1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 4
4 Konventets uppdrag och arbetssätt 5
5 Unionens struktur 5
6 Konstitutionella problem 6
7 Grundläggande rättigheter 8
8 Den institutionella strukturen 9
8.1 Parlamentet 9
9 Kommissionen 10
10 Europeiska rådet och EU-presidenten 10
11 Dubbelhattning 11
12 Ministerrådet 11
13 De nationella parlamenten 12
14 Unionens rättsinstrument och beslutsprocedurer 12
15 Unionens finanser och ekonomisk-politiska samordning 13
16 Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa 15
17 Samarbete kring brott och straff 15
18 EU:s flyktingpolitik 17
19 Den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken 17
20 Jämställdhet 19
21 Slutsatser 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa EU-symbolernas plats i det kommande fördraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lyfta ut Euratomfördraget ur konstitutionsförslaget och baka in tillämpliga delar som har att göra med skydd av miljö, liv och hälsa i själva konstitutionstexten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet, unionsrättens överordning, flexibilitetsklausulen och de s.k. passerellerna samt om behovet av lagrådsgranskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU ansluts till Europakonventionen för mänskliga rättigheter och att stadgan för de grundläggande rättigheterna förblir en politisk deklaration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-parlamentets inflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sammanslagning mellan kommissionen och ministerrådets sekretariat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vald ordförande i Europeiska rådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dubbelhattning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skydda de små ländernas inflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka och utveckla de mellanstatliga samverkansformerna och de nationella parlamentens roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av förändringar av rättsinstrument och beslutsprocedurer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstiftning i ministerrådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerställa möjligheten att införliva EU-lagstiftningen genom kollektivavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslut om skatter i EU skall tas med enhällighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stabilitetsnormerna inte skall överordnas sysselsättningsmålen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om granskningen av Europol och Eurojust.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättslig grund vad gäller EU-åklagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den europeiska arresteringsordern.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enhällighet inom asyl- och invandringspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vetorätt inom utrikespolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undvika utveckling mot en europeisk superstat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa alla förslag som leder till att EU utvecklas till en militär allians.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värna alliansfriheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kollektivt försvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s snabbinsatsstyrka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ömsesidiga försvarsbeslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet som mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka representationen av kvinnor i EU:s institutioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om global, ekologiskt hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förslaget till nytt fördrag ställs under prövning i en folkomröstning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undantag för Sverige att delta i EMU skall skrivas in i fördraget.
Vänsterpartiet förespråkar internationell politisk samverkan. Samarbete och överenskommelser mellan stater om gemensamma och gränsöverskridande samhällsproblem som miljöförstöring, kapitalets internationellt samordnade angrepp på arbetsrätt och sociala rättigheter, människohandel, prostitution, narkotika och undergrävande av mänskliga rättigheter är i vår tid en absolut nödvändighet. Denna samverkan kan och måste ske i former som respekterar och stärker demokratin i stället för att urholka den.
Utvecklingen av EU rör sig i en mycket bestämd riktning. I samband med Maastrichtfördragets tillkomst i början av nittiotalet doldes inte att motivet var att utveckla EU till en federal statsbildning. I Maastrichtfördraget skrevs också målen om ett gemensamt försvar och en gemensam valuta in, två områden som utgör grunden när man definierar en stat. Att EU måste kunna agera och konkurrera politiskt, ekonomiskt och militärt på världsarenan var ett budskap som framfördes av dåtidens ledande EU-företrädare. De jämförde sig gärna med USA och frammanade bilden av att målet var att bli lika stark och mäktig som jätten i väster.
På toppmötet i Köln i juni 1999 syntes EU:s militära ambitioner tydligt och utvecklingen på detta område har gått oerhört snabbt. Det lär bara vara en tidsfråga innan EU självständigt visar de militära musklerna så som anstår en sammanslutning med superstatsambitioner. Den svenska regeringen har haft få invändningar mot denna utveckling.
I EU:s fördrag har kapitalets frihet i praktiken gjorts till överordnad princip och dess beslutsstrukturer innebär en inskränkning av demokratin. Mellanstatliga överenskommelser ersätts alltmer av överstatliga majoritetsbeslut och folkets möjlighet att utkräva ansvar blir alltmer illusorisk, såväl reellt som formellt.
Vänsterpartiet motsatte sig mot denna bakgrund Sveriges medlemskap i EU. Även om vi respekterar resultatet i folkomröstningen 1994 har skälen för vårt ställningstagande inte förlorat i styrka och vår principiella ståndpunkt har inte ändrats. Vi verkar för en demokratisering av Europas politiska institutioner. Vårt mål är att ersätta EU:s odemokratiska beslutsformer och fördragsbundna högerpolitik med fri, alleuropeisk samverkan grundad på demokratiska ideal, social rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter.
Starka krafter verkar dock för att EU utvecklas i riktning mot en federal statsbildning. Skapandet av EMU och den gemensamma valutan är tillsammans med de uttalade militära ambitionerna det främsta uttrycket för denna strävan. Även i framtidskonventets arbete har de federalistiska ambitionerna tagit stort utrymme. Sveriges agerande har enligt Vänsterpartiet varit alltför passivt. Vi avser i det följande att presentera vår syn på denna utveckling som nu tycks öka i hastighet.
Vid EU:s toppmöte i Nice i december 2000 antogs en förklaring om unionens framtid. Där uttalades att fyra frågor skulle behandlas under regeringskonferensen 2004. Det handlade om hur en mer exakt avgränsning mellan EU och medlemsstaterna kan åstadkommas och som överensstämmer med subsidiaritetsprincipen. Det handlar om vilken ställning stadgan om de grundläggande rättigheterna skall ha. Det handlar om att förenkla fördragen utan att för den skull ändra deras innebörd och det handlar om vilken roll de nationella parlamenten ska ha inom EU:s struktur. Vid toppmötet i Laeken den 14–15 december 2001 antogs en deklaration som ytterligare ställde ett antal frågor för att föra medborgarna närmare unionen. Viktiga begrepp som där lyftes fram var demokrati, öppenhet och effektivitet.
Det förslag till fördrag som konventet presenterade vid toppmötet i Thessaloniki den 19–20 juni 2003 var som många befarat utarbetat i konsensus. Detta gör det svårare att ändra. Utgångspunkten från den svenska regeringens sida var att konventets förslag skulle innehålla alternativa skrivningar. Detta skulle lämna debatten öppen innan beslut skulle fattas. Tusentals ändringsförslag lades fram i konventet, men några omröstningar var det inte tal om. Presidiet tolkade stämningsläget och lade därefter fast linjen. Därför finns heller inga reservationer. Den debatt som är nödvändig för att uppnå ambitionen om att ge fördraget en verkligt folklig förankring har därmed uteblivit.
Tanken är att den europeiska allmänheten skall få kännedom om regeringskonferensens resultat före valen till EU-parlamentet i juni 2004. Parlamentet har dock inget inflytande över fördraget utan det ska godkännas av de nationella parlamenten. Diskussioner förekommer i flera länder om att hålla folkomröstning och flera stater har redan bestämt sig för att ställa frågan under folklig prövning. Italien, vissa stora länder och EU-parlamentet vill ha frågan så snabbt avklarad som möjligt utan detaljändringar medan andra är mer skeptiska.
EU:s förslag till konstitution innebär stora förändringar. Regeringen verkar dock i stora drag vara tillfreds med konventets förslag och tycks inte vara beredd, att ta strid för dem, dvs. att hota med eller att lägga in veto. Detta är enligt Vänsterpartiets mening en linje som riskerar att leda till att avståndet mellan väljare och makthavare fortsätter att öka.
Den förenkling av EU:s fördrag som ligger i konventets mandat är visserligen i sig önskvärd, men det är svårt att se att denna förenkling kan åstadkommas utan att också fördragens substantiella innebörd påverkas. Sannolikt kommer detta att framstå tydligare när slutresultatet analyseras närmare. Det snabba och närmast formella stadfästande av konventets resultat som ställts i utsikt torde inte vara möjligt. Kravet på att alla fördragsändringar beslutas med konsensus, det vill säga att medlemsländerna även i fortsättningen förblir fördragets herrar, kommer att kräva fortsatta förhandlingar innan beslut kan fattas.
Det invecklade valet av formuleringen ”utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa” vittnar om att det rör sig om en kompromiss mellan de krafter som anser det röra sig om ett fördrag och de som anser det vara en konstitution. Det bör trots allt uppfattas som en markering som understryker att EU går mer i riktning mot en statsbildning än ett samarbete mellan självständiga stater. Vi välkomnar regeringens markering på detta område då det i skrivelsen definieras som ett ”konstitutionellt fördrag”. Detta visar på att man vill gå ifrån de alltför federalistiska tendenser som finns i konventets utkast. Det sätt som dessa och liknande begrepp används på i förslaget till nytt fördrag, är ägnat att skapa oklarhet om dess reella innebörd och skapar ett olyckligt utrymme för att tolka det i federalistisk riktning.
Konventets förslag slår också fast vilka symboler EU ska ha. Det handlar om Beethovens nionde symfoni ”Ode till glädjen”, Europarådets tidigare flagga med 12 gula stjärnor mot blå botten, euron som valuta, den 9 maj som Europadagen och mottot ”förenat i mångfalden”(artikel lV-1). Vänsterpartiet är kritiskt till detta och uppmanar regeringen att avvisa dessa symbolers plats i det kommande fördraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Euratomfördraget fogas till konventsförslaget som en protokollsbilaga och föreslås behålla sin status som juridisk person. Regeringen säger att fördraget visserligen är föråldrat och att många bestämmelser inte längre är relevanta men hävdar att förutsättningarna att få till stånd en ändring är begränsade. Förslaget att bibehålla Euratomfördraget har kritiserats från många håll, kanske främst därför att det strider mot principen att inte prioritera och stödja ett energislag framför övriga. Av Euratomfördraget framgår också att Euratom förfogar över medlemsstaternas speciella klyvbara material, dvs. material av vilket det går att tillverka atomvapen. Det kan hävdas, inte minst mot bakgrund av den föreslagna gemensamma försvarspolitiken, att ett bibehållet fördrag lämnar fältet öppet för ett framtida EU som en atomvapenstat. Euratomfördraget bör lyftas ut ur konstitutionsförslaget och tillämpliga delar som har att göra med skydd av miljö, liv och hälsa bakas in i själva konstitutionstexten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under de senaste femton åren har EU präglats av en ökad misstro mellan medborgarna i medlemsstaterna och den styrande eliten inom EU. Samtidigt har en betydande maktförskjutning skett från medlemsländerna till EU:s olika institutioner. De fördragsändringar som antagits i Maastricht, Amsterdam och Nice pekar alla i denna riktning. Konventets förslag innebär att nya steg tas i denna riktning.
Ett system som bygger på kvalificerad majoritetsomröstning ger inte väljarna i respektive medlemsstat någon möjlighet att utkräva ett samlat politiskt ansvar av den församling som stiftar lagarna. Riksdagen har inte vare sig formell eller reell makt över de lagar som bestäms i EU. Därför måste den svenska regeringen verka för att enhällighet blir den normala beslutsformen i ministerrådet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I den svenska regeringsformen återfinns bl.a. följande villkor för maktöverföring till EU: ”Inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket [...]” (10:5 RF). Innebär denna formulering att det finns en gräns bortom vilken svensk grundlag inte tillåter ytterligare överförande av beslutanderätt till EU:s institutioner? Riksdagens eget svar har varit att en sådan gräns finns, men att vi hittills inte passerat den, eftersom EU:s (EG:s) överstatliga beslutsformer framför allt rört den inre marknaden och således inte rört principerna för statsskicket. Det bör dock noteras att även inre marknadsbeslut i flera fall kolliderat med svensk grundlag, framför allt när det gäller tryckfriheten. Det nu föreliggande förslaget till fördrag innehåller dock element som innebär att vi närmar oss och kanske passerar den gräns som den svenska grundlagen ställer upp. Det skulle i så fall innebära att en ratificering av fördraget i nuvarande form kräver grundlagsändring.
De inslag i fördraget som Vänsterpartiet i detta sammanhang ser som mest problematiska är följande:
Utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet.
De överstatliga inslagen i EU förstärks relativt kraftigt. Någon avgränsning till den inre marknaden – i och för sig redan uppluckrad – görs inte längre. Regeringens argument att det endast är kompetensområdet (vad EU får besluta om) och inte beslutsmetoden (kvalificerad majoritet eller enhällighet) som är avgörande för förenligheten med 10:5 RF är enligt vår mening inte hållbart. Förändringen begränsar svensk suveränitet ytterligare. Alltfler beslut kan komma att fattas i strid med den svenska riksdagens och/eller regeringens vilja, även på områden som ”rör principerna för statsskicket”. Regeringens synsätt, att endast kompetensområdet som sådant är relevant, skulle innebära att redan dagens EU-fördrag är oförenligt med grundlagen, eftersom en stor del av de politiska områden som i dag hanteras mellanstatligt helt klart rör principerna för statsskicket.
Unionsrättens överordning.
Artikel 10.1 i konventets förslag säger: ”Konstitutionen och den rätt som antagits av unionens institutioner när de utövar sina befogenheter som de har tilldelats skall ha företräde framför medlemsstaternas rätt.” Formuleringen vilar på ett antal domar i EG-domstolen på 60- och 70-talet där det i enskilda fall hävdades att EG-rätten var överordnad nationell rätt, inklusive grundlag. Regeringen hävdar att detta endast är en kodifiering av ett allmänt erkänt förhållande. Denna ståndpunkt kan dock ifrågasättas. Principen om EG-rättens överordning är inte helt oomstridd vare sig bland jurister eller politiska företrädare. Dessutom har praxis hittills inneburit att domstolen trots allt gjort en avvägning mellan unionsrätten och de nationella grundlagarna. Med artikel 10.1 har inte längre domstolen något skäl att fundera på sådana hänsyn,
Flexibilitetsklausulen.
I konventsförslagets flexibilitetsklausul (artikel 17) ges ministerrådet rätt att med enhälligt beslut och efter godkännande av Europaparlamentet vidta åtgärder för vilka det inte finns rättsligt stöd i fördraget, ”om det krävs för att uppnå de mål som fastställs genom konstitutionen”. Denna paragraf innebär att EU:s institutioner kan ge sig själva kompetenser som de inte har i fördraget. Trots de begränsningar som anges är detta principiellt och konstitutionellt oacceptabelt. Regeringen hävdar att denna paragrafs utformning i kombination med domstolens kontroll ”utgör en garanti för att bestämmelsen inte kommer att tillämpas så att unionens kompetens utvidgas på ett sätt som den nationella parlamenten inte haft möjlighet att ta ställning till genom ett godkännande av fördragsändring”. Resonemanget är obegripligt. De nationella parlamenten ges ingen som helst roll vid en sådan kompetensutvidning som det här är fråga om.
De s.k. passerellerna.
Konventsförslagets två paragrafer om mekanismer för förenklat ändringsförfarande, de s.k. passerellerna, artiklarna 24.4 och 39.8, innebär att Europeiska rådet med enhällighet kan ändra beslutsförfarande från särskilt lagstiftningsförfarande till vanligt sådant, samt från enhällighet till kvalificerad majoritet. Här ges alltså EU-institutioner, vars befogenheter skall regleras av fördraget, kompetens att själva ändra detta fördrags innehåll på ett sådant sätt att dessa institutioner stärker sin egen makt i förhållande till medlemsstaterna. Förslaget är oacceptabelt.
Sammantaget innebär dessa fyra punkter att konventsförslagets förenlighet med svensk grundlag med fog kan ifrågasättas. Regeringens analys av problemen i skrivelsen är summarisk, för att uttrycka sig milt. Därför bör regeringen uppdra åt Lagrådet att närmare granska dessa konstitutionella elements konsekvenser vad gäller förhållandet till svensk grundlag. Vad som ovan anförts om utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet, unionsrättens överordning, flexibilitetsklausulen och passerellerna samt om behovet av en lagrådsgranskning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Frågan om stadgan om de grundläggande rättigheterna är en av de framtidsfrågor som konventet har hanterat. Den nuvarande stadgan anses svår att infoga i ett EU-fördrag. Konventets förslag anger att EU bör ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Detta innebär att EU:s status som juridisk person måste accepteras.
I artikel 12.2 står det: ”Unionen skall ensam ha befogenhet att ingå ett internationellt avtal om ingåendet av avtalet fastställs i en unionsrättsakt, eller om det är nödvändigt för att den skall kunna utöva sin befogenhet internt eller om det inverkar på en intern unionsakt.” Vad denna formulering innebär är oklart. Vilket utrymme som ges för länder som vill ingå avtal självständigt är inte utrett, inte heller vilka avtal som inte inverkar på en intern unionsakt.
Vi menar att EU:s egen stadga för grundläggande rättigheter inte bör införlivas i fördraget utan förbli en icke juridiskt bindande deklaration. Även innan EU är formellt bundet av Europakonventionen om mänskliga rättigheter kommer detta att skapa en situation där två legala dokument och två domstolar – EG-domstolen i Luxemburg och Europadomstolen i Strasbourg – riskerar att komma i konflikt med varandra eller i varje fall skapa betydande oklarhet om det legala skyddet för mänskliga rättigheter på alleuropeisk nivå. Därför bör rättighetsstadgan förbli en politisk deklaration. Däremot är det viktigt att fördraget ändras så att EU kan anslutas till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det skulle göra EG-domstolen mer återhållsam att stödja sig på EU-stadgan i sina beslut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Europaparlamentet får enligt konventets förslag en starkare ställning. Detta genom att det ges vetorätt i dubbelt så många politikområden eftersom praktiskt taget all lagstiftning ska ske genom medbeslutandeförfarandet. Europaparlamentet får också utvidgat medbestämmande när det gäller budgetära frågor. Tidigare har de inte haft inflytande över obligatoriska utgifter, i huvudsak jordbruksutgifter. Nu ges däremot Europaparlamentet medbeslutande över europeiska lagar och ramlagar som berör jordbruket, men inte lika stort inflytande över de förordningar eller beslut som fastställer priser, avgifter med mera. Nämnas kan att målet för EU:s jordbrukspolitik förblir oförändrat.
I en övergångsperiod mellan 2004 och 2009 kommer Nicereglerna för fördelning av platser i EU-parlamentet att gälla. Därefter införs det som kallas för degressiv proportionalitet. I sak innebär det att fördelningen av mandat efter 2009 kommer att följa ländernas folkmängd, men med en viss minimitröskel för de små länderna. Uträknat efter strikt folkmängd skulle Sverige få 14 platser av 736 år 2009, mot de nuvarande 19 som tilldelas enligt Nice-fördraget. Tyskland skulle få 133 platser efter år 2009 mot nuvarande 99 platser. De stora länderna stärker härmed sin ställning genom de ändrade reglerna. Detta är viktigt med tanke på det utvidgade medbeslutandet i lagstiftningsfrågor.
Valdeltagandet till EU-parlamentet har sjunkit vid varje val sedan 1979, trots att parlamentets inflytande har ökat efter varje fördragsändring. Att stärka parlamentets roll löser inte det enorma demokratiska legitimitetsproblemet. Vänsterpartiet understryker det orimliga i att ett parlament med så svag legitimitet kan tillåtas öka sin makt över Europas medborgare. Ett ökat inflytande för EU-parlamentet innebär ett reducerat inflytande för rådet och därmed i förlängningen för medborgarna som får allt svårare att utkräva ansvar för fattade beslut. Därför måste huvudlinjen under regeringskonferensen vara att återflytta makt till medlemsländerna och motverka ökad centralstyrning och överstatlighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kommissionens ställning som tjänstemannaregering är främmande för varje demokratiskt system. Enligt konventets förslag skall kommissionens ordförande nu utses av Europaparlamentet. Dock får de bara en kandidat att rösta om och det är Europeiska rådet som ensamt nominerar med kvalificerad majoritet vem som ska väljas.
Med sin exklusiva initiativrätt har kommissionen en starkare ställning än både Europaparlamentet och de nationella parlamenten när det gäller påverkan på den lagstiftning som EU förfogar över. Kommissionen är en tjänstemannainstans som genom bland annat sitt initiativmonopol givits en politisk roll som saknar demokratisk legitimitet. Denna konflikt löses inte genom att på konstlad väg omvandla kommissionen till en EU-regering med hjälp av pseudoparlamentariska arrangemang (t.ex. att kommissionens ordförande skulle utses av Europaparlamentet eller av de nationella parlamenten). Kommissionen bör i stället fråntas sin initiativrätt och göras till ett kansliorgan under rådet. Vänsterpartiet vill i detta sammanhang återupprepa sitt tidigare krav på att på sikt avskaffa kommissionen. En sammanslagning mellan kommissionen och ministerrådets sekretariat skulle tillsammans med initiativrätt för de nationella parlamenten kraftigt försvaga EU:s federalistiska karaktär. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Europeiska rådet ska enligt konventets förslag träffas varje kvartal och därefter rapportera till Europaparlamentet. Europeiska rådet leds av en ordförande/president som sitter på två och ett halvt år och som kan återväljas högst en gång. Någon tydlig arbetsbeskrivning för ordföranden finns ännu inte utarbetad mer än han/hon ska företräda unionen utåt och inte får inneha nationella mandat. Kompetensstrider mellan den valde ordföranden och EU:s utrikesminister och mellan ordföranden och EU-kommissionens ordförande kommer härmed utan tvivel att uppstå. I och med detta förslag försvinner också rotationsprincipen, vilket flera mindre länder vänt sig emot.
Europeiska rådet får enligt förslaget status som institution, men ska inte ägna sig åt lagstiftning utan främst vara impulsgivare till andra EU-organ. Förutom ”den valde ordföranden” ska Europeiska rådet bestå av stats- och regeringscheferna och EU-kommissionens ordförande. EU:s utrikesminister knyts till arbetet i Europeiska rådet.
Riksdagen har tagit ställning mot förslaget om en vald ordförande/president för Europeiska rådet. Det är anmärkningsvärt att regeringen trots detta har valt att ligga lågt i kritiken av förslaget. Vänsterpartiet anser att en vald ordförande leder till att synen på EU som en mellanstatlig union minskar. Förslaget bör därför avvisas i förhandlingarna om ett nytt fördrag. Detta vill vi ge regeringen till känna.
EU:s utrikesminister finns med både i kommissionen som vice ordförande och som ordförande i ministerrådet för externa frågor. Utrikesministern skulle alltså enligt detta förslag finnas centralt placerad både i den lagstiftande och den verkställande maktens ledning.
En struktur där en person sitter på två politiska mandat samtidigt är enligt vår uppfattning inte önskvärd då utrikes- och säkerhetspolitiken företrädesvis bör betraktas som en nationell bestämmandefråga. Tillsättningen av posten som EU:s utrikespolitiska talesman var i sig ett led i en utveckling mot ökad överstatlighet i utrikespolitiska frågor. Det är den svenska utrikesministern som är och skall förbli talesman/taleskvinna vad gäller Sveriges utrikespolitik. Därför bör varje förslag som utvecklar och förstärker unionens gemensamma utrikespolitik avfärdas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ministerrådet delas i konventets förslag in i olika konstellationer. Utrikes- och säkerhetspolitikkonstellationen kommer att ledas av unionens utrikesminister. Även utrikesministerfunktionen saknar tydlig arbetsbeskrivning beroende på oenighet om politiken, särskilt på grund av Irakkriget. Allmänna rådet, där EU-ministrarna ska ta plats, är tänkt att ansvara för alla lagstiftningsfrågor, ett förslag som är mycket kontroversiellt och som till och med Sverige har invändningar emot. Detta förslag bör avvisas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bortsett från utrikesrådet kommer ordförandeskapet att rotera i rådskonstellationerna och mandatperioden blir minst ett år. När Europeiska rådet och ministerrådet beslutar med majoritet kommer det från 2009 att krävas dubbel majoritet (en majoritet av medlemsstaterna och minst tre femtedelar av befolkningen). De stora länderna stärker påtagligt sitt inflytande genom att den dubbla majoritetsprincipen införs. Detta är en utveckling som Vänsterpartiet ställer sig mycket kritiskt till och menar att regeringen i påbörjade förhandlingar skall verka för att skydda de små ländernas inflytande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De nationella parlamenten kommer att få handlingarna utsända samtidigt som EU-parlamentet och ministerrådet. De ges en chans till ”early warning system” för att kontrollera efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen. Varje nationellt parlament får två röster. Om det kommer in protester från en tredjedel ska kommissionen ompröva sitt förslag.
I rättsliga och inrikes frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har kallats för ”nödbroms”. Men kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt. Någon ny beslutanderätt för de nationella parlamenten medger inte konventets förslag. Snarare är det frågan om en väckarklocka som kommissionen kan stänga av om de så önskar. Detta är inte en tillräcklig förstärkning av de nationella parlamenten.
De nationella parlamentens ställning i förhållande till EU:s institutioner bör stärkas och de överstatliga inslagen i beslutsfattandet reduceras. Därför kan det synas positivt att de nationella parlamenten föreslås få en tydligare och mer formaliserad roll i kontrollen av subsidiaritetsprincipen. Dock får inte denna funktion utformas på ett sådant sätt att EU:s karaktär av i grunden mellanstatlig samverkan – där medlemsländerna företräds av sina regeringar – suddas ut. En generell förstärkning av EU:s institutioner vad gäller kompetens och beslutsmakt i förhållande till medlemsländerna och de nationella parlamenten kan inte accepteras. Tvärtom bör de mellanstatliga samverkansformerna och de nationella parlamentens roll förstärkas och utvecklas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Antalet beslutsinstrument reduceras i konventets förslag från 15 till 6. De utgörs i och med detta förslag av europeiska lagar, europeiska ramlagar, europeiska förordningar, europeiska beslut samt rekommendationer och yttranden. Europeiska lagar och ramlagar ersätter tidigare förordningar och direktiv. Det ska enligt konventets förslag inte vara möjligt för rådet och parlamentet att uppfinna nya beslutsformer. Antalet beslutsprocedurer kommer också att reduceras. Vänsterpartiet delar den kritik som flera remissinstanser framför om tvetydigheter och menar att dessa förslagna förändringar kräver juridisk-teknisk översyn. Regeringen måste också i förhandlingar om rättsinstrumentens och beslutsprocedurernas utformning i det nya fördraget verka för att en sådan översyn genomförs.
Det finns en skrivning om delegation av lagstiftningen till EU:s kommittéväsende. Det finns cirka 1 500 arbetsgrupper inom kommissionen och 300 inom ministerrådet. Personer som finns med där handplockas och de jobbar inte öppet. Det finns också möjlighet att återta delegationen, men för att detta ska kunna ske krävs en majoritet av parlamentets ledamöter och en kvalificerad majoritet i ministerrådet. Enligt Vänsterpartiet bör lagstiftning aldrig delegeras till arbetsgrupper utan istället – när EU har lagstiftningsmakt – alltid ske i öppenhet i ministerrådet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare föreslår konventet i detta sammanhang en skrivning om att medlemsstaterna ska kunna överlåta till parterna att genomföra europeiska ramlagar på nationell nivå. Detta gäller dock inte europeiska beslut. En konsekvens av detta skulle vara att det egentligen inte går att överlåta åt parterna att via kollektivavtal genomföra besluten på nationell nivå. Vänsterpartiet delar den syn som regeringen framför om att dessa konsekvenser bör ses över. Regeringen bör i kommande förhandlingar säkerställa möjligheten att införliva EU-lagstiftningen genom kollektivavtal. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Beslutsproceduren ändras när det gäller inkomstsidan av EU-budgeten (alltså medlemsavgifterna). Beslutet om kriterier för avgifterna till budgeten ska tas med kvalificerad majoritet i stället som idag med enhällighet. Det totala taket för EU:s inkomster ska dock fortsättningsvis tas med enhällighet. Den fleråriga budgeten, som i konventsförslaget benämns som det finansiella perspektivet, ges en rättslig grund istället för att som idag regleras genom avtal. Hela årsbudgeten, både obligatoriska och ickeobligatoriska utgifter, ska ske genom medbeslutandeförfarande med EU-parlamentet.
När det gäller samordningen av den ekonomiska politiken får kommissionen och EU-parlamentet en starkare ställning vilket innebär en förstärkt överstatlighet. Kommissionen får utdela varningar till länder som inte sköter sina statsfinanser. Detta får endast rådet göra i dag. Vänsterpartiet menar att denna väg mot ökad överstatlighet är fel väg att gå. Den ekonomiska politiken är en nationell angelägenhet och all samordning bör ske i helt mellanstatliga former. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare får eurogruppen i det nya fördraget en fastare ställning än den informella roll den har i dag. Redan i dag kan eurogruppen fatta beslut som rör euromynten, sanktioner rörande tillväxt- och stabilitetspakten och växelkurspolitik. Nu ska även eurogruppen kunna fastställa gemensamma ståndpunkter som rör eurons roll inom internationella organ. Enligt artikel lll-63 kan ministerrådet efter det att frågor om bolagsskatt kopplade till bedrägeri och skatteflykt konstaterats med kvalificerad majoritet utarbeta lagar och ramlagar, detta för att få den inre marknaden funktionsduglig. I övrigt gäller enhällighetsregler för skatter. Vänsterpartiet anser att alla beslut i EU om skatter ska tas med enhällighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den samordning av den ekonomiska politiken som EU-projektet handlar om tydliggörs i konventets förslag. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till en sådan detaljstyrning av den ekonomiska politiken. Konventets förslag öppnar också i och med kommissionens förstärkta position för en ren tjänstemannakritik av ländernas ekonomiska politik. Regeringen anger att den ser denna utveckling som positiv.
Detta handlar i förlängningen egentligen bara om att säkra genomförandet av en viss politik. Det handlar bland annat om det överordnade prisstabilitetsmålet, begränsningarna för finanspolitiken med EMU:s stabilitetspakt och restriktioner på offentliga sektorns möjligheter att låna. Det är inte neutralt, objektivt eller uttryck för något slags gemensamt samhällsintresse att sätta mål om prisstabilitet före exempelvis ökad sysselsättning. Ett mål som dessutom blir styrande och sätter ramar för den ekonomiska politiken i vid mening. Denna inriktning av politiken fastläggs i fördraget. Det innebär att viktiga delar av den ekonomiska politiken inte går att förändra via väljarnas önskemål i val till nationella parlament. För att genomföra en förändring måste alla länder vara överens samtidigt, vilket självfallet gör det mycket svårt att få till stånd en förändring. På detta sätt har man i realiteten dragit undan viktiga delar av den ekonomiska politiken från folkligt och demokratiskt avgörande. Regeringen verkar dela konventets syn på att den ekonomiska politiken skall vara överordnad sysselsättningen då man i skrivelsen behållit formuleringen att sysselsättningspolitiken skall ”stämma överens” med de ekonomiska riktlinjerna.
När länderna saknar en egen penningpolitik och är underkastade stabilitetsnormerna, är det meningen att förändringar i ekonomin till stor del ska hanteras av marknadskrafterna. I detta ligger en uppfattning om att hög arbetslöshet beror på dåligt fungerande marknader. De måste därför avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden måste öka och lönerna bli mer flexibla. Detta är en traditionell högerpolitisk syn på samhällsekonomiska förhållanden.
Detta synsätt präglar i stor utsträckning även konventets fördragsutkast. Konventets förslag att skriva in ”marknadsekonomi” – dock förskönat med uttrycket ”social marknadsekonomi” – som ett övergripande mål är ett sätt att fördragsfästa en högerpolitisk världsbild. För att respektera resultatet i folkomröstningen om EMU bör regeringen i regeringskonferensen verka för att denna syn inte ges för stort utrymme i fördragstexten och för att stabilitetsnormerna inte överordnas sysselsättningsmålen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I detta sammanhang vill vi också påminna om den diskussion som pågår om att foga en ”femte frihet” till de fyra som redan anges inom den inre marknaden. En sådan femte frihet skulle gälla gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder. Regeringen har varit aktiv i denna fråga tidigare och bör i regeringskonferensen föra fram förslag till formuleringar i de artiklar som behandlar de fyra friheterna som möjliggör för sådana åtgärder. LO presenterar i sitt remissvar ett förslag till hur en sådana skrivning kan formuleras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Konventet föreslår en rad förändringar på det rättsliga och inrikes området som ligger i linje med den generella utvecklingen mot ökad överstatlighet. Bland annat föreslås att Europeiska rådet, i stället för som nu justitieministrarna, ska utarbeta program och riktlinjer på områdena frihet, säkerhet och rättvisa. En ständig kommitté av tjänstemän inrättas för att samordna det operativa arbetet för den inre säkerheten. Denna kommitté knyts också till arbetet mot terrorismen i enlighet med solidaritetsklausulen. En gemensam politik för visum och personkontroll föreslås omfatta ett integrerat system för gemensam gränspolis. Lagar och ramlagar för ett heltäckande asylsystem presenteras liksom fastställandet av en gemensam invandringspolitik utifrån principerna om ”burden-sharing”. Vidare föreslås ömsesidigt erkännande av straffrättsliga domar och avgöranden. Regler för de europeiska åklagarmyndigheterna (Eurojust) antas med majoritet. Polissamarbete av operativt slag beslutas med enhällighet men när det gäller utväxling av material, utbildning av personal, upplysningar etc. tas besluten med kvalificerad majoritet. Europol (artiklarna lll-177-78) som i dag är reglerat med en mellanstatlig konvention blir med konventets förslag överstatligt. Europol får rätt att efterforska och genomföra operativa aktioner i medlemsländerna, men tvångsingripanden ska avgöras av de nationella myndigheterna.
Det hela rör sig om att avskaffa all inre gränskontroll men samtidigt om att bygga upp en gemensam politik för asyl, invandring och yttre kontroll vid gränserna. Och det handlar om straffrätt och civilrätt, polissamarbete (Europol) och åklagarsamarbete (Eurojust).
Efter Amsterdamfördraget blev vissa delar överflyttade till den första, överstatliga pelaren.
Nu är pelarsystemet avskaffat men frågorna är för den skulle inte helt överblickbara. Detta inte minst för att det finns särregler beroende på känslighetsgrad över de frågor som ligger nationalstaternas kärnområden nära.
Vänsterpartiet anser det viktigt att utveckla ett väl fungerande samarbete på såväl åklagar- som polissidan, men understryker att detta samarbete skall struktureras på mellanstatlig nivå. Rikspolisstyrelsen och åklagarväsendet delar i sina remissvar kritiken mot den ökande överstatligheten i vissa delar och pekar också på att det finns juridiska oklarheter i den djungel av regler, särbestämmelser, beslutsprocedurer etc som utgör dess grund. När det gäller rådets möjligheter att enhälligt anta lagar, efter hörande av Europaparlamentet, och att fastställa villkoren för ingripande på annan medlemsstats territorium lämnas de nationella parlamenten enligt konventets förslag utanför i fråga om tvångsåtgärder på det egna territoriet. Detta anser Vänsterpartiet vara oacceptabelt. När det gäller granskningen av Europol och Eurojust är det tydligt att förslaget inte är tillräckligt genomarbetat. Det framgår inte vilken roll de nationella parlamenten skall ha, vilka befogenheter som skall gälla för granskningen eller varför Europaparlamentet skall ha en framträdande roll i granskningen. Detta måste tydliggöras i den pågående regeringskonferensen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Konventet lägger i sitt förslag in en rättslig grund i fördraget för att möjliggöra för att i framtiden inrätta en EU-åklagare. Regeringen anser enligt skrivelsen att en sådan inte skall införas, men hänvisar till att ett sådant beslut skall ske med enhällighet och att Sverige härmed har en möjlighet att stoppa detta då det aktualiseras. Vänsterpartiet delar regeringens syn på att en institution som en EU-åklagare inte bör inrättas men menar att Sverige i regeringskonferensen inte bör acceptera att någon rättslig grund för detta avseende förs in i fördraget. Detta synsätt framför även Riksåklagaren i sitt remissvar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet är kritiskt till utvecklingen inom det rättsliga området som leder till mer harmonisering av lagstiftning gällande brott och straff. Med erfarenheterna av utvecklingen inom området efter händelserna den 11 september 2001 bör regeringen verka för att stärka den mellanstatliga processen när det gäller rättsliga frågor och utnyttja såväl FN som EU, Interpol och andra mellanstatliga samarbeten. Syftet med det rättsliga samarbetet bör vara att verka för att bekämpa den internationella brottsligheten och samtidigt att stärka såväl fri- och rättigheter som rättssäkerheten för medborgarna. Ett exempel på att samarbetet inom EU går mot en alltmer repressiv och rättsosäker utveckling är den europeiska arresteringsordern. Denna lagstiftning, liksom flera andra beslut inom området, bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Det måste påpekas att det föreligger allvarliga tveksamheter när det gäller de principiella grunderna om ömsesidigt erkännande som rambeslut grundas på. Det kan knappast förnekas att medlemsstaternas rättsordningar skiljer sig åt, dels avseende regelverkens innehåll, t.ex. förutsättningar för straffprocessuella ingripanden, dels avseende rättsväsendets uppbyggnad, funktion och effektivitet. Sverige förbinder sig att godta rättsliga beslut fattade i samtliga medlemsstater utan möjlighet att göra en materiell prövning av t.ex. styrkan av misstankegraden eller möjlighet att tillämpa svenska regler, i vart fall inte alla, som på grund av skyddsvärda intressen innebär begränsningar i myndigheters rätt att ingripa mot enskilda. Det är enligt Vänsterpartiet en märklig ordning att det är den stats reglering som ger den enskilda det sämsta skyddet mot ingripanden som skall vara den nedre gränsen för enskildas skydd i hela unionen. Mer rimligt vore att erkänna det mer utvidgade skydd som enskilda länder anser adekvat i den egna rättsordningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Erfarenheterna av det hittills förda arbetet med harmoniseringen av flyktingpolitiken visar att murarna runt Fort Europa byggs allt högre istället för att EU genom mellanstatligt samarbete tar ansvar för de flyktingar som söker skydd undan förföljelse. De direktiv som antas inom unionen är minimidirektiv vilket innebär att medlemsstaterna, om de har mer generösa bestämmelser, kan bibehålla dem. Det står också medlemsstaterna fritt att upprätta mer generösa bestämmelser. Denna möjlighet har den svenska regeringen i det stora hela inte utnyttjat.
Vänsterpartiet är fortsatt starkt kritiskt till EU:s flyktingpolitik och anser den vara inhuman och alltför restriktiv. Vi varnade för att ett system med minimiregler skulle innebära en dragning mot en harmonisering nedåt i riktning mot den sämsta tillåtna nivån för rättssäkerhet och behandling. Detta visade sig också bli fallet.
Genom den överstatliga beslutsproceduren ska EU enligt konventets förslag utveckla en gemensam flyktingpolitik där regeln om minimistandard tas bort. Det betyder att Sverige och andra länder som så skulle vilja förhindras att föra en mer generös flyktingpolitik än EU:s gemensamma. Samtidigt ska migrationspolitiken bli föremål för majoritetsbeslut. Vänsterpartiet är kritiskt till denna utveckling och menar att asyl- och invandringspolitiken även fortsättningsvis bör vara föremål för enhällighet och att länder som så önskar ges möjlighet att föra en mer human och generös flyktingpolitik än den som bestämts på EU-nivå. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet förespråkar internationellt samarbete. Även samverkan i utrikespolitiska frågor är bra men förutsätter att den nationella bestämmanderätten bevaras. Vetorätten måste finnas kvar vad gäller alla utrikespolitiska frågor. Flera av konventets förslag innebär ökad harmonisering av EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, inklusive vissa förslag om majoritetsbeslut på detta område, vilket leder till ökad överstatlighet. Det finns i dag stor anledning att noga följa denna fråga, och den svenska regeringen måste med kraft motverka de beslut som kan tänkas leda till att Sverige måste ge ifrån sig mer makt över utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.
Vi menar att ett bevarande av vetorätten och även ett återförande av fler frågor än idag till enhällighet är mycket angeläget och vill med detta understryka att det mandat den svenska regeringen gått in med i det europeiska samarbetet kring utrikes- och säkerhetspolitiken vilar på att detta skall röra sig om mellanstatlig samverkan där den nationella bestämmanderätten bevaras. Kvalificerad majoritetsomröstning bör inte tillämpas inom utrikespolitikens område. Med detta avvisar vi alltså även nuvarande regler och menar att vetorätt måste finnas vad gäller samtliga utrikespolitiska frågor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I och med ett bevarande och förstärkande av vetorätten faller frågan om att behålla både möjligheten till konstruktivt avstående och frivilliga koalitioner. Vänsterpartiet ser i och för sig inga stora problem med att stater agerar på egen hand eller gemensamt kring vissa frågor. Det finns dock en överhängande risk för att det är starka stater som kommer att använda sig av frivilliga koalitioner för att påverka andra att gå med på deras linje.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar alla frågor som rör EU:s säkerhet och ger EU-länderna möjlighet att när de så önskar agera tillsammans på den internationella arenan. Detta var själva avsikten med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och detta bör fortsätta att vara dess målsättning. Vänsterpartiet vill understryka vikten av att Sverige inom EU värnar nationernas självbestämmanderätt. EU bygger på ett samarbete mellan självständiga stater, och all utveckling mot en europeisk superstat måste undvikas för att EU:s folkliga legitimitet inte skall förfalla i ännu större utsträckning än vad som redan skett. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller FN-mandat finns det i konventsförslaget en skrivning om att visa respekt för FN-stadgan, men det är EU självt som avgör om det krävs FN-mandat vid militära aktioner eller inte. I artikel l-40.2 står det uttryckligen att säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar”. En försvarsmaterialbyrå ska inrättas för att se över de operativa militära behoven. I en särskild artikel (l–42) förs en solidaritetsklausul in där samtliga länder förbinder sig att skydda medlemsländer – även militärt – som anser sig hotade av terroristattacker.
Vidare införs en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden på likartat sätt som det föreskrivs i Nato. Detta anges i artikel l-43 och artiklarna om fördjupade samarbeten i kapitel 3. Förslaget är långtgående, trots att samtliga länder inte till en början behöver delta. Regeringen har ställt sig tveksam i denna del vilket välkomnas av Vänsterpartiet. Regeringen måste med kraft avvisa alla förslag som leder till att EU utvecklas till en militär allians. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utgångspunkten för all europeisk samordning vad gäller krishantering måste vara icke-militära insatser. Genom alliansfriheten har Sverige kunnat föra en självständig politik. Neutralitetsoptionen har gett oss den trovärdighet som behövts för att hävda den självständiga politiken. Detta förhållningssätt har aldrig hindrat oss från att skarpt ta avstånd från brott mot mänskliga rättigheter eller internationell lag. Inte heller har det försvårat vårt deltagande i fredsbevarande insatser. Vänsterpartiet vill utveckla alliansfriheten samt värna den radikala och självständiga utrikespolitik som varit Sveriges kännemärke. Detta ställer krav på Sverige att agera konsekvent, i regeringskonferensen liksom i övriga internationell forum.
På EU-toppmötet strax efter terrordåden i USA antog Sverige och övriga EU-länder en kommuniké som sade att EU-staterna ”efter vars och ens förmåga” var beredda att stödja en militär motattack. I detta sammanhang betonades också behovet av att göra den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken operativ så snart som möjligt. Redan detta uttalande antydde alltså att krishanteringsstyrkan skulle kunna ha en roll i terroristbekämpning, vilket skulle innebära flera steg in i en gråzon mellan krishantering och kollektivt försvar. Konventets förslag om en utveckling av Petersbergsuppgifterna – dvs. de olika typer av fredsfrämjande uppgifter som EU skall genomföra – och tankarna om en ny solidaritetsklausul skulle innebära en utvidgning av mandatet för EU:s krishanteringsförmåga till att omfatta terroristbekämpning. Detta är ett steg på vägen mot ett kollektivt försvar, vilket är oförenligt med den svenska alliansfriheten. USA:s krig mot Afghanistan har av det internationella samfundet definierats som ”försvar mot terrorism”. Det är oacceptabelt att tänka sig att EU:s snabbinsatsstyrka – i det fall ett EU-land blir utsatt för en terroristattack – skall anfalla ett annat land på samma sätt som USA anföll Afghanistan och definiera detta som försvar mot eller bekämpning av terrorism.
EU:s snabbinsatsstyrka bör endast användas efter beslut i FN:s säkerhetsråd. Alla öppningar för att denna militära styrka skulle kunna agera som en offensiv militär enhet utan ett klart uttalat FN-mandat leder tankarna till uppbyggandet av en ny supermakt i Europa. Vänsterpartiet menar att det är av avgörande betydelse, inte minst för vår alliansfrihet, att denna svenska inställning tydliggörs och förklaras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med hänvisning till överordnande rättssäkerhetsprinciper kan inte Vänsterpartiet ställa sig bakom konventets tankar om utvecklingen av Petersbergsuppgifterna och en solidaritetsklausul. Vad gäller frågan om ett ökat samarbete inom området för krishantering menar Vänsterpartiet att fokus från konventet till alltför stor del kommit att ligga på krigsmaterielområdet och militär krishantering på bekostnad av civil krishantering, vilket enligt vår uppfattning hade varit en bättre motiverad utgångspunkt. Den svenska regeringen bör i denna fråga inom EU verka för att det tydligt deklareras att försvars- och säkerhetspolitiken inte skall användas till terroristbekämpning. Ett europeiskt engagemang mot terrorismen bör inte omfatta militära mandat. EU bör i stället öka satsningarna på att förebygga väpnade konflikter, främja demokratisk utveckling och bekämpa fattigdom. Vänsterpartiet vill också med bestämdhet ta avstånd från alla försök och alla tendenser till ömsesidiga försvarsbeslut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett flertal remissinstanser, bland annat JämO, lyfter i sina remissvar fram att begreppet jämställdhet saknas som ett av unionens grundläggande värden. Engelskans ”equality” respektive franskans ”egalité” har på flera ställen felaktigt översatts med ”jämställdhet” i den svenska versionen. ”Jämlikhet” betecknar förhållandet mellan klasser, medan ”jämställdhet” beskriver förhållandet mellan könen.
Regeringen förbigår i sin skrivelse detta förhållande och inskränker sig till att påpeka att remissinstanserna önskar förtydliganden och tillägg när det gäller begreppet jämställdhet. Vi menar att detta är ett förhållningssätt som politiskt vilseleder medborgarna. I linje med den prioritet som jämställdhet har i svensk politik bör Sverige som medlemsland konsekvent driva kravet på jämställdhet mellan könen i förhandlingar om fördragstextens utformning. Detta innebär att det i fördraget tydligt ska framgå att såväl jämlikhet som jämställdhet utgör både de grundläggande värden som unionen bygger på och de mål som ska förverkligas. Detta för att i möjligaste mån säkerställa att instrument, metoder, institutioner m.m. skapas för att arbeta för detta mål. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Att konventets förslag har fått den utformning som föreligger med avseende på könsaspekter och den begreppsförvirring som råder ska åtminstone delvis ses mot bakgrund av att sammansättningen i konventet och presidiet varit helt oacceptabel vad gäller kvinnorepresentationen. 17 procent kvinnor i konventet och en kvinna i presidiet är inte att betrakta som demokratiskt försvarbart. Följaktligen saknas skrivningar i konventets förslag angående nödvändigheten av en jämn könsfördelning i EU:s institutioner. Bara när det gäller utnämningar av kommissionens ledamöter finns kravet på att både kvinnor och män ska nomineras. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte alls har berört den låga kvinnorepresentationen som ett allvarligt demokratiproblem i sin skrivelse vare sig när det gäller konventets arbete eller det färdiga förslaget. Regeringen bör inom ramen för regeringskonferensen driva kravet på att öka representationen av kvinnor i EU:s institutioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns vissa positiva delar i förslaget till ny konstitution. Det gäller öppenheten då rådet lagstiftar, reduceringen av de många och krångliga beslutsinstrumenten och beslutsprocedurerna. Trots att betydande otydligheter kvarstår även i konventets förslag kan de förändringar som föreslås på dessa områden göra det framtida fördraget mer lättöverskådligt. Vidare välkomnar vi införandet av en utträdesparagraf i den nya fördragstexten.
Dessa fördelar uppväger dock inte på långa vägar nackdelarna. Någon exakt avgränsning mellan medlemsländernas och EU:s befogenheter utifrån subsidiaritetsprincipen går inte att utläsa av förslaget. Förslaget innebär en massiv överföring av makt från medlemstaterna till EU-systemet. Samtliga EU-institutioner förstärks, och vissa stärks mer än andra. Men lösningen på EU:s problem avhjälps inte genom att ändra maktbalansen mellan EU:s institutioner. EU:s institutioner uppfattas som överhetsorgan för att de alla har skapats uppifrån. Valdeltagandet till EU-parlamentet har sjunkit vid varje val sedan 1979, trots att parlamentets inflytande har ökat efter varje fördragsändring. Därför måste huvudlinjen under regeringskonferensen vara att återflytta makt till medlemsländerna och motverka ökad centralstyrning och överstatlighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hållbar utveckling har i konventets förslag lyfts fram som ett av unionens grundläggande värden. Detta är naturligtvis positivt. Däremot saknas en definition kring att social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet skall utgöra tre jämställda ben. Både den sociala och ekologiska dimensionen är i realiteten helt frånvarande i fördragsutkastet och i stället hyllas den ekonomiska politik som bygger på konkurrensutsättning och avreglering. Under de senaste åren har så kallad sektorsintegrering varit mycket omdiskuterad och det finns ambitioner att detta skall tillämpas inom EU. Med konventets förslag tas ett steg tillbaka då exempelvis jordbruk-, energi-, fiske- och transportpolitiken saknar miljöprofil. Regeringen bör verka för att den sociala och ekologiska dimensionen av hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska.
De överstatliga tendenserna i konventets förslag går inte att ta miste på. Ett presidentämbete inrättas i Europeiska rådet med vald, dock inte folkvald, ordförande. EU ges rätt till monopol på att ingå internationella avtal på medlemsstaternas vägnar. Rättighetskatalogen stärker EU:s domstol som får ökad lagprövningsrätt över medlemsländerna. Detta försvagar folksuveräniteten, där väljarmajoritetens utslag ska vara avgörande. Mer överstatlighet tillkommer också genom att viktiga beslut om frågor som tidigare tillhörde den tredje pelaren kommer att fattas med kvalificerad majoritet. De rester av mellanstatliga beslutsformer som funnits tidigare försvinner härmed i betydande omfattning. Konstitutionsförslaget innebär vidare tydliga drag av en framtida militär samordning.
Vänsterpartiet stödjer flera av de invändningar regeringen har men anser att regeringen i den pågående regeringskonferensen måste agera med större kraft än vad som kan utläsas i skrivelsen.
I flera EU-länder än vad som är brukligt i samband med fördragsförändringar planeras och diskuteras nu att anordna folkomröstningar om förslaget till konstitution. Frågan anses som mycket betydelsefull och avgörande för Europas framtid, och ska unionen kunna komma närmare folket krävs det att folket får säga sitt i denna stora och avgörande fråga.
Vänsterpartiet förordar därför att frågan om EU:s förslag till ny konstitution ställs under prövning i en folkomröstning. Statsministern bör snarast efter det att beslutet är fattat sammankalla riksdagspartierna för att diskutera och bestämma lämplig tidpunkt för folkomröstningens genomförande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Efter EMU-omröstningen kunde Sverige ha valt en mer bestämd linje och kunnat stödja sig på den folkmajoritet som inte önskar mer av överstatlighet och centralstyrning. Folkomröstningen om medlemskap i EMU:s tredje steg resulterade i ett tydligt nej från svenska folket. Då bör inte heller Sverige fördragsmässigt och formellt fortsatt vara bundet av EMU:s olika steg. Att ta ansvar för folkomröstningen och förvalta det på ett sätt som gagnar Sverige måste också innebära den formella rätten att fortsätta den framgångsrika politik Sverige drivit under en rörlig växelkursregim. Att knyta värdet av kronan till euron skulle riskera att leda till en situation som riskerar att bli mycket ogynnsam för den svenska ekonomin. Det vore att visa bristande respekt för folkomröstningsresultatet om regeringen kort tid efter folkomröstningen om EMU undertecknar ett nytt fördrag där Sverige förbinder sig att gå med i EMU:s tredje steg så snart vissa villkor är uppfyllda. Den svenska regeringen bör därför i samband med förhandlingarna om EU:s nya konstitution ta initiativ till förhandlingar om ett formellt undantag för Sverige att deltaga i EMU, och att det i undantaget ska framgå att Sverige även fortsättningsvis kan välja att ha rörlig växelkurs, samt att ett initiativ om ett svenskt medlemskap i EMU:s olika steg endast kan komma från Sverige. Därför är det viktigt ett sådant undantag skrivs in i fördraget och att detta bifogas till protokollet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 17 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Mats Einarsson (v) |
Lars Ohly (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
Karin Thorborg (v) |
Alice Åström (v) |