformerna ska stelna och visionerna glömmas bort. Stiftelsen framtidens Kultur har i sin slutrapport ”Förnyelse är möjligt” granskat kulturinstitutionerna och lyft fram flera intressanta förslag till förnyelse. Ett sådant är projektfaddrar, som skulle kunna fungera som länkar mellan konstutövare och institutioner, ett annat förslag gäller pilotprojekt där kulturinstitutioner skulle kunna samarbeta mer intimt med frivilliga krafter och lokal amatörkultur, en utredning om hur kulturarvsinstitutioner kan öka sina sponsorintäkter är andra idéer från Stiftelsen framtidens Kultur som vi tycker är väl värda att utveckla.
Det finns goda exempel runt omkring oss på hur levande kultur kan existera utan garantier från samhället: körsång, bildkonst, amatörteater, hembygdsföreningar är bara några exempel. Men kulturen behöver också självklart det allmännas stöd. Bibliotek, opera, teater, dans och musik är exempel på kulturverksamheter som samhället behöver stödja. Samverkan mellan de stora, traditionsrika institutionerna och de fria grupperna är stimulerande i båda riktningarna och skulle kunna utvecklas än mer. Utbildningar inom de konstnärliga yrkena är en självklar uppgift för staten att garantera.
Kulturarvet i dess många former är ett samhälles gemensamma minne. Därför har staten ett extra ansvar på detta område. Kulturarvets kontinuitet är legitimitetsskapande för ett folk. Det är viktigt att arvet brukas och vävs ihop med det nya som skapas. Ett dött arv ger bara kostnader. Museernas uppgift är att samla, vårda och visa. Det är därför nödvändigt att sprida kulturutbudet till så många som möjligt och att även de väl inarbetade institutionerna öppnar sig för den nya teknikens landvinningar. Digital teknik, elektronisk interaktivitet och mycket annat utvecklas ständigt och måste även komma kulturområdet till godo. Ett samhälle som vill benämnas kultursamhälle håller sig med bibliotek, arkiv och andra dokumentationssamlingar och föremålssamlingar. De är nödvändiga för såväl utbildningen som folkbildningen. För ett samhälle i utveckling är bildning lika omistligt som utbildning. Kulturen kan sägas bestå av två delar – att ta del av och att ta del i kulturverksamhet. Det är viktigt med professionella utövare för att publiken skall kunna njuta av ett högklassigt utbud men också för att erbjuda goda förebilder. Sådana förebilder ger också en bättre möjlighet till eget skapande och personlig utveckling. Det är t.ex. därför det är viktigt att skolbarn får ta del av god professionell teater och inte bara ägna sig åt dramalek.
Skolan är en av de viktigaste kulturinstitutionerna – och barn och ungdomar är också flitiga kulturkonsumenter. I skolan kan alla nås på lika villkor – oavsett hemförhållanden och bakgrund. I skolan kan eleverna bibringas kunskaper om den egna kulturen – och andras. Traditioner och händelser i vardagssamhället kan ges en förklaring. Samtidigt är det viktigt att eleverna tränas i kritisk granskning och kritiska värderingar, även av kultur. Med sådana grundläggande kunskaper blir det lättare att göra egna val när det gäller kulturutbudet.
Det är därför man också kan hävda att besök på museer och arkiv skall vara kostnadsfria t o m gymnasieåldern och att alla elever bör kunna få ta del av utställningar, konst, musik, teater och dans under skoltiden, utan att brist på ekonomiska resurser skall utgöra ett hinder.
Vuxna har förmåga att göra egna val när det gäller kulturaktiviteter. Det är inte det offentligas uppgift att styra kulturvalen, men däremot att stödja delar av kulturverksamheten.
Förvaltandet av kulturarvet betalas gemensamt, men bruket av kulturutbudet måste vara vars och ens eget beslut och ekonomiska prioritering.
Nedan redogör vi för huvuddragen i den politik för en levande kultur som vi menar är nödvändig. Av naturliga skäl blir en sådan genomgång inte heltäckande, men vi hoppas att den ger en bild av en kulturpolitik som bygger på nytänkande, värnandet om kulturarvet samt på ett ökat individuellt deltagande.
Ansvaret för att bevara och vårda kulturmiljön delas av många. Det breda intresset för kulturmiljöfrågor manifesteras genom det livliga arbete och engagemang som sker bl.a. inom ramen för alla landets frivilliga hembygdsföreningar. Inget kan ersätta detta folkliga och frivilliga engagemang. Statens ansvar bör vara att säkra de ekonomiska förutsättningarna. Vi vill understryka det enskilda ägandets betydelse för bevarandet av kulturarvet. Även enskilda ägare skall därför kunna få bidrag. Vid en kulturmiljöförklaring skall ägaren tillförsäkras full ekonomisk ersättning.
Privata fastighetsägare skall kunna få renoveringsstöd för att kunna bevara byggnader som är värdefulla för vår kulturmiljö. Även kommuner skall kunna ge bidrag till insatser för kulturmiljön. Nedsättning av taxeringsvärden skall kunna göras för att möjliggöra att insatserna inte blir orimligt betungande. Ägaransvaret utgör en positiv kraft i kulturvårdsarbetet, men kan ibland behöva förstärkas. Pedagogiska upplysningsinsatser är då att föredra framför myndighetspåbud. Länsmuseernas kompetens bör kunna användas i detta sammanhang.
Ansvaret för kulturmiljöfrågorna ligger i dag hos många olika instanser. När det gäller arkeologi är såväl länsstyrelser, länsmuseer och Riksantikvarieämbetet som kommuner och enskilda byggherrar och markägare inblandade.
Vi anser att Riksdagens revisorers förslag 2002/03:RR11 Arkeologi på uppdrag är en god utgångspunkt för en genomgripande utredning om hur den arkeologiska verksamheten skall organiseras och finansieras i framtiden.
Riksantikvarieämbetets (RAÄ) roll skall renodlas till att vara central sektorsmyndighet, utan egna genomföranderesurser. RAÄ skall inte ägna sig åt arkeologiska undersökningar i egen regi. Lagen om offentlig upphandling (LOU) skall tillämpas vid upphandling av arkeologiska undersökningar. Privata alternativ, som kan bidra till metodutveckling och rationaliseringar skall uppmuntras, förenat med starka krav på vetenskaplighet. Arbetsföretagets kostnader för undersökningen skall kunna vägas mot dess omfattning. Ej undersökta områden skall kunna säkras för eventuella senare undersökningar. Kostnaden för undersökningar som krävs för att privata fastigheter skall kunna exploateras skall stå i rimlig proportion till exploateringens lönsamhet. Överkostnader skall täckas med statliga eller andra bidrag.
Vi vill också än en gång peka på det stora behovet av hantverkare, inte minst för att värna vården av vår kulturmiljö. Inom fältet kulturhantverk/kulturvård saknas i dag bildhuggare, glasblåsare, förgyllare, tapetserare, kakelugnsmakare, tenngjutare, träbildshuggare, glasmästare, stuckatörer, handvävare, konstbrodörer, murare och möbelrenoverare. Listan kan de facto göras betydligt längre. Därtill är medelåldern inom många hantverksyrken hög, runt 100 000 hantverkare beräknas gå i pension inom mindre än tio år. Risken är nu stor att deras kunnande inte hinner föras över till en ny generation. Det är en angelägen uppgift för Kulturdepartementet, i samarbete med Utbildningsdepartementet och näringslivets organisationer, att säkra utbildningar inom hantverksområdena.
De stora nationella museerna som Nationalmuseum, Moderna museet, Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet och Historiska museet har liksom Statens försvarshistoriska museer ansvar för vårt svenska kulturarv. Verksamheten skall präglas av hög akademisk kompetens.
På det regionala planet är det de 21 länsmuseerna som skall stå för den kompetens som krävs för att de skall kunna fylla sin uppgift som regional resurs och som kunskapscentra för kulturarvsområdet. För att kunna fullgöra sitt uppdrag förutsätts ett länsmuseum ha en bred kompetens inom områdena arkeologi, etnologi, historia, byggnadshistoria, konsthistoria, kulturlandskap, föremål, kulturhistoriskt foto och arkiv samt i kulturhistorisk kunskapsuppbyggnad och dokumentation, liksom vård och bevarande av kulturarvet och i hur man i pedagogiska och intressanta former berättar om och förmedlar kunskap om historia och kulturarv. Detta kräver såväl specialistkunskap om kulturhistoria som om hur man samlar, vårdar, presenterar och informerar.
I dag präglas museiverksamheten av stor ekonomisk osäkerhet. Stora delar av personalresurserna är beroende av arbetsmarknadsmedel genom enskilda projekt, som startas av arbetsmarknadspolitiska skäl. Sesamprojektet, Kulturarvs-IT samt Skog och historia är exempel på detta. Dessa projekt är tidsbestämda och direkt kopplade till arbetsmarknadspolitiken, och verksamheterna upphör ofta innan själva projekten till sitt innehåll är avslutade. Det vore enligt vår mening bättre att dessa arbetsmarknadspengar kunde behållas i verksamheten tills projekten är avslutade. Det är ett slöseri både med mänskliga resurser och med arbetsmarknadspolitiska medel att handskas med dem på detta sätt.
När det gäller Statens försvarshistoriska museer är det viktigt att man tar hänsyn till den stora omvandling som försvaret nu genomgår och vid avveckling av förband också avsätter medel till det som skall bevaras av museala skäl.
Museerna är en av de viktigaste förvaltarna av det gemensamma arvet. Sektorn präglas av en bred folklig uppslutning. Många frivilliga krafter ägnas åt (t.ex.) hembygdsföreningarna, men också åt specialmuseer av olika slag. Det kan noteras att den vedertagna definitionen av museum utestänger merparten av dessa från att delta i t.ex. gemensamma marknadsföringsprojekt. Deras framtid är många gånger osäker. En möjlighet för dem som gör en arbetsinsats för kulturarvet vore att få göra avdrag för sina kostnader, på samma sätt som t.ex. idrottsengagerade, skulle på sikt kunna fungera som ett verkningsfullt kulturstöd. Nya museer, som i dag inte kan räkna med bidrag från stat eller kommun, kan på så sätt få hjälp att utveckla sin verksamhet.
Den statliga museisektorn behöver få en tydligare struktur. Myndighetsfunktionerna kan samordnas, samtidigt som den utåtriktade verksamheten präglas av decentralisering och fördelat ansvar. Behovet av stödfunktioner, som administration och lönehantering men också magasinering och konservering, kan lösas genom upphandling. Gemensamma magasin skulle kunna erbjuda rationella förvaringsmöjligheter för känsliga föremål.
Begreppet nationella uppdrag behöver utvecklas på museiområdet. De nuvarande ansvarsmuseerna bör ersättas med en ordning där olika museer, oberoende av huvudman, tilldelas väldefinierade nationella ansvarsuppdrag, där den statliga finansieringen regleras i ett flerårigt avtal. Stor flexibilitet måste finnas när detta system utvecklas, det kan gälla ansvar för allt från samordningen av en hel museisektor till att vårda och visa ett enskilt föremål av stort nationellt värde. En liknande metod bör kunna användas när det gäller det regionala och lokala ansvaret.
Det är enligt vår mening också viktigt att museerna inte ges nya uppgifter och nytt ansvar utan att statsmakten samtidigt tillförsäkrar museerna extra pengar för att täcka en tillkommande utgift. Ett exempel på vad vi avser är de nya kraven på ökat brand- och inbrottsskydd, som lagts på landets statliga museer utan att dessa fått extra medel för att klara av denna viktiga uppgift.
Vi vill poängtera museernas betydelse för forskningen. Vi vill också understryka vikten av att de ges goda förutsättningar att kunna bedriva god forskning.
Frågan om hyressättning för ändamålsfastigheter måste snarast bringas till en lösning, där berörda institutioner får större möjlighet att påverka kostnaderna för lokaler.
Vi hävdar att det blir alltmer irrelevant att ha ett gemensamt anslag för bidragen till folkhögskolorna och studieförbunden. Det kan finnas skäl att överväga en organisatorisk och anslagsmässig samordning där studieförbunden kopplas ihop med amatörkulturen.
Studiecirklar med kulturanknytning har alltid utgjort en väsentlig del av studieförbundens verksamhet, kulturverksamheten samlar alltfler deltagare och många amatörteatergrupper, körer och orkestrar samarbetar med ett studieförbund. Redan i dag finns alltså många beröringspunkter. I Danmark har man valt att organisera såväl studieförbund som bl.a. amatörkulturorganisationer i Dansk Folkeoplysnings Samråd.
Boken är en viktig kulturbärare, men den är också en symbol för det fria ordet och tryckfriheten. Tack vare boken och litteraturen har idéer skapats, tankar brutits mot varandra och gränslöshetens möjligheter uppstått. Tidig kontakt med litteraturen kan lägga grunden till ett framtida allmänt kulturintresse.
Vår bestämda åsikt är att statsmakterna i så liten utsträckning som möjligt skall reglera det fria ordet. Av detta följer att det ska råda fri etableringsrätt för bokhandeln; många utgivningsformer och försäljningskanaler stimulerar försäljningen – och därmed läsandet.
Författare skall, precis som andra kulturskapare, genom ändrade skatteregler ges bättre möjligheter att leva på sitt författarskap. Genom våra förslag skulle alla kulturskapare, dvs. också författare, kunna få bättre möjligheter att leva på sitt skapande utan att vara så beroende av stipendier och statliga förmåner.
Biblioteksersättningen är en viktig inkomstkälla för författare, men statistiken behöver sannolikt förbättras och aktualiseras. Även de författare som publiceras i tidskrifter skall få del av de upphovsrättsliga ersättningarna. Författarfondens myndighetsroll bör ses över.
Biblioteken, både folkbiblioteken och skolbiblioteken, är viktiga kulturinstitutioner. En av bibliotekens viktigaste roller är att agera folkbildare och därmed verka för utlåning även av den ”smalare” litteraturen. Huvudmännen skall uppmuntras att utnyttja de möjligheter som informationstekniken erbjuder. Samarbete mellan bibliotek skall stimuleras. Regionala biblioteksfunktioner kan upphandlas, liksom driften av folkbibliotek.
Bibliotekslagen är i dag onödig, eftersom den de facto egentligen inte garanterar någonting. I stället för att garantera att det finns bibliotek över landet, riskerar lagen att skapa hinder för förnyelse och mångfald. Risken finns att det i längden kommer att uppstå ”idealbibliotek”, som måhända tillfredsställer beslutsfattare i stat och kommun, men inte dem som biblioteken är till för, nämligen de enskilda låntagarna.
Vi tror att ett avskaffande av bibliotekslagen skulle befrämja tillkomsten av andra former av biblioteksverksamhet. Olika driftsformer och olika profilering skulle ges större utrymme. Samarbete med frivilliga organisationer och skapande av vänföreningar skulle kunna locka nya läsare till biblioteken och öka bibliotekens möjligheter att profilera sig.
Teater som kulturell uttrycksform kan vara såväl underhållning som debattverktyg. I teatern tas de eviga relationsproblemen upp, men pjäserna utgör också tidsdokument, som måste förvaltas.
Teater är det som uppstår i mötet mellan de agerande och publiken. Spel för mer eller mindre tomma salonger är inte teater. Det är alltså viktigt för båda parter att de som producerar teater känner sin publik och dess förväntningar, samtidigt som man skapar utifrån egna konstnärliga utgångspunkter. Teater måste spela både smalt och brett. Här har länsteaterinstitutionerna en viktig roll.
Mycket av förnyelse sker genom oberoende s.k. fria grupper. De svarar också för en mycket stor del av det utbud som riktas till skolor och ungdomsgrupper. Det bör vara en självklarhet att man underlättar dessa gruppers innovativa verksamheter.
Anslaget till de fria teatergrupperna behöver ökas betydligt.
Teater bör vara ett naturligt inslag i skolans kulturförmedling. Teater kan vara ett verksamt pedagogiskt instrument. Unga människor måste också få lära känna professionell teater, s.k. dramalek är inte tillräckligt.
Liksom på andra områden inom kulturen finns ett statligt gemensamt ansvar för förvaltandet av teaterarvet. Genom en samverkan om distribution, teknik m.m. borde arrangörer och regionbaserade teatrar kunna bygga ett nätverk som både skapar valfrihet och ger ett bredare utbud. Gemensamt skulle man också kunna svara för specialensembler som var och en är för små för att kunna härbärgera, t.ex. musikal- och dansensembler.
Ett specialfall inom teatersfären utgör musikteatern. Förutom nationalscener bör det ligga i en kulturnations intresse att garantera existensen för ett par musikteatrar som ges en god möjlighet att täcka landet med sin verksamhet.
Levande teater och teater via elektroniska media eller film är inte detsamma. Transmitterad teater (överförd utan anpassning till annat medium) ger oftast en kvalitativt mycket sämre upplevelse. Anpassade föreställningar ger mycket mera, men är också kostsammare. Genom samarbete mellan teatrar och medieföretag skulle mycket kunna åstadkommas inom detta område. Ett sådant samarbete skulle ligga i bådas intresse och gagna teaterintresset. Samtidigt skulle delar av landet, som ligger långt från teatercentra, och där t.ex. skolornas elever har svårt att komma till teatern, kunna nås av det utbud som alla till en del är med och betalar.
Intresset för dans växer i hela landet – både att titta på och att själv utöva – och inrättandet av Dansens Hus har sannolikt betytt mycket för att inspirera och öka kunskaperna om dans som konstform.
Vi anser att Sverige bör ha ett antal regionalt placerade danskompanier, som kan täcka en stor del av landet med sin verksamhet utan alltför långa resor för agerande eller publik. Dessa professionella danstrupper kan tjäna som förebilder för andra dansare och samverka i en danstrupp, som skulle kunna ge hela landet ett större utbud än det som hittills kunnat erbjudas genom Riksteaterns försorg.
För att även i framtiden garantera en hög professionell nivå på våra dansare måste staten sörja för möjligheterna att ha dansklasser på elitnivå.
Dansen är också en konstform som, likt musiken, kan spela en väsentlig roll i skolan och i olika terapiformer och därför borde nyttjas bättre även i dessa sammanhang. Vi anser att det stöd som i dag går till de fria dansarna bör höjas.
Musiken finns i dag överallt i vardagslivet. Inte minst ungdomskulturen är präglad av musiken. I musikarvet finns också en mycket rik skatt av folkmusik. Detta är en del av Sveriges kulturella identitet och historia och bör särskilt uppmärksammas.
Insikten om musikens betydelse för terapi vid sjukdomsbehandling och rehabilitering har hittills varit dålig, men är en väsentlig fråga där ytterligare kunskaper måste inhämtas.
Musiken är och har alltid varit en viktig del i förskolans och skolans verksamhet. Den spelar en stor roll inte bara som ett ämne som skänker avkoppling och ger ombyte, utan kan, rätt använd, liksom många andra kulturformer, vara ett mycket verksamt pedagogiskt verktyg. Viktigt är att alla barn får en chans att efter sin förmåga aktivt deltaga i musikverksamhet.
I ett system med fria skolor finns också en helt annan möjlighet att skapa skolor med en egen kulturprofil, t.ex. med musik som viktigaste inslag. Alla möjligheter måste tas tillvara för ett bra samarbete mellan kommunala musikskolor, privata musiklärare och aktiva musiker i traktens olika musikinstitutioner. En viktig gren inom sådan verksamhet är den som bedrivs t.ex. av kyrkor och religiösa samfund. Många av dagens främsta musiker har börjat sin bana där.
Ungdomens egen musikkultur har stor betydelse för fritiden. Som regel önskar man inte offentliga pekpinnar och vill inte vara beroende av ekonomiskt stöd i gängse former. Det viktigaste för landets många rock- och popband, och de ibland något äldre utövarna av jazz, är att ha tillgång till repetitionslokaler. Här kan däremot kommuner, företag och föreningar göra en stor och viktig kulturell – och även social – insats.
I vårt land finns ett antal orkestrar. En del har sitt ursprung långt bak i tiden, t.ex. Hovkapellet och små kammarensembler som bedrivit kontinuerlig musikverksamhet i flera sekler. Andra orkestrar startades under 1800-talet i de snabbt växande städerna, där kulturefterfrågan ökade. I det tidiga 1900-talet tillkom genom lokala initiativ symfoniorkestrar, i Norrköping, Gävle och Helsingborg. Dessa har haft – och har – en mycket stor betydelse för landets musikliv, men har, kanske just genom att de tillkommit på privat initiativ och inte i ett nationellt och offentligt sammanhang, av regeringen inte givits den uppmärksamhet, som de gjort sig förtjänta av. För den nationella musikpolitiken utgör de stora orkestrarna viktiga resurscentra i ett nätverk som även består av mindre, regionala ensembler.
Länsmusiken är organiserad på olika sätt i olika delar av landet. Ursprunget har man oftast i den gamla militärmusiken, som omvandlades till Regionmusiken och därefter till Länsmusiken. Förutsättningarna var dock mycket skiftande vid bildandet av den nya Länsmusiken. På vissa ställen hade regementsnedläggningarna kommit tidigt och den militära musiken hade upphört. När sedan organisationen med länsmusik startade blev fördelningen av medel haltande. Camerata Roman i Kalmar län är en kammarorkester, som just drabbats av den här konstruktionen.
I ett land som vårt, med en stor yta men med en liten befolkning måste, av såväl praktiska som ekonomiska skäl, vissa koncentrationer göras. Samordningar i nätverk och därmed följande kontakter och utbytesmöjligheter leder också till musikaliska konstnärliga fördelar.
För olika musikgenrer kan många fördelar vinnas genom en formaliserad samordning. Denna kan dock ha olika utseende. Ingen konstform mår väl av att stöpas i samma form som andra. Det är därför viktigt att olika samverkansprojekt, som t.ex. det som föreslås av Jazzriksförbundet för landets jazzklubbar och föreningar eller det i Tobo startade genrecentret för folkmusik, kan prövas och stödjas och kanske kompletteras med andra organisatoriska åtgärder. Sådana förslag måste kunna stödjas, men det måste ankomma på genre eller musikslag att själva välja den för dem bäst anpassade samverkansformen.
En viktig form av offentlig musik är det som kallas ceremoniell musik, dvs. musik som framförs vid statsceremoniella tillfällen som statsbesök, invigningsevenemang m.m. Den utförs främst av det fåtal militärmusikkårer som finns kvar. En av dessa kårer, flygvapnets, är till två tredjedelar en civil orkester. Dessa orkestrar utgör bl.a. förebilder för de cirka 300 amatörblåsargrupperna i landet. I samband med försvarsneddragningarna har det även lagts förslag till väsentliga minskningar av anslagen till dessa orkestrars verksamhet. Det skulle kunna leda till nedläggningar och väsentlig skada för den ceremoniella musiken i Sverige, såväl den civila som den militära. Vi anser att insatser måste göras för att rädda kvaliteten på den ceremoniella blåsmusiken.
Det som i dagligt tal kallas film har något mera än ett sekel på nacken. Filmen som konstform har mycket sent fått ett erkännande som en egen kulturform. Sverige var tidigare ett av de mera betydelsefulla filmländerna. De senaste åren har vårt land åter blivit en filmnation att räkna med, och många svenska filmskapare och skådespelare har mött världsberömmelse. I Sverige skapas filmer som röner stor internationell uppmärksamhet. Det handlar både om vanliga spelfilmer och om dokumentärer för såväl vuxna som barn.
De tidiga periodernas produktion, liksom en del sentida film, har skapat ett filmhistoriskt arv av mycket stor omfattning. Samtidigt har det material som använts i filmer antingen lett till självdestruktion, brandrisker eller färgförändringar/färgförlust. Bevarandeproblematiken är med andra ord omfattande.
Stora delar av det filmmaterial som Sveriges Television (SVT) tidigare haft ansvaret för befinner sig sedan några år utomlands eftersom såväl medel för renovering/säkring som möjligheter till den rent fysiska förvaringen saknats i Sverige. Det är i detta sammanhang viktigt att slå vakt om vårt lands filmhistoriska arvsrätt. En uppgift för den nybildade filmvårdscentralen i Grängesberg är också att restaurera och bevara den icke fiktiva filmen i Sverige. Men eftersom problemanalysen skilde sig så tydligt mellan å ena sidan Svenska Filminstitutet och å andra sidan hembygdsföreningar, privata filmsamlare m fl finns det skäl att noga följa och eventuellt ompröva den verksamhet som sker i Grängesberg.
Filmen, som tidigare distribuerades i form av celluloidremsor till de visande biograferna, kan i dag distribueras på ett smidigare sätt och med hjälp av nya media. Därigenom kommer den sedan länge pågående trenden nedåt i besöksfrekvenser och i visningslokaler att kunna vändas och få en annan utveckling. Detta betyder mycket, inte minst för glesbygden.
Inte bara visningsmöjligheterna förändras, utan även produktionsformerna. Digital teknik, datastyrda manipulationer och animationer är bara några av de faktorer som påverkat filmens utveckling. Trots detta fortlever celluloidremsan både som ett verksamt och betydelsefullt inslag i filmkonsten och, inte minst, som en viktig symbol.
I filmens barndom fanns ett antal filmcentra i Sverige. Sedermera kom det mesta att centreras till Stockholmsområdet. Nu växer återigen regionalt baserade produktionscentra för film upp, Filmpool Nord och Film i Väst är exempel på nya centra där en stor del av svensk filmproduktion nu sker.
Förutom det rent konstnärliga behovet av att visa olika miljöer ger detta möjligheter för professionell film, amatörfilm, medieutbildningsanstalter och televisionen att samverka. Samverkan på det produktions- och teknikmässiga området ger positiva synergieffekter. Filmen får genom regionaliseringen också en större ekonomisk betydelse i respektive landsända. Med en omfattande ”kringverksamhet” har filmproduktion på många håll blivit en inte oväsentlig näringslivsfaktor.
Filmen kan, som en del av de rörliga bildmedierna, också hjälpa till att förmedla andra kulturformers yttringar, t.ex. skådespel. För utbildningssektorn har film och andra närbesläktade media fått en ökad betydelse, både som kunskapsförmedlare och som arbetsredskap i det egna skapandet. Som redan nämnts är det av stor vikt att det finns ett nära samband mellan utbildning, amatörfilmare och professionella i samma område. De kan på ett positivt sätt befrukta varandras verksamheter.
Efter 2004 upphör gällande filmavtal, och vi utgår från att resultatet av tänkta ambitioner i relation till uppnådda mål utvärderas så snart som möjligt.
Svenska Filminstitutet (SFI) har vid flera tillfällen påpekat att uppdraget i rådande filmavtal är alltför detaljreglerat och därmed försvårar institutets möjligheter att agera flexibelt. Vi har förståelse för SFI:s kritik och föreslår att det kommande filmavtalet lämnar större möjligheter för SFI att agera utifrån verkligheten och den tekniska utvecklingen.
Den svenska filmcensuren har funnits sedan 1911. Tiderna förändras och vi anser att det är dags att avskaffa förhandsgranskningen, den s.k. filmcensuren, för vuxna.
Riksdagens revisorer har under 2003 granskat hotet mot kulturarvet i rörliga bilder och konstaterar att bildbeståndet är svårt att överblicka. Man pekar bl.a. på svårigheterna med skilda principer för katalogisering, pågående dubbelsparande och oklarhet över hur mycket film som behöver bevaras. Revisorerna framhåller att regeringen måste ta fram en strategi för att klargöra en ambitionsnivå och ansvarsfördelning, dels en ekonomisk analys för att riksdagen ska få ett bättre underlag för fortsatta ställningstaganden. Vi instämmer i detta.
Att skönhet är ett fundamentalt mänskligt behov visar historien. Människans förmåga att formge har varit en förutsättning för att förbättra tillvaron och till överlevnad. Föremål är också symboler för kulturen.
Design, formgivning och konsthantverk exemplifierar några av de olika begrepp med delvis skiftande innebörd som används inom form- och designområdet. Samspelet mellan form och funktion är en ganska ny företeelse i vårt land. Med dagens stora utbud av likartade produkter får design och form en ökad betydelse, och produktutvecklingen handlar bl.a. om funktion och budskap.
Design är också ett viktigt konkurrensmedel. En duktig industridesigner kan bli det strategiska verktyg som gör att det lilla företaget lyckas på marknaden. Intresset för svensk arkitektur, form och design ökar och hör till våra nya utmaningar.
Forskningen kring designområdet behöver få bättre möjligheter. Konsthantverkets, formgivningens och industridesignens historia, liksom den samtida designen, behöver både dokumenteras och analyseras. Design är i lika hög grad en kultur- och näringspolitisk fråga som en utbildningsfråga. Därför är samspelet mellan olika aktörer – formgivare, utbildningsanstalter, företag, privata och offentliga beställare, brukare m.fl. – viktigt.
Det är också angeläget att höja statusen för svensk hemslöjd. Hantverksarvet är en viktig beståndsdel för den kulturella identiteten och vårt land kan få ytterligare internationell pondus om hantverk och industri i kombination med design ges ökad betydelse.
Grundutbildningen inom arkitektur på de tekniska högskolorna har stor betydelse för att vi ska få kompetenta arkitekter. Men det finns skäl att ifrågasätta om landets arkitektutbildningar har rimliga förutsättningar att genomföra de högt ställda mål som satts upp. I slutet av 1990-talet lät regeringen utvärdera arkitektutbildningen. Studien visade bl.a. att resurserna var otillräckliga och att utbildningen för arkitekter borde förlängas till fem år. Men på detta område har inget skett.
Det behövs också vidareutbildningar för att öka kunskapen om nya material, miljöanpassade färger och lim eller andra miljökänsliga produkter för aktiva inom olika hantverksyrken och även för att öka kompetensen inom andra yrkesgrupper. Företag skulle kunna ges möjlighet att söka pengar ur en fond, både i form av lån och bidrag. För att utnyttja de offentliga resurserna på ett bättre sätt är det angeläget att de samlas på färre aktörer. I dag är det ett lapptäcke som är svårt att överblicka. Offentliga medel bör i första hand gå till utbildning och forskning.
Vi har tidigare framhållit att det behövs olika mötesplatser där företag, designer och formgivare kan mötas och inspireras, dels för att vidga kunskaperna kring design och hantverk, dels för att öka tillgängligheten också för allmänheten. Därför är det glädjande att ett särskilt råd för arkitektur, form och design planeras. Det är angeläget att inte låsa fast ansvaret på en institution utan i stället ta tillvara den kompetens som redan i dag finns på flera håll i landet. Röhsska museet i Göteborg kan t.ex. få ansvaret för ett område, Arkitekturmuseet, Nationalmuseum och Föreningen Svensk Form för andra. Exportrådets roll i sammanhanget bör ses över och ges större utrymme.
Det övergripande målet för svensk handikappolitik är delaktighet för alla på jämlika villkor. Inflytande, tillgänglighet och självbestämmande är viktiga principer. Redan i 1974 års kulturpolitiska beslut var ett av målen att särskild hänsyn skulle tas till eftersatta gruppers behov. 1996 års kulturpolitiska beslut kan sägas ställa motsvarande krav eftersom det offentliga skall ”verka för att alla får möjlighet till delaktighet” respektive att ”skapa reella förutsättningar för alla att använda den” d.v.s. kulturen skall vara tillgänglig för funktionshindrade.
Människor med funktionshinder är ingen enhetlig grupp. Man har olika utbildning, kommer från olika familjeförhållanden och olika sociala grupper. Likväl finns det generella förhållanden. Utbudet av kultur och möjligheterna att delta måste därför vara flexibelt.
Tillgängligheten har blivit mycket bättre, men åtskilligt återstår. Hörselskadade kan t.ex. upptäcka att ett biobesök inte är värt besväret eftersom filmen inte är textad eller det saknas hörslinga. Döva personer har behov av att kunna skapa och delta i kulturell verksamhet på ett språk de känner sig bekväma med. Tolk kan då behövas i vissa sammanhang. Rullstolsburna kan fortfarande ha svårigheter att ta sig in i vissa teater- eller konsertlokaler. Vi anser att anpassningar för funktionshindrade skall ske i största möjliga utsträckning.
Utbildning är en rättighet i Sverige, men alla har inte samma möjligheter till utbildning. Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) har i uppdrag att förbättra förutsättningarna för utbildning och studier för unga och vuxna med funktionshinder. Förutom att arbeta med information ansvarar Sisus också för vissa stödformer inom utbildningsområdena folkhögskola, universitet och högskola.
Det är få studenter med funktionshinder som går vidare till universitet och högskola enligt Sisus. Och enligt uppgift från Konstfack, Konsthögskolan och Dramatiska institutet är och har antalet studenter med funktionshinder varit litet. Många skolor har handlingsprogram för studenter med funktionshinder, men vi anser att man mera aktivt måste se över möjligheten för fler elever med funktionshinder att ta del av utbildningen.
Synskadade kan inte läsa textremsan till utländska TV-program. Om textremsan läses upp i en särskild ljudkanal skulle dessa problem kunna undanröjas. Inte minst i takt med den nya digitala TV-tekniken bör en sådan utveckling påskyndas. Enligt det nya avtalet med staten om radio och TV kommer fler TV-program att textas. Detta är något vi välkomnar.
Med nuvarande regler om tillgänglighet för talböcker har t.ex. många föräldrar till barn med funktionshinder inte tillgång till barnens läromedel när de skall stödja och hjälpa sitt barn med skolarbetet hemma. I enlighet med formuleringarna i Salamanca-deklarationen från 1994 bör detta önskemål kunna uppfyllas.
Många av landets kulturskapare lever under mycket knappa och ofta oberäkneliga förhållanden. Är man inte en väl etablerad konstnär är det ofta mycket svårt att leva på sitt arbete utan att få kompletterande stöd från det offentliga. Detta bör förändras.
Vi vill understryka vikten av att landets kulturskapare får så goda möjligheter och förutsättningar som möjligt att kunna försörja sig på sitt konstnärskap. Moderaterna är det enda parti som har ett heltäckande förslag för en politik som gynnar kulturskaparna och deras ekonomiska situation.
Trygghet innebär för konstnären att hans eller hennes kraft kan användas för skapande och utveckling av kulturarvet, i stället för oro om den ekonomiska situationen.
Skattetrycket måste sänkas och bidrag avvecklas. Vi anser att det bör tillskapas ett bemanningsföretag för kulturskapare. Reglerna inom socialförsäkringssystemet bör också anpassas på sådant sätt att de tar hänsyn till det faktum att många konstnärer har en mycket ojämn och ibland sporadisk inkomst. Vidare måste det införas kompletterande pensioner för fler kulturskapare, på samma sätt som det redan i dag finns för medlemmar i Författarförbundet.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Kent Olsson (m) |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
Anna Lindgren (m) |
|
Tobias Billström (m) |
Anna Ibrisagic (m) |
|
Margareta Pålsson (m) |
Henrik Westman (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |